En populär konspirationsteori bland högern är att det politiska etablissemanget anpassar sig efter islamister för att få invandrarröster. Det är naturligtvis nonsens. Medlemmar i muslimska församlingar utgör knappt 1% av befolkningen och en försvinnande liten grupp skulle kunna kallas islamister. Det är faktiskt en liten grupp med lågt valdeltagande och inflytande, knappast i centrum för valstrateger på jakt efter medelklassväljare.
Så länge högern framför teorin är det enkelt att förstå att den är sakligt fel och splittrar arbetarklassen. Men står alla fast vid det om samma teori skulle framföras av, säg en vänsterpartistisk riksdagsledamot? För den där första teorin är faktiskt ett utdrag ur en intervju med Amineh Kakabaveh i VLT (2/2-2017), såhär står det:
”Amineh Kakabaveh förfäras över en svensk vänster som överger sin klassiska idétradition […] och ett politiskt etablissemang som lägger sig platta för islamister för att få röster och inflytande bland landets nya invånare.”
När hon intervjuades av Dagens ETC (19/12, 2016) anspelade hon återigen på teorin att förorter i Sverige kan bli en Islamisk stat. På direkt fråga om hon fortfarande tror det svarar hon först ”jag är inte rädd för det” men tar sedan upp att hon sett en bild på en 5-åring med slöja på ett muslimskt dagis och att om vi inte stoppar sådant så kan ”vad som helst hända”. Oavsett vår kritik mot religiösa friskolor, 5-åringen är knappast ett hot mot Sveriges territoriella integritet och ett tecken på att ”allt kan hända”, inklusive en Islamisk utbrytarstat.
Kakabavehs uttalanden brukar bortförklaras med att hon i övrigt gör ett viktigt jobb mot hedersförtryck. Men att man gör ett viktigt jobb mot hedersförtryck är lika lite ett grönt kort för antimuslimska fördomar som ett engagemang för Palestina skulle vara det för antisemitism. Just för att frågan om hedersförtryck är viktig måste gränsen mot antimuslimska fördomar dras skarpt. Att kritisera Kakabavehs antimuslimska konspirationsteorier innebär inte att man är mot hennes arbete mot hedersförtryck.
Vi vet om att Amineh Kakabaveh ibland slår an en mer nyanserad ton. Men det överskuggas alltför ofta av drastiska uttalanden. Detta skär sig mot Vänsterpartiets etablerade linje som bekämpar hedersförtryck utan att någonsin gå över i antimuslimsk retorik. Partiet har ju en rad politiska förslag som motverkar hederskulturer och de faktorer som befäster dem: nej till religiösa friskolor, ta fajten mot barnäktenskap med Alliansen, stärk resurserna till kvinnojourer och stöd jämställdhetsgrupper i förorten, rusta upp förorten och ge unga framtidsmöjligheter. Istället för att lyfta fram V:s politik prisar Kakabaveh Alliansen – samma partier som nedmonterat samhällsservice i förorten, dragit ned på kvinnojourer och infört vårdnadsbidrag – för att de har en ”tuff” retorik mot islamister.
Men att propagera mot troende människor är inte vänster. Enligt marxismen är förstås religionen en produkt av rådande materiella förhållanden, ”hjärtat i en hjärtlös värld, och anden i andefattigdomens tillstånd”. I och med att dessa förhållanden, kapitalismen, upphör med kommunismen kommer religionen att tappa sin funktion, menade Marx. Vi tror nu inte att det är riktigt så enkelt, men poängen är att kampen för socialismen – inte bekämpande av religion – är vänsterns strävan. ”Enighet i denna verkligt revolutionära kamp från den undertryckta klassens sida för att skapa ett paradis på jorden är viktigare för oss än enighet i proletärernas åsikter om ett paradis i himlen”, som Lenin skrev (Om arbetarpartiets attityd till religionen). Eller som Rosa Luxemburg skrev fritt översatt (An anti-clerical policy of Socialism):
”Socialdemokratin (den tidens, skribenternas anmärkning) bekämpar inte på något sätt religiösa övertygelser. Tvärtom, den kräver total frihet för medvetandet hos varje individ och den största möjliga toleransen för varje tro och varje åsikt. Men så fort präster använder sin predikstol för att bekämpa arbetarklassen, måste arbetarna bekämpa dessa fiender till deras rättigheter och frigörelse.”
Det är inte religion vi ska bekämpa. Vi ska inte delta i högerns skrämselkampanj om ”islamiseringen”, som ofta bara verkar betyda att det blir fler muslimer i Sverige. Däremot måste vi bekämpa de heterosexistiska och arbetarfientliga tolkningarna av religionen och rycka undan mattan för män i förorter som tror de har rätt att kontrollera kvinnor i islams namn. Men detta görs inte med sensationslystna debattartiklar, annars hade problemen försvunnit för länge sedan. Vi ska inte kopiera högern och rasisternas religionskritik. Tvivla inte på att den socialistiska religionskritiken är bra nog.
