Under det senaste året har regeringen vidtagit en rad besparingsåtgärder för att dämpa kostnadsutvecklingen inom den personliga assistansen. Argumentationen har sett olika ut; man har pratat om fusk och överutnyttjande som en anledning till att kostnaderna ökar. Man har skylld på de privata assistansanordnarna och häromveckan försökte sig den ansvarige ministern, Åsa Regnér, på det retoriska konststycket att förklara att det egentligen inte finns några nedskärningar eller någon kris eftersom de totala kostnaderna för funktionshinderpolitiken ökar.
Debatten har kulminerat då Vänsterpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna försökte riva upp regeringens riktlinjer till Försäkringskassan i riksdagens socialutskott. Med en dåres envishet, dristar man sig till att säga, håller Socialdemokraterna ändå fast vid den inslagna vägen, där ministern upprepar samma argument, om och om igen. Jag har ägnat de senaste månaderna åt att forska kring hur den här argumentationen ser ut. Det finns en rad saker att anmärka, både kring huruvida motiveringarna för besparingspolitiken håller för närmare granskning och gällande vad argumenten ska förstås som ett uttryck för.
Det senaste tillskottet i argumentarsenalen är alltså att Åsa Regnér hävdar att regeringen inte skär ner på den personliga assistansen eftersom de totala kostnaderna för insatsen har ökat. Samma sak framfördes av Försäkringskassans generaldirektör för någon vecka sedan. Detta är vilseledande, eftersom regeringens kritiker inte påstår att de totala kostnaderna har minskat. Kritiken har istället handlat om effekterna av att regeringen har infört en rad politiska åtgärder som innebär en relativ kostnadsminskning. Om den personliga assistansens kostnader till exempel skulle öka med en halv miljard istället för med en och en halv miljard, till följd av en politisk reform, så är det fortfarande frågan om besparingspolitik. Detta låtsas Regnér inte om. Genom att låta påskina att hela debatten handlar om assistansens totala kostnader så slipper hon bemöta vad funktionshinderrörelsen och assistansanvändarna faktiskt säger: att de människor som får mindre hjälp till följd av regeringens politik får mycket svårare att leva som jämlika och fullvärdiga samhällsmedborgare. Faktum är att det går att dra raka linjer från de åtgärder som regeringen har beslutat om till de vid det här laget ganska många fallen av personliga tragedier som det rapporterats om i media. De människor som drabbas av besparingspolitiken tröstas knappast av aggregerade kostnadsökningar. Det retoriska knepet att diskutera funktionshinderpolitikens totala kostnader syftar ytterst till att bilden ska förskjutas, mot abstrakta siffror som inte kontextualiseras och bort från de faktiska konsekvenserna av besparingsåtgärderna i assistansanvändares liv. Dessa konsekvenser vägrar Regnér alltjämt att ta ansvar för.
Det faktum att antalet beviljade assistanstimmar ökar behöver inte betyda att människor fuskar, det kan betyda att systemet är underfinansierat från början
Det här sättet att retoriskt väva luftslott kring besparingspolitiken har präglat regeringens kommunikation kring assistansen under det senaste året. Man hänvisar till fusk och ”överutnyttjande”, utan att det finns några säkra empiriska belägg för att detta förklarar ökningen av assistanskostnaderna. Man förfasar sig över att privata assistansbolag driver upp timantalet, utan att fråga sig huruvida detta kan vara ett tecken på att för få timmar beviljades från början givet lagstiftningens ambitioner. Man uppfinner nya begrepp, såsom ”överutnyttjande” och ”överanvändning”, för att beskriva assistansen på ett sådant sätt att åtstramningar framstår som motiverade. Man hänvisar återkommande till att detta är en fråga om funktionshinderpolitikens legitimitet, trots att det är regeringen själva som underminerar assistansens trovärdighet genom att ihärdigt ifrågasätta assistansanvändare.
Än mer anmärkningsvärt är att den förda politiken framstår som helt frånkopplad från de problembeskrivningar som regeringen lutar sig mot. Regeringens politik har än så länge bestått av generella besparingar – den bygger på frysta belopp för varje beviljad assistanstimme och uppmaningar till Försäkringskassan att dämpa kostnaderna. Det är alldeles uppenbart att detta inte är effektiva sätt att komma till rätta med vare sig fusk eller övervinster. Hade detta verkligen varit problemen som regeringen ville lösa så hade effektivare tillsyn, skärpta straff för ekonomisk brottslighet eller tak för vinstuttag varit mycket rimligare åtgärder. Snarare framstår det som att regeringen konstruerar ett ”kostnadsproblem” som fungerar som legitimitetsgrund av generella nedskärningar. Inom välfärdsforskningen finns det många studier som visar att ett effektivt och väl beprövat sätt att sälja besparingspolitik är att porträttera de grupper som drabbas som ”oförtjänta” av välfärdssystemen. I det här fallet har regeringen under det senaste året kontinuerligt misstänkliggjort privata assistansanordnare och beskrivit assistansanvändare som en grupp som ”överutnyttjar”, med effekten besparingarna minsann inte verkar drabba någon fattig. De problembeskrivningar som regeringen lutar sig mot för är alltså inte den förda politikens sakliga grund. Snarare är dessa uttryck för hur man försöker legitimera en generell besparingspolitik genom att uppfinna problem som gör att nedskärningarna verkar rimliga. Så hoppas man att ingen ska fråga vad tusan frysta schablonbelopp och regleringsbrevet till Försäkringskassan har med fusk och vinstuttag att göra.
Personlig assistans ska enligt lagstiftningen göra så att personer med funktionshinder kan leva som andra. All tillgänglig forskning och statistik tyder på att detta mål inte har infriats. Det faktum att antalet beviljade assistanstimmar ökar behöver därför inte betyda att människor fuskar, det kan också betyda att systemet är underfinansierat från början. Snarare än att omfördela pengar från assistansen till resten av funktionshinderpolitiken behöver vi fråga oss om inte politikområdet som sådant behöver mer resurser. Men då regeringen har bestämt sig för att de borgerliga regeringarnas skattesänkningar är heliga, så måste man så klart börja tänka kreativt kring var den finanspolitiska osthyveln ska sättas i arbete. Den enda rimliga konsekvensen borde egentligen vara att regeringen flyttar fokus, från kostnader och mot det verkliga problemet: de bestående ojämlikheterna mellan personer med funktionshinder och resten av befolkningen.