Gå bara: Min flykt från Somalia till Sverige
Abdi Elmi och Linn Bursell.
Ordfront.
För några år sedan blev reaktionerna starka när en borgerlig minister talade om människor som flyr som ”volymer”. I dag, efter en process som gått ofattbart fort, talar socialdemokrater om migration på ett sätt som för inte så länge sedan bara hördes från sverigedemokrater.
Gå bara: Min flykt från Somalia till Sverige är en bok som har ett ärende. Den vill visa vilka umbäranden, skilsmässor och trauman som finns bakom de avhumaniserande och ibland demoniserande benämningarna. Det är en rättfram, kort och kompakt berättelse utan några avancerade estetiska ambitioner.
Abdi Elmi växer upp i Somalias huvudstadstad Mogadishu, en stad som redan är söndersliten av inbördeskrig och där den stad som en gång var, en plats vars vackra stränder lockade till sig turister, bara är en berättelse som de gamla delar med de unga. När våldet eskalerar i och med den militanta organisationen Al Shababs framryckningar tvingas Abdi fly, fjorton år gammal, för att slippa ta värvning eller bli dödad. Skildringen av flykten genom bland annat Etiopien, Sudan och Libyen är en mörk och grym berättelse om skräck, död och förnedring som ingalunda slutar vid ankomsten till Sverige där migrationsverkets inhumana byråkrati och ett liv som papperslös tar vid.
Boken är ett samarbete mellan Abdi Elmi och författaren Linn Bursell. Bursell berättar i förordet att hon lärde känna Elmi genom nätverket Ingen människa är illegal och att han, som äntligen fått uppehållstillstånd, ville berätta sin historia. Det är alltid intressant att fundera över maktrelationen i tillkomsten av autofiktion där huvudpersonens röst återges av en annan författare. Gå bara är skriven i jag-form och Bursell är helt osynlig. Denna osynlighet kan tyckas ge mer plats åt Abdi Elmis egen röst, en röst som sällan får höras i ett offentligt samtal som oftast refererar till flyktingar som ”de andra”. En komplikation är dock att medförfattarens osynlighet i själva verket kan göra att denna får större makt över berättelsen då de missförstånd och friktioner som med nödvändighet uppstår i ett samtal helt slätas över.
Elmi är också relativt osynlig i sin egen berättelse och inte mycket av hans personlighet kommer fram. Å andra sidan har inte hans berättelse heller ambitionen att lyfta fram en enskild individ, utan vill berätta om en tragedi som drabbar urskillningslöst och en kamp som delas av många. Gå bara är kanske inte i första hand minnesvärd för sina litterära kvaliteter även om den är välskriven, men den är ett viktigt vittnesmål. Ett vittnesmål som inte bara skildrar de krigets fasor som tvingar människor på flykt utan även skoningslöst blixtbelyser den ojämlika och absurda världsordning där de som har störst behov av att röra sig fritt är hänvisade till smugglare, sjunkande båtar och dödliga ökenvandringar medan privilegierade människor kan flyga över världen för att semestra.
