Längs Barcelonas paradgata La Rambla trängs en strid ström av turister mellan de multinationella företagens neonblinkande loggor. Mitt i folkmyllret sitter människor och tigger. En ung kvinna går runt och ber om några cent för att köpa en tunnelbanebiljett. I mars nådde den spanska arbetslösheten sin lägsta notering sedan augusti 2009: 18,2 procent. Den konservativa regeringen, vars lösningar på krisen har varit nedskärningar och skattesänkningar, är föga populär här. Vänsterpartiet Podemos blev stadens största parti i riksdagsvalet förra året.
I partilokalen några kvarter bort från La Rambla har aktivisterna Noelia Bail och Pedro Sampedro precis tagit lunch. Rörelsens färg går inte att ta miste på. Papperskorgar, bordsdukar, t-shirts och loggor. Allt i violett. I den lila inramningen förklarar Noelia Bail partiets bevekelsegrund:
– Vi föddes ur den sociala nöd som finns hos människor som inte kan betala hyran, som inte kan betala elräkningen, som blir utkastade från sina hem för att de inte kan betala av huslånet. På grund av den prekära arbetsmarknaden och den totala bristen på framtidsutsikt. Ur ilskan över det nät av högt uppsatta personer som utnyttjar sina positioner för att berika sig själva genom det gemensammas resurser. Folk är trötta på den politiska kasten.
Drygt tre år har gått sedan partiet skapades som ett politiskt verktyg för 15-M, proteströrelsen som uppstod på Puerta del Sol i Madrid den 15 maj 2011. I främsta ledet stod två statsvetardoktorer och nära vänner från Universidad Complutense i Madrid. Pablo Iglesias med hästsvans, skäggstubb och vass retorik; Íñigo Errejón med glasögon, proper klädsel och stoiskt lugn. Idealisten och pragmatikern; det lila partiets oskiljaktiga tandempar. Iglesias valdes till partiets första ledare och Errejón till hans högra hand.
Klasspolitik mot populism
Podemos första tid innebar stora valframgångar. I EU-valet 2014 fick de 8 procent av rösterna. I kommunalvalen året därpå vann de via allianser makten i flera tunga kommuner, däribland Madrid och Barcelona. I parlamentsvalet i december 2015 fick de 20 procent av rösterna och blev bara någon procent mindre än socialdemokratiska PSOE. När partiet inför nyvalet i juni 2016 gick ihop med Förenade Vänstern (IU), var förväntningarna därför höga på att man skulle gå om PSOE. Så blev inte fallet. Totalt förlorades runt 800 000 röster.
– Enligt partiets undersökning valde stora delar av IU:s väljarskara att inte rösta på oss. Många av dem tyckte att de förlorade på valunionen. Det kan ha berott på brister i kommunikationen, förklarar Pedro Sampedro i det lila lunchrummet.
Efter valnederlaget började meningsskiljaktigheter uppstå i partitoppen. Iglesias tycker att man borde hålla en hårdare ton, förena sig med IU och stå för en traditionell vänsterlinje som mer uttalat företräder arbetarklassens intressen. Han menar att politisk förändring bara kan ske i regeringsställning och förespråkar en konfrontativ strategi mot PSOE och övriga motståndare i parlamentet. Partiet borde också bli mer enat i sin organisation eftersom det enligt honom består av för många strömningar.
På den andra sidan står Errejón som tycker att radikal politik har med faktiska reformer att göra snarare än skarp retorik. Han anser att en fusion med IU vore förödande samtidigt som han tycker att Iglesias gått för hårt åt PSOE. Errejón förespråkar en mer försonande och mjuk framtoning för att attrahera en bredare väljarbas. Av samma anledning vill han att partiet ska fokusera på framtidsoptimism i stället för ilska. Han varnar också för att ”pablisternas” (Iglesias anhängare) prat om enighet kan strypa den för Podemos så viktiga mångfalden.
Vid partikongressen i februari ställdes de båda kandidaterna mot varandra. Iglesias radikala linje vann överlägset. För Errejón innebar det uteslutning ur ledningen på riksplanet. Hans tidigare position som språkrör i parlamentet övertogs av Irene Montero.
– Vi hade kommit till ett läge där det fanns stora skillnader. Inte ideologiska utan snarare taktiska. Iglesias gick verkligen stärkt ur kongressen. Jag tycker att Errejón med sin institutionella linje glömde bort att våra rötter finns i 15-M. Kongressen slog fast att partiets kärna finns i folkrörelsen, säger Noelia Bail.
Misstroendeförklaring
Den radikala framtoningen har varit påtaglig under våren. Förra fredagen lämnade man in en misstroendeförklaring mot den konservativa minoritetsregeringen ledd av Partido Popular och föreslog Pablo Iglesias som ny premiärminister. På lördagen samlades tusentals demonstranter på Puerta del Sol för att stödja förslaget. Från Barcelona organiserades bussresor till huvudstaden finansierade med ”crowdfunding”.
– Det är ett system som vi använt flera gånger för att så många som möjligt ska kunna delta i demonstrationerna. Aktionen är en direkt avspegling av Iglesias radikala linje. Först genom misstroendeförklaringen i parlamentet, därefter via manifestationen på gatan. På det sättet sker politiska aktioner på flera nivåer samtidigt, säger Pedro Sampedro.
Noelia Bail reste själv till Madrid för att delta i manifestationen. Och även om hon brinner för politik är det slitsamt att vara aktivist. 16 timmars bussresa över en helg. Hemkomst till Barcelona klockan 8 på söndag morgon för att sedan jobba på måndagen.
– Jag tycker att man måste se över formerna för politiken. Vi lever i ett neoliberalt samhälle utom kontroll och det genomsyrar alla nivåer. Man ska vara tillgänglig precis hela tiden. Det är svårt att kombinera politiken med familjelivet. Kanske framförallt för kvinnor och även om partiet anser sig vara feministiskt så finns det mycket kvar att jobba med. Om vi ska vara en vänsterrörelse är det saker vi måste ta tag i. Det är väldigt högt tempo, säger Noelia Bail.
Misstroendeförklaringen kommer att debatteras i juni. Även om den knappast kommer att gå igenom, eftersom PSOE kommer att rösta mot, tror en del analytiker att Podemos vid nästa riksdagsval kan gå om socialdemokraterna. Mycket beror på PSOE:s vägval. I söndags valdes partiets förre ledare Pedro Sánchez, som avsattes i höstas, åter till ledare. Han förväntas därmed dra partiet vänsterut. För Podemos del är vägen redan utstakad.