Klockan är sju på måndag morgon och ett 20-tal anställda vid Infranord har samlats till medlemsmöte, i Lokstallet, Sundbyberg.
– Alla vet att vi har torskat kontraktet. Vi var mer än dubbelt så dyra, vi var mil ifrån. Jag skiter i att spekulera om varför och koncentrerar mig på vår framtid, inleder Håkan Englund, vice ordförande för Seko på Infranord.
Cirka 70 anställda är berörda av att Infranord förlorat upphandlingen om kommande järnvägsunderhåll – men hur många som kommer att få gå är ännu oklart.
– De kan bli en handfull, det kan bli 80 personer, vi vet inget om numerären, säger Håkan. Om alla varslas är det en del av förhandlingsspelet. Vi ska inte vara rädda, vi ska ha mod. Knyt näven, upp med hakan och håll ihop!
Håkan Englund förklarar att något av det viktigaste just nu är att pressa arbetsgivaren att bekänna färg.
– Formellt har inga förhandlingar startat. Får deras vd bestämma kommer ett varsel i januari, eftersom alla är behövda fram till kontraktsslutet i april. Men vi ska tvinga ut dem på banan, det gäller att eskalera processen, sammanfattar han.
Säger upp avtal
För att sätta press på företaget har Seko sagt upp tre lokala avtal: banavtalet, signalavtalet och KC-avtalet, till den 1 september.
– Då blir de tvungna att börja prata med mig.
En medlem räcker upp handen och frågar:
– Och vad betyder det?
– Utan avtal får Infranord göra om planeringen och behöver hyra in folk, det blir dyrare. Pågår konstruktiva förhandlingar kan vi prorogera, alltså förlänga, avtalen 14 dagar i taget. Det betyder att jag får ett förhandlingschip. Ska jag ha något att förhandla med, är det det enda vapen jag har: produktionsstörningar.
Någon annan räcker upp handen:
– Och varför säger vi inte upp avtalen redan nu?
– Mitt i sommaren hade vi kunnat paja produktionen fullständigt. Men vi behöver inte göra det bara för att vi kan. Vi måste ha en trovärdighet. Men agerar de som skitstövlar i september, behandlar vi dem som skitstövlar.
Ytterligare en medlem bryter in:
– Varför vill du pressa dem att lägga varsel i förtid?
– Jag vill ha en verksamhetsförhandling klar i september. Då ska man veta om man är uppsagd så att man har några månader på sig i en omställning, tills kontraktet löper ut.
”Måste hålla ihop”
Någon frågar:
– Vi måste betala våra räkningar, så vi måste väl börja se oss om efter jobb?
– Sitt lugnt i båten, ni kommer att behövas. Men visst, börja reka jobb, söker ni er till något, så fine. Och söker ni jobb, ring mig. Jag vill veta vad ni blir erbjudna för lön, jag kan säga vad ni ska kräva. På företag som har tarifflöner ska ni in på rätt tariff, det är i viss mån förhandlingsbart.
Håkan Englund går igenom vilka behov som finns framöver – och gör bedömningen att långt ifrån alla kommer att få gå.
– När Infranord väl säger en numerär har jag svårt att skruva på den, men fram till dess kan jag påverka dem genom att påvisa behoven. Jag ska träffa dem i morgon. Nu pratar de konstruktivt med mig. Vi får se var det slutar…
Fråga:
– Om vi ska vägra natt- och merarbete gäller det väl att alla gör likadant?
– Om alla kör solokanonen, individuella överenskommelser om avsteg från avtalet, gör företaget precis som de vill. Då bestämmer de. Vår makt är enkel, vi ska inte vara rädda och vi måste hålla ihop. Ingen accepterar mertid och extra nätter. Jag får dem inte att prata med mig för att de tycker att jag är trevlig, jag får det bara för att vi säger upp avtal. Då får de inte ihop produktionen och de drabbas av viten som kostar dem miljoner.
Någon frågar:
– De jobb som ligger ute finns på Strukton. Men varför har de sämre villkor, det är ju Seko som organiserar där också?
