Ännu en gång har EU-etablissemanget klargjort att man inte får rösta nej till EU:s förslag. Den här gången var det Vallonien – som sa nej till CETA, handelsavtalet mellan EU och Kanada – som tvingades ändra sig.
Tidigare har vi till exempel sett Danmarks nej till Maastrichtfördraget 1992, Irlands nej till Nicefördraget 2001, Frankrikes och Nederländernas nej till EU-konstitutionen 2005 och Irlands nej till Lissabonfördraget 2008. I alla dessa fall gjordes några mindre förändringar och sedan hotade man med katastrof om det inte skulle röstas ja nästa gång. Det fungerade. Men varje gång undergräver EU respekten för de egna fördragen och framförallt sin egen demokratiska trovärdighet. EU-eliten hotar: Gör som vi säger, annars…
Konsekvensen av detta blir ett allt djupare avstånd mellan EU och de breda folklagren. Och i alltfler länder är det högerextremisterna som vinner mark när EU-eliten inte respekterar sina egna fördrag och demokratiskt fattade beslut.
Belgiens vallonska regionala parlament är nog det enda parlamentet i EU som seriöst och djupt analyserat handelsavtalet mellan EU och Kanada. Och därefter röstade en tydlig majoritet nej till CETA – en allians av vänster, gröna, socialdemokrater och även borgerliga partier. Bara liberalerna ville ha CETA i Vallonien, innan EU tvingade fram en kompromiss.
Nu säger CETA-anhängarna att allt är klart. Men så är inte fallet. Först måste både EU-parlamentet och sedan 38 nationella och regionala parlament inom EU rösta ja till avtalet. Dessutom ska EU-domstolen avgöra om CETA-avtalets förslag om storföretagens egna specialdomstolar (ICS) utanför det normala rättssystemet är förenligt med EU-rätten. I dessa domstolar ska storföretagen kunna stämma stater om de fattar beslut som kan sänka företagens vinster.
Avgörande för att stoppa CETA är återigen mobilisering av många fackliga och folkliga organisationer som sätter tryck på politikerna. Tack vare Valloniens motstånd har CETA-avtalet uppmärksammats av ännu fler människor. Det ger nya möjligheter och det räcker med att ett nationellt parlament säger nej så stoppas avtalet. Det gör CETA-anhängarna oroliga. Därför trumpetar de ut att allt redan är avgjort.
Kom ihåg att 2012 stoppades det odemokratiska ACTA-avtalet tack vare en enorm mobilisering alldeles i slutet av processen.
Men runt om i Europa mobiliserar CETA-motståndet till nya protester. I till exempel Tyskland och Österrike finns ett starkt motstånd som framförallt byggts upp av den fackliga rörelsen. Motståndet var så starkt att EU-kommissionen inledde arbetet med en ”förklarande deklaration” som i sista stund skulle knytas till avtalet. Detta för att få med länder som just Tyskland och Österrike. I deklarationen står en massa vackra ord om miljö, hälsa, arbetsrätt och att det inte finns något tvång att privatisera.
Kommissionen har haft flera år på sig att se till att dessa principer skrivs in i själva avtalstexten, men har uppenbarligen inte gjort det. Medlemsländerna fick därför i elfte timmen försöka lägga till text. Men deklarationen riskerar vara utan verkligt juridiskt värde. Hade man menat allvar så skulle man redan från början skrivit detta i själva avtalet, för det är det som räknas. Flera jurister är kritiska, bland andra kanadensiske Gus Van Harten som säger att formuleringar i dokumentet kan verka övertygande för ”dem som inte till fullo förstår hur systemet fungerar”. I slutänden blir det storföretagens specialdomstol (ICS) som avgör och för dem är det avtalstexten som gäller.
Det här tricket påminner om det inför den svenska folkomröstningen om EU-medlemskapet 1994. Då skrev dåvarande kommissionären Padraig Flynn ett dokument där han gav ”en fullständig garanti” för att EU:s regler ”inte på något sätt skulle kräva en ändring av aktuell svensk arbetsmarknadspraxis”. Ja-sidan använde dokumentet mycket framgångsrikt i sin kampanj. Men det hade inget juridiskt värde när EU-domstolen många år senare fastslog ”Laval-domen” där de svenska kollektivavtalen underkändes och det fastslogs att facket inte fick sätta ett utländskt företag i blockad.
I EU-parlamentet försöker nu de stora politiska grupperna pressa fram ett snabbt beslut genom ett enkelt ja eller nej till avtalet. Vanligtvis gör parlamentet också en egen resolution om varje handelsavtal. Men det påstås inte behövas nu. CETA-anhängarna är rädda för är att en djupgående debatt stärker nej-sidan. Det är inte omöjligt att få ett nej i EU-parlamentet, men utan verklig debatt blir det svårt.
Ett av skälen till att Vallonien/Belgien i detta läge accepterade CETA är att de lovades en utvärdering av ICS i EU-domstolen. Den ska yttra sig kring huruvida dessa storföretagens specialdomstolar är ”lagliga” i relation till EU-rätten. Mer än hundra professorer i juridik och internationell rätt från europeiska universitet krävde nyligen att ICS-domstolarna plockas bort från CETA-avtalet. De påpekade också att det är högst osäkert om detta system är förenligt med EU-rätten. Om EU-domstolen skulle fastslå detsamma så ogiltigförklaras avtalet.
Samtidigt som domstolen arbetar med frågan ska de 38 nationella och regionala parlamenten debattera och ratificera CETA-avtalet, under förutsättning att EU-parlamentet först sagt ja. Om ett parlament röstar nej så har avtalet stoppats. Vallonien fick också nedskrivet i sin kompromiss med EU-kommissionen att ett nytt nej betyder att ratificeringsprocessen av CETA i sådana fall ”permanent misslyckats”. I Sverige är det lite uppförsbacke, men Vänsterpartiet, flera fackförbund, miljöorganisationer och Skiftet.org kampanjar vidare för ett nej. I Nederländerna pågår en namninsamling för att få en folkomröstning om CETA. Det finns gott hopp om att den når nödvändigt antal underskrifter. På Irland har senaten redan röstat nej till CETA. Så det händer saker runtom i EU.
Kom ihåg att 2012 stoppades det odemokratiska ACTA-avtalet tack vare en enorm mobilisering alldeles i slutet av processen. Ingenting är omöjligt. Så vi ska fortsätta kämpa mot CETA. Och det gör vi för att vi försvarar demokratin.
Denna debattartikel publiceras enbart på Flammans webbsida och inte i papperstidningen.