Valrörelsen i Nederländerna inför parlamentsvalet nästa onsdag har i princip präglats av en person och en fråga: Geert Wilders och invandring. Hans Frihetsparti har i flera mätningar blivit största parti och alla andra partier har tvingats förhålla sig till honom och hans hatiska attacker på marockaner och muslimer. Premiärminister Mark Rutte skrev i januari en debattartikel där han sade att människor som inte accepterade nederländska värderingar bör ”bete sig normalt eller lämna landet”. Det var därför inte konstigt att Wilders nyligen deklarerade att han redan vunnit eftersom alla bara talar om hans frågor.
Men det osäkra läget inför nästa veckas val beror inte bara på Wilders. Det traditionellt fragmenterade nederländska politiska landskapet är mer fragmenterat än någonsin. 28 partier ställer upp i valet och så många som 14 kan komma in i parlamentet. En anledning till detta är att de två statsbärande partierna stadigt har förlorat mark i opinionen de senaste decennierna. Eftersom det liberala VVD och socialdemokratiska PvdA för tillfället även sitter i en stor koalitionsregering är deras stöd nu lägre än vanligt. VDD har backat från 26 till 16 procent jämfört med förra valet. Ännu värre är situationen för socialdemokraterna som har förlorat två tredjedelar av sitt stöd. I senaste mätningen får de katastrofala åtta procent.
Extrem åtstramning
Den sittande regeringen har bedrivit en osedvanligt hård åtstramningspolitik. Efter finanskrisen räddade den dåvarande regeringen landets banker med ett paket på 85 miljarder euro. För att täcka kostnaderna införde man drakoniska nedskärningar: arbetsmarknaden liberaliserades, skatter och pensionsåldern höjdes, stora delar av sjuk- och äldrevården privatiserades och basala socialförsäkringar och bidrag skars ned. Trots att tillväxten nu har återvänt uppgår andelen fattiga fortfarande till åtta procent av befolkningen. Andelen som har fast anställning har sjunkit från 57 till 30 procent sedan 2008. Detta och det faktum att regeringen ignorerade det negativa resultatet i folkomröstningen om EU:s associeringsavtal med Ukraina förra året har lett till ett stort missnöje som många oppositionspartier har kunnat utnyttja.
Grön vänster framåt
Framförallt har den Gröna Vänstern fått ett stort uppsving de senaste veckorna, mycket tack vare den unge, karismatiske partiledaren Jesse Klaver. Han är allt som Wilders inte är: ung, från blandad härkomst, kosmopolitisk och för invandring, särskilt för flyktingar. Han har lyckats komplettera partiets traditionella väljarbas med ett nytt segment av högutbildade, unga och urbana väljare. I den senaste mätningen får partiet 11 procent, ungefär lika mycket som kristdemokraterna och socialliberala D66. Det är en drastisk ökning från förra valets två procent och egentligen en större politisk skräll en Wilders Frihetsparti som har ökat med fem procentenheter.
Ett parti som dock inte har lyckats utnyttja situationen är Socialistiska SP. De ligger stadigt på omkring nio procent och ser snarare ut att tappa något. Men de kan ändå komma att ingå i en koalitionsregering med den Gröna Vänstern som ser dem och andra partier på vänsterkanten som potentiella koalitionspartners. Dessutom är över 40 procent av väljarna osäkra, vilket kan leda till sena svängningar. Oavsett utgången lär komplicerade koalitionsförhandlingar följa eftersom alla partier har uteslutit att regera med Wilders.