– Vi samordnar klubbarna centralt, men så som vi är organiserade kan man teckna vilka avtal man vill på företagsnivå. Många andra identifierar sig med företaget, jag pekar inte särskilt på Strukton. Men det finns exempel inom telekom där klubben lönedumpar och slår ur botten i våra avtal. Problemet är, att om man vill behålla jobben i företaget går villkoren ner, ner, ner! Om vårt företag heter Infranord eller något annat skiter jag i. Jag bryr mig om anställningsvillkor, lön och anställningstrygghet! Då tycker vissa att jag är en galen kommunist…
Skrattet sprider sig i lokalen. Frågorna fortsätter hagla. Och Håkan besvarar dem en efter en. Efter en dryg timme avslutar han mötet, med uppmaningen:
– Vänd er till mig löpande. Det viktigaste nu är att vi inte springer och gömmer oss, inte är rädda. Den enda styrka jag har är att vi håller ihop och är lite förbannade.
Fotnot: Mötet ägde rum den 20 juni. Hittills har inget nytt hänt i förhandlingarna.
Inte värd vatten?
Efter 40 år vid järnvägen riskerar inspektören Leif ”Leffe” Andersson, att få gå från Infranord.
– Man får pröjsa ett pris, när man jobbat natt i 40 år. Nu får jag kliva in på Arbetsförmedlingen, 58 år gammal, med högt blodtryck, pacemaker, diabetes och fråga: Vem vill ha mig?
Leffe diskuterar situationen med kollegan Björn Weidlertz, spårsvetsare, med 26 år i branschen. De är båda oroliga för sin framtid – och förbannade.
– De kallar våra jobb för tillsvidareanställningar, men det är inte sant! När verksamheten upphandlas var femte år säljs min anställningstrygghet ut. Jag får förändrade villkor för semester, pension, allt. Det är en projektanställning, inget annat. Vi gör ett jobb där vi betalar med våra liv. Inte bara för att vi jobbar nätter, det är en farlig atmosfär där ute, du har tågen vid fötterna, kör tunga och farliga maskiner, du har kläm- och brännrisker. Vi gör ett av Sveriges farligaste jobb, konstaterar Björn Weidlertz.
Ändå trivs de båda två vid järnvägen, eftersom jobbet är utvecklande och kamratskapet den stora behållningen.
Det är inte omöjligt att Björn kommer att kunna behålla jobbet, men för Leffe ser det mörkare ut, eftersom besiktarna är den grupp som ligger sämst till.
– Det känns för jävligt! Efter så många år är man inte värd vatten. Jag frågar mig om jag kan gå tillbaka till ban-jobb? Jag har provat ibland men det hugger i pumpen direkt. Jag kämpar för att gå i pension vid 61, det är tre år dit. Om jag inte jobbar den tiden ryker tjänstepension, allt. Det blir ett jävla nerköp för mig.
Vad tycker ni om principen att upphandla järnvägsunderhåll?
– Det är fruktansvärt, vansinnigt! Säger Leif Andersson, med eftertryck.
Björn Weidlertz fyller i:
– Vi betalar ett pris. Men det gör dessutom alla resenärer, som sitter på tåg som står stilla så fort det snöar. Det är helt sjukt! Förstatliga järnvägen!
Avtalens roll för förhandling
• Järnvägsunderhåll är ett arbete som till cirka 80 procent utförs på natten.
• Företagsavtalet sätter upp gränser för mertid och nattarbete. I avtalet finns ventiler där anställda kan göra individuella överenskommelser om att jobba fler nätter än de måste.
• Det lokala avtalet bygger ihop olika paragrafer och innebär andra möjligheter, som företaget planerar utifrån när de schemalägger skift.
• Om alla kollektivt låter bli att jobba mer än de enligt företagsavtalet måste – de drar tillbaka sina individuella överenskommelser om extra nattarbete – är det en strategi som på sätt och vis liknar en vild strejk, men är helt laglig och legitim. Faller företagets schemaplanering genom att arbetarna agerar gemensamt kostar det många miljoner för företaget – vilket är ett effektivt påtryckningsmedel under förhandlingen.