När jag var ungefär 10 år så läste jag en annons i vår lokaltidning, ”Söder om Söder”.
Där stod att inom kort skulle vår ort få återvinningsstationer där vi bland annat skulle kunna återvinna våra gamla mjölkkartonger. Jag minns att jag kände så himla stor lättnad. Som att äntligen får man göra nåt!
Efter ett par månader var nästan hela balkongen överfull av kartonger, det gick nästan inte att gå ut på den längre. Det tog verkligen lång tid innan den där stationen tillslut öppnade. När jag gick dit fick jag låna en barnvagn för att kunna släpa med grejerna och jag minns att det kändes tillfredsställande och vettigt att proppa ner alla gamla pappkartonger i metalllådorna. Det kändes nyttigt. Viktigt. Jag återvinner fortfarande såklart och funderar hit och dit vad som kostar mest energi, att skölja ur yoghurtförpackningen och återvinna den eller bara slänga den?
När jag blir riktigt rädd så svimmar jag. Det är sant. På senare år har jag börjat förstå hur det funkar och känner när näsan blir sådär kall och dirrig. Jag brukar för det mesta hinna lägga mig på golvet och vänta tills det går över.
För nån månad sen så skrev en person jag känner lite att hen var så förvånad, ledsen och chockad över att nästan ingen reagerade när hen delade texter, forskning, artiklar om miljön och vad som håller på att hända med den på sin Facebook.
Varför frågade hen? Bryr ni er inte, ni som bryr er så mycket om så mycket? Orkar ni inte? Vad gör ni? Vad håller ni på med?
Jag har tänkt på det så väldigt mycket sen dess. För jag bryr mig så väldigt mycket och jag är så väldigt rädd. Men jag blundar så hårt jag kan eller tittar bort eller bara tittar snabbt och det bränner till, sen tänker jag på något annat. Jag sköljer ur kartonger och åker flygplan. Jag lyssnar på radion om isarna som smälter medan jag kör bil till Tumba. Jag äter kött.
När jag var liten och nån sa att gud vad konstigt att häggen redan blommar, det måste bero på miljöförstörelsen fick jag nästan panik. Som att hoppa ner i brunn-känslan. Som att det börjar dirra och näsan blir kall. Det är samma sak nu. Det är därför jag kollar bort, tänker på annat, inte läser.
Jag är för rädd helt enkelt och tuppar nästan av när jag tänker på isarna som smälter och temperaturerna och torkan och allt det som håller på att hända och händer. Det är nog därför jag inte reagerar och delar och sådär. Men såhär, jag ska fortsätta att skölja ur mjölkartonger samtidigt som jag läser och ändrar på saker med mig själv, för det är liksom min skyldighet, jag vet ju det. Jag ska hädanefter ligga ner och läsa artiklar och rapporter. På låg fallhöjd ska jag öppna ögonen och försöka ta in vad som händer. Det är nog min plikt tror jag.