Nyheter/Utrikes 18 september, 2017

Det tyska undrets baksida

Tyskland har länge framhållits som ett ideal för andra europeiska länder att följa. Men bakom landets starka ekonomiska position döljer sig en osolidarisk lönepolitik och ett helt i onödan slaktat socialförsäkringssystem. Medan den tyska regeringen lägger pengar på hög breder social misär ut sig både i Tyskland och utkonkurrerade grannländer.

I januari i år anklagade Donald Trumps ekonomiske rådgivare Peter Navarro i en intervju Tyskland för att använda en undervärderad euro i syfte att ”exploatera” USA och andra EU-länder. Uttalandet ledde till viss bestörtning och ett medialt ordkrig inleddes mellan de amerikanska och tyska regeringarna. Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble reste till Washington med en rapport som förklarar hur den tyska penningpolitiken styrs av den oberoende Europeiska Centralbanken. Det hjälpte dock föga och den 30 maj twittrade Trump: ”We have a MASSIVE trade deficit with Germany, plus they pay FAR LESS than they should on NATO & military. Very bad for U.S. This will change”.

Förvåningen var ungefär lika stor som tidigare. Det var också den hånfulla munterheten hos flera ekonomer som var snabba att påpeka att bortsett från det faktum att USA inte har några bilaterala handelsavtal med Tyskland, vars handelspolitik sköts av EU, är det i sig inte nödvändigtvis ett problem att ha ett handelsunderskott gentemot ett land om det uppvägs av handeln med andra länder. Men trots den klumpiga inramningen satte Trumps utspel fingret på ett problem som det talas alltför lite om: Tysklands handelsöverskott.

Skev bytesbalans

Tyskland exporterar långt mer än det importerar, vilket gör att landet varje år går med stora handelsöverskott som läggs på hög. Förra året låg det på 300 miljarder euro. Det är det högsta överskottet i världen och 50 procent större än Kinas, vars ekonomi är tre gånger större än Tysklands. Samtidigt är Tyskland i stort behov av offentliga investeringar. Vägar, skolor och vårdinstitutioner förfaller och landets digitala infrastruktur är långt mindre utvecklad än många andra europeiska länders. Ändå är alla partier utom vänsterpartiet Die Linke överens om det riktiga i den förda politiken. Tyskland är ju trots allt Europas stabila ekonomiska och politiska centrum, ideallandet som andra ”oansvariga” länder bör kopiera.

Att den tyska politiken utgör ett allt större problem är dock ingen hemlighet. Tidningar som Financial Times och The Economist är överens med vänstern om att den tyska sparpolitiken är ett av de största hindren för många euroländer att ta sig ur det ekonomiska moras de har befunnit sig i sedan finanskrisen. Exakt vad som har lett till Tysklands starka ekonomiska position är dock fortfarande föremål för debatt.
Ända sedan 1920-talets hyperinflation har tysk ekonomisk politik präglats av extrem försiktighet. Allt som hotar att driva upp inflationen ses som hotfullt. I stället har sparsamhet och återhållsamhet framhållits som nationalekonomiska dygder. Dessa förkroppsligas i den ”schwäbiska husfrun”, ett hushållningsideal som Angela Merkel, som likt andra högerpolitiker ofta liknar ett lands ekonomi vid ett privathushålls, gärna åberopar för att motivera regeringens åtstramningspolitik. Men för inte alls så länge sedan var den tyska ekonomin allt annat än ett föredöme.

Tyskland är ju trots allt Europas stabila ekonomiska och politiska centrum, ideallandet som andra ”oansvariga” länder bör kopiera

Efter att Berlinmuren föll och Väst- och Östtyskland återförenades förändrades den ekonomiska situationen snabbt. Arbetslösheten steg och tillväxten stagnerade. Samtidigt låg lönerna långt över det europeiska genomsnittet. Detta gjorde att Tyskland blev känt som ”Europas sjuke man”, ett uttryck som ursprungligen användes om det sönderfallande Ottomanska riket vid förra sekelskiftet. När socialdemokratiska SPD bildade regering tillsammans med De gröna 1998 lovade förbundskansler Gerhard Schröder att reformera landets arbetsmarknad och socialförsäkringssystem för att bota landet från dess ekonomiska problem. Reformpaketet Agenda 2010, som bland annat gick ut på att sänka pensionerna och göra det enklare att avskeda anställda, drevs igenom mellan 2003 och 2005. Däri ingick de så kallade Hartz-reformerna, döpta efter dess upphovsman Peter Hartz, som var inriktade på arbetsmarknaden. Av dessa är den sista, den så kallade Hartz IV, den mest ökända.

