Liv Strömquist har i sin sjätte bok blommat ut som folkbildande aktivist med ett tydligt syfte: att förklara och samla vänstern. Har man en så stor progressiv plattform som Strömquist, så gör man rätt i att försöka använda den. I nya seriealbumet Uppgång och fall finns en strategi och en politisk agenda mellan raderna: Strömquist, som är poppis i de flesta av vänsterns läger, försöker nu förflytta sina ”följare” i en tydlig marxistisk riktning. Med vass satir och självdistans argumenterar hon skickligt för vad som är problemet med världen och den rörelse som utger sig för att vilja förändra den.
Uppgång och fall
De flesta som läser boken kan nog stämma in i Strömquists roliga beskrivningar av Chris O’Neill som groteskt girig, Ayn Rand som en knarkande galning och världskapitalismen som flummig livsfilosofi för väst. Men Strömquists mer utmanande bidrag är det kapitel som handlar om vänsterns uppgivenhet. I det ställer hon frågan ”Varför går det så jävla dåligt för vänstern?”. Kängor delas här ut till ”de progressiva” som saknar både systemkritik och klassanalys men likt Stasi-agenter ägnar för mycket tid åt att bevaka det offentliga samtalet för att se om någon använder fel ord, bild eller referens.
Med hjälp av den amerikanska professorn i statsvetenskap, Wendy Brown, förklarar Strömquist att tillståndet vi befinner oss i beror på att de progressiva av i dag saknar ett eget projekt, inriktat på hur ett helt annat samhälle skulle kunna se ut, och att de därför tar sin tillflykt till moralism. Strömquist ser en tendens som går ut på att använda politiken som arena där man kan agera ut allt sitt ilska, frustration, hat, agg och bitterhet, både mot politiska fiender och meningsfränder. Detta är ett agerande som är mycket kontraproduktivt men som ändå kommer till uttryck i allt från kulturdebatter om barnböcker till somliga politiska partiers kommunikationsstrategier. Delar av rörelsen har ett störigt behov att peka ut vissa värderingar och handlingar som onda, i stället för att se, till exempel rasistiska, värderingar som ett beteende eller ett tillstånd som går att förändra.
Man kan förstås fråga sig vilka det framför allt är som ska känna sig utpekade av Strömquist. Twitterdrevarna? Feministiskt Initiativ? Socialliberaler i allmänhet? Uppgång och fall ger en förklaringsmodell till varför dagens debatt handlar mindre om produktionssätt och mer om normer och diskriminering. Men en viktig pusselbit diskuteras inte särskilt mycket av Strömquist och det är de materiella förutsättningar, som exempelvis den otrygga arbetsmarknaden, ökande rasistiskt våld, segregation, som ungt vänsterfolk av idag lever under.
Jag väljer att tolka det som att Strömquists poäng inte är att kasta skit, utan att få oss alla att torka av oss leran och komma upp ur gyttjepölen med insikten om att till exempel diskriminering inte handlar om enskilda personer, utan följer som en konsekvens av just rådande hierarkiska maktstrukturer. Det är dessa som vi, efter decennier av högerpolitik med ytterst kännbara konsekvenser för många, borde rikta udden mot.
En del kommer säga att Strömquists kritik mot vänstern är gammal. Det kanske den är. Men uppställningen – systemkritik i förhållande till moraliserandet kring olika individers handlande och tyckande – kanske måste upp på dagordningen igen, när den förlamande politiska depressionen breder ut sig och enbart hänvisar oss till status quo. I det läget behövs den vänster som inte blir introvert och sektig utan ogiltigförklarar förutsättningarna för debatten – och för den på en annan nivå. Då behövs den vänster som fokuserar på frågor som är systemförändrande.
Levererar Strömquist några sådana frågor i boken? Det är klart att de finns där om man läser noga. TTIP, dubblering av barnbidraget och avskaffat skolval är några exempel. Men poängen är inte att Strömquist ska komma med lösningarna. Poängen är att de som tar vid efter hennes analys, ska tänka annorlunda i formulerandet av nya politiska projekt.
Uppgång och fall
Uppgång och fall är Liv Strömquists sjätte bok och släpps den 22 september, 2016.
