Sverige valdes, otroligt nog, till en av de tillfälliga platserna i FN:s säkerhetsråd, redan i första röstomgången i FN:s generalförsamling. Regeringen ser det naturligtvis som en stor framgång. I kampanjen för säkerhetsrådsplatsen har Palmes arv varit centralt och det är säkerligen Sveriges goda rykte i många länder runt om i världen som har gjort att man säkrade platsen. Nu gäller det verkligen att leva upp till det arvet.
Det finns mycket som är värdelöst med FN, men det är trots allt det bästa vi har. Det är många förändringar som måste ske inom FN för att samarbetet ska fungera bättre och för en företrädare för en feministisk regering borde nedrustning, flyktingsituationen i världen och frågan om den växande industrin för prostitution och människohandel vara de viktigaste frågorna.
Men alla som bryr sig om svensk säkerhetspolitik bör samtidigt fråga sig vad den här platsen har kostat? Sveriges erkännande av Västsahara har till exempel fått skjutas upp för att inte störa omröstningen om säkerhetsrådsplatsen. Den tidigare så hårda kritiken mot Israels olagliga ockupation av Palestina har tystnat, och av avrustningspolitiken blir det inte mycket kvar när den feministiska utrikespolitiken resulterat i ett värdlandsavtal med en av de största krigsorganisationerna i världen, Nato.
Den tidigare så hårda kritiken mot Israels olagliga ockupation av Palestina har tystnat.
Margot Wallströms egna ord efter omröstningen löd på DN Debatt (28/6, 2016) såhär: ”För en regering som står för solidaritet och samarbete är säkerhetsrådsplatsen ett kvitto på att en global politik för hållbar fred och utveckling lönar sig.” I längden kommer det att bli tjatigt att hela tiden ta upp detta med den osolidariska flyktingpolitiken, men de ska som sagt inte komma undan med några högtidstal om internationell solidaritet, för vi vet vad de gjorde när den prövades. De omöjliggjorde solidariteten.
Nu är det upp till Margot Wallström och Sveriges FN-ambassadör Olof Skoog att visa vad en feministisk utrikespolitik egentligen innebär. Den solidariska utrikespolitiken kan inte bara något man säger i samma andetag som Palme näms. Vi kan inte ha en plats i säkerhetsrådet bara för att ge en möjlighet för svenska politiker att visa upp sig i FN-högkvarteret. Den måste leverera också, annars blir säkerhetsrådsplatsen bara ytterligare en tydlig symbol fylld med mycket lite innehåll. Just sånna är regeringen rätt bra på.