Skam och social misär

Hartz IV innebar att arbetslöshetskassan och socialbidragen för långtidsarbetslösa slogs ihop till en enda utbetalning. Syftet var att öka incitamenten för arbetslösa att snabbt hitta jobb genom att försämra deras ekonomiska villkor. I stället för 32 månader reducerades tiden som en arbetslös hade rätt till a-kassa till ett år. Om man därefter inte hade fått något jobb skulle man skrivas in i det så kallade Hartz IV-programmet med rätt till ett månatligt grundbidrag. För 2017 låg denna summa på 409 euro. För att få rätt till bidraget måste man dock först bevisa att man inte kan få ekonomiskt stöd av sin familj eller livspartner. Mottagaren får även sin bostadshyra subventionerad om den inte ligger över det regionala genomsnittet. Om den överstiger denna gräns reduceras bidraget.
Med Hartz IV medföljde också en förändring i synen på arbetslösa. Ansvaret för utbetalningen av bidraget förlades till så kallade Jobcenters som står i ständig kontakt med de arbetssökande (som sedan 2005 kallas ”kunder”). Dessa är ständigt övervakade av sina respektive Jobcenters som kan kräva att de accepterar alla typer av anställningar, oavsett hur illa betalda eller hur illa överensstämmande med ”kundens” kompetenser de är. Om man missar ett möte med sin handläggare eller av någon anledning inte kan acceptera ett jobb riskerar man att få sitt bidrag nedskuret med 10, 30 eller till och med 100 procent. Denna blandning av villkorat ekonomiskt stöd och hårda bestraffningar summerades av Schröder i mottot ”fördern und fordern” (ungefär: stödja och kräva).

Sociologen och fattigdomsforskaren Christoph Butterwegge har kallat Hartz-reformerna för ”den utan tvekan mest betydande nedskärningen i den tyska välfärdsstaten sedan Bismarck”. Sedan 2005 har hela befolkningsskikt sjunkit ned i social misär och Hartz IV är i dag synonymt med en typ av underklass som knappt existerar i andra västeuropeiska länder. Den sociala stigmatiseringen är påtaglig och barn som växer upp under dessa förhållanden kallas i folkmun för ”Hartz IV-barn”. Den förnedrande behandlingen av ”kunderna”, som ibland tvingas dela med sig av de mest intima detaljerna i sitt privatliv (en ensamstående mamma ombads nyligen att uppge namnen på alla sina sexuella partners), har kraftigt ökat skammen över att vara arbetslös i Tyskland där nästan 6 miljoner människor i dag har Hartz IV. Enligt Butterwegge är också sambanden mellan Hartz IV och framgången för högerextrema rörelser som Pegida och AfD tydliga.

Den tyska modellen

Politiskt innebar reformerna en katastrof för socialdemokraterna. 2005, samma år som Hartz-IV trädde i kraft, drev Gerhard Schröder fram en misstroendeomröstning mot sig själv, som han visste att han skulle förlora, för att tvinga fram nyval. I det gjorde SPD sitt sämsta val någonsin med 21 procent av rösterna. I stället kunde Angela Merkels CDU bilda regering med det liberala FDP. Inför det valet lämnade även en grupp kring Schröders tidigare finansminister Oskar Lafontaine, som hade hoppat av regeringen redan 1999 i protest mot reformerna, SPD och grundade det som senare kom att bli vänsterpartiet Die Linke.

I det tyska låglönelandskapet, som på många sätt påminner om USA:s arbetsmarknad, försörjer sig många på flera jobb samtidigt, vissa utan att komma över fattigdomsstrecket

De ekonomiska effekterna av Hartz-reformerna har dock diskuterats ingående. Få betvivlar att de har ökat den ekonomiska ojämlikheten i Tyskland. Men den allmänna uppfattningen har också länge varit att de bidrog till att sänka arbetslösheten och åter göra landet till en ekonomisk stormakt. I länder som Frankrike har ”den tyska modellen” länge framhållits som ett ideal och flera presidenter har försökt införa liknande reformer. Emmanuel Macrons ekonomiska program är till stora delar är inspirerat av Hartz-reformerna.
Men enligt en rapport som nyligen lades fram av den allt annat än progressiva tankesmedjan Centre for European Reform har de ekonomiska vinsterna med Hartz-reformerna kraftigt överdrivits. Arbetslösheten började visserligen sjunka 2005 men enligt rapportförfattaren Christian Odendahl var det ett sammanträffande. Orsaken till Tysklands ekonomiska styrka hävdar han ligger någon annanstans.

När Tyskland gick med i euron 1999 var växelkursen för den nya valutan övervärderad i förhållande till D-marken som före inträdet hade Västeuropas lägsta ränta. Det innebar att den internationella efterfrågan på tyska produkter var låg. På grund av det nya monetära ramverket i eurozonen, som inte tillåter några valutadevalveringar, var det enda sättet att lösa problemet på därför att sänka priserna och lönerna menar Odendahl.

Låglöneekonomi

Strax efter valsegern 1998 drog Gerhard Schröders röd-gröna regering igång ett projekt kallat Bündnis für Arbeit, Ausbildung und Wettbewerbsfähigkeit (Förbund för arbete, utbildning och konkurrenskraft). Det var en grupp bestående av den tyska arbetsgivarorganisationen, fackförbund och regeringspolitiker som tillsammans skulle arbeta fram ett program för hur Tyskland skulle återvinna sin konkurrenskraft gentemot omvärlden. Resultatet var att facken, främst i industrin, gick med på en långsiktigt återhållsam lönepolitik i syfte att få ned arbetslösheten och stärka den inhemska konkurrenskraften.

Eftersom industrin spelar en större roll i den tyska ekonomin än i många andra västländers kunde facken, som på 90-talet sedan länge hade tappat medlemmar, övertalas att gå med på sänkta löner för att behålla jobben som annars hade riskerat att flyttas till andra länder. Kollektiva löneförhandlingar gjordes därför mer flexibla och enskilda företag fick rätt att i många fall helt enkelt bortse från de överenskomna lönerna.
Sedan 1977 finns dessutom ”småjobb”, i dag kallade ”minijobs”. Det är skattesubventionerade anställningar som inte ger mer än 450 euro i månaden för högst 15 timmars arbete i veckan. Dessa småarbeten som från början var tänkta att hjälpa arbetslösa att komma in på arbetsmarknaden utövas i dag av över 5 miljoner tyskar, framför allt pensionärer, studenter och hemmafruar som använder dem för att dryga ut sin inkomst. För den här typen av jobb, som sällan omfattas av kollektivavtal, har lönerna ofta varit katastrofalt låga eftersom Tyskland länge inte hade någon lagstadgad minimilön. Ett ofta citerat exempel är en östtysk hårfrisörska som tjänar 3,50 euro i timmen. I det tyska låglönelandskapet, som på många sätt påminner om USA:s arbetsmarknad, försörjer sig många på flera jobb samtidigt, vissa utan att komma över fattigdomsstrecket.
Förra året infördes dock en minimilön. Den ligger i dag på 8,50 euro i timmen.

Utkonkurrerade grannar

Resultatet av lönepolitiken är att de tyska reallönerna sedan mitten av 90-talet har ökat mycket långsammare än andra länders. Tyskland har visserligen länge drivit återhållsamma löneökningar. Men tidigare följde dessa åtminstone produktivitetsökningen. Sedan 90-talet har lönerna dock helt stagnerat i förhållande till produktivitetsökningen. Denna diskrepans har fått till följd att Tyskland under en lång tid underskridit EU:s inflationsmål på 2 procent.
I sydeuropeiska länder som Italien och Grekland har löneökningarna i stället ofta legat högre än produktivitetsökningarna. Konsekvensen är att de billiga tyska produkterna konkurrerar ut andra europeiska företags samtidigt som de låga lönerna gör att tyskar konsumerar mindre än andra. Tysklands inhemska efterfrågan motsvarar i år 54 procent av BNP, jämfört med 69 i USA och 65 i Storbritannien. För Sydeuropeiska länder innebär detta att företag får svårare att exportera eftersom tyska företag har tagit över stora delar av delar av marknaden. Före 1999 låg den tyska exportens del av BNP på omkring 30 procent. Sedan dess har exportandelen exploderat och i dag är den närmare 50 procent.

Det enda landet vars löneökningar har legat på rätt nivå i förhållande till produktivitetsökningarna, i enlighet med Maastrichtfördraget, är Frankrike. Det är därför ironiskt att det just är Frankrike som nu står i begrepp att följa den tyska vägen. Dubbelt ironiskt är att de reformer som Emmanuel Macron har aviserat till stor del baserar sig på Hartz IV-reformerna av socialförsäkringssystemet, det vill säga reformer som enligt Odendahl inte har haft någon nämnvärd effekt på konkurrenskraften men som enligt alla bedömare har skapat ett trasproletariat som få förknippar med ett utvecklat europeiskt land.

Tysklands framgång bygger på andras misär och är därför beroende av att denna misär bibehålls

Det märkliga i den politiska enigheten i Berlin och Bryssel om att Tyskland är exemplet för andra länder att följa, är att Tyskland skulle förlora på just detta. Om andra länder börjar dumpa lönerna kommer det inte dröja länge innan den tyska industrin börjar förlora i konkurrenskraft och arbetslösheten där återigen börjar öka. Tysklands framgång bygger på andras misär och är därför beroende av att denna misär bibehålls. Det ska dock tilläggas att lönerna har sänkts kraftigt i Sydeuropa efter finanskrisen. Men det har inte påverkat konkurrenssituationen, förmodligen därför att lönegapet till Tyskland är för stort efter så många år av tysk löneåterhållsamhet.

Strejkrekord

Inför valet nästa vecka lyser frågan om de låga tyska lönerna med sin frånvaro. Arbetslösheten som i dag är under fyra procent ses i allmänhet som en bekräftelse på att det är rätt politik för Tyskland. Att SPD-kandidaten Martin Schulz har kritiserat de sociala konsekvenserna av Hartz-reformerna (även om han inte vill göra upp med låglöne- och sparpolitiken i grunden) och Die Linkes Sahra Wagenknecht konsekvent har försökt framhäva sambanden mellan de låga lönerna och bidragen å ena sidan och den växande främlingsfientligheten å den andra verkar inte göra någon större skillnad. Angela Merkel ser ändå ut att gå mot sin fjärde valseger.
Men bilden av lydiga tyska arbetare som accepterar dumpade löner och slaktade socialförsäkringar stämmer inte heller. 2015 slog landet rekord i antal strejkdagar. Metallarbetare, sjuksköterskor, lärare, flygpersonal, postarbetare, tågpersonal och Amazon-anställda är bara några av alla grupper som gick ut i strejk det året. Totalt förlorades arbetstid motsvarande 2 miljoner arbetsdagar till strejkerna. Inte sedan mitten av 90-talet hade så många arbetade timmar gått till strejkande.
Vad gäller Hartz IV har motståndet som existerade i början av 00-talet när reformen infördes också börjat återupplivas. Organisationer har grundats som hjälper ”kunder” att försvara sig rättsligt mot bestraffningar från deras Jobcenters och Peter Hartz själv, som 2005 avslöjades vara inblandad i en korruptionsskandal, är numera så diskrediterad att han blivit persona non grata i Tyskland (i dag försörjer han sig främst på att föreläsa för franska arbetsgivare).
För bara några år sedan framhölls Tysklands ekonomiska politik som ett ideal för hela EU, inte minst länderna i söder som beskylldes för lättja och lättsinnighet. I dag ifrågasätts den dock öppet av allt fler. Att The Economist och vänstern i princip gör samma analys är ett tecken på att situationen inte kommer att kunna fortsätta i all evighet. Frågan är bara hur länge.

Inrikes 19 april, 2025

Foodora satsar på robotleveranser: ”Svårt att få lönsamt”

Luckan på Starship-roboten måste låsas upp från beställarens mobil, innan matkassen – från en av Foodoras egna ”skuggbutiker” – kan plockas ut. Foto: Jacob Lundberg.

I och kring Stockholm experimenterar gigföretaget Foodora med automatiserade matleveranser, både på land och i luften. Men kommer de söta drönarbilarna att bli mer än en teknisk gimmick – och går de verkligen helt för egen maskin?

”Roboten är på väg. Anländer om 29 minuter.”

Den lilla ikonen på vad som ser ut som en radiostyrd bil rör sig sakta närmare redaktionshuset. Flammans reporter har fått en spårningslänk på mobilen, och ger sig ut för att genskjuta roboten innan beställningen kommit fram. Den är både lite snabbare och tar en lite annan väg än väntat, och det krävs att man småspringer efter för att hinna efter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 18 april, 2025

Via spelet ”Roblox” uppvaktas barn av medlemmar i våldssekter som 764 och No lives matter – för att sedan utpressas. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

”No lives matter” är inte bara namnet på en våldsfixerad internetsekt. Det är också den logik som hela vårt samhälle följer. Om vi ska hejda rörelsen 764 måste vi förändras som samhälle.

Barn som tvingas strypa sina katter och rista in sina förövares namn i kroppen i direktsändning. En slumpvis utvald man med rullator i Hässelby som får ett knivhugg i ryggen.

När jag sett klart Linus Svenssons serie Dödens chattrum i tre delar på SVT Play är jag beredd på att gå med på Tidöregeringens alla straffskärpningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 17 april, 2025

Billigare busskort kan rädda miljön: ”Helt centralt”

De småländska Krösatågen trafikerar sträckor mellan Linköping i norr och Hässleholm i söder. Foto: Johan Nilsson/TT

För tre år sedan lanserades en rikstäckande tågbiljett i Tyskland. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se en motsvarande ”Sverigebiljett” – och enligt transportforskaren Jens Hylander kan det också vara ett sätt att bygga politiskt engagemang kring kollektivtrafiken.

Mellan 2000 och 2021 steg priset på en svensk kollektivtrafiksbiljett med 139 procent – en dubbelt så stor ökning som bensinpriset genomgick under samma tid, enligt SCB.

– Även efter att Bränsleupproret krigat som värst är det som att kollektivtrafiken undgår samma populistiska vrede, säger Jens Hylander (bilden), forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 17 april, 2025

Motorstaden som rostade sönder

Fisher Body-verket i Detroit har varit övergiven sedan företaget gick i konkurs 1984. Nu finns det planer på att omvandla det gigantiska verket till bland annat hyresrätter. Foto: Mathias/Adobe stock.

En gång var Detroit den amerikanska ekonomins motor. I dag är fabrikerna stängda – men stadens arbetare kämpar på. I en grön Ford rattad av en fackveteran ger sig Flamman ut på upptäcktsfärd genom välfärdskapitalismens ruiner.

Efter en trött gränsvakts uttråkade frågor kliver jag ut från flygplatsen i Detroit, platsen som i hundra år varit den globala bilindustrins bultande hjärta.

Motorstaden, förevigad genom Motownsoundets namn, var byggd av och för bilindustrin, och erbjöd under en tid ett enormt välstånd för regionen.

Här har bilen format alla aspekter av det urbana rummet. Den trottoarremsa jag befinner mig på är del av ett trevåningssystem av vägar staplade på varandra, direkt uppkopplade mot Detroits motorvägssystem. Bakom taxibilarna tornar ett gigantiskt parkeringshus upp sig.

En silvrig kommunal buss glider in på parkeringsplatsen framför flygplatsens ingång. Jag kastar mig på, men lyckas inte köpa en biljett eftersom chauffören inte kan växla en tjuga. Hon låter mig åka med ändå, och under min timslånga resa genom natten fylls bussen sakta av stadens arma, sjuka och utslagna. Enligt en snabb bedömning har de flesta som hasar sig på drabbats på ett eller annat sätt av den opiatepidemi som härjar i landet.


I dag ligger trafiklederna som skurit genom stadens väv öde – åtminstone om man jämför Detroit med folklivet i New York eller trafikstockningarna i Los Angeles.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar 16 april, 2025

Borlänges kommunalråd Erik Nises bakom ratten på sin amerikanare. Foto: Jennifer Björck

”Om man är född bland proletärer / och gör narkotikaaffärer / om man är redan en gång straffad / så är det lätt att man blir haffad”, sjunger Nationalteatern i låten Kolla kolla, som släpptes år 1978.

”Jag släpper bara dunder, shoutout till kranen”, vrålade vi i kör 38 år senare. Av ”Du gamla, du friakunde vi inte mer än ett par rader, men varje gång introt till Yasins ”Trakten min” drog igång stämde vi upp i spontan allsång. Vi kunde hela låten utantill. Alla kunde den. Att sjunga med var lika självklart som att säga prosit när någon nös.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 16 april, 2025

Ebba Buschs Instagram-oro övertygar ingen

Ebba Busch talar under KD-dagarna i Karlstad den 4 april. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Regeringens 50 miljoner mot ätstörningar är inte bara en droppe i havet – utan ett vapen riktat mot den offentliga vården.

”Jag skulle kunna namnge influencers som förmedlar kroppsideal som får barn att hata sina kroppar”, sade Ebba Busch under KD:s landsdagar i Karlstad. ”Det är inte sådana röster vi vill att våra barn ska höra.”

Med de orden lanserade hon satsningar på 50 miljoner kronor mot ätstörningar i vårbudgeten. Hon förklarade att frågan är på ”liv och död” för unga kvinnor, och att det därför är dags att ”vrida om armen på tech-jättarna”.

Det är en välregisserad berättelse. Men det är också ett ypperligt exempel på hur regeringen använder ett verkligt, allvarligt folkhälsoproblem för att vinna politiska poänger – på bekostnad av just den vård de säger sig vilja rädda. Lägligt nog välkomnades utspelen av den välfärdslobby som just nu kämpar för att stoppa Socialdemokraternas återtagande av vård i offentlig regi.

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik.

I Stockholm pågår just nu något ovanligt: ett konkret försök att föra tillbaka välfärden i folkets händer. Det handlar om att sätta stopp för den vinstjakt som länge präglat stadens sjukvård, där privata aktörer – ofta med starka lobbyapparater bakom sig – har undergrävt likvärdig vård och urholkat resurserna. Inte oväntat möts förändringen av motstånd. De privata vårdlobbyisterna mobiliserar, och plötsligt står regeringen redo med det perfekta motdraget: en ”satsning” på just det område som Region Stockholm nu förändrar.

Entreprenören Isabella Löwengrip har engagerat sig för att stoppa nedläggningen av privata Mandometerkliniken (som avslöjats med systematiskt fusk), och tankesmedjorna Timbro och Synaps storsatsar på att bevaka S ”ideologiska projekt”. I den offensiva kommunikationen används inte sällan oroliga ätstörningspatienter som ”möts av nej från en pressad regionvård”.

Nog finns genuin oro för hur omstöpningen av Stockholmsvården ska gå till på ett patientsäkert sätt. Men för välfärdskapitalet handlar det snarare om att rädda vad som räddas kan i ett system där företag tillåtits tjäna pengar på patienter och brukare.

Och samtidigt som Busch nu slår sig för bröstet över öronmärkta pengar till en specifik diagnosgrupp, blundar regeringen för det som hela sjukvården – i samtliga regioner – har larmat om i åratal: behovet av kraftigt höjda generella statsbidrag till kommuner och regioner. Och reformer som säkerställer att pengarna stannar i sjukvården. Det hade kunnat rädda vårdcentraler, korta köer, ge bättre arbetsvillkor och faktiskt stärka ätstörningsvården – på riktigt. Men risken finns att det inte välkomnas lika varmt av kompisarna i näringslivet.

Läs mer
Inrikes 20 februari, 2025

Ebba Busch, jag fryser

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik. Det kräver en vårdpolitik som sätter patienter före profit, och långsiktiga satsningar som stärker hela sjukvården – inte bara väl valda diagnosgrupper när det passar den politiska dramaturgin. Eller, för den delen, Ebba Buschs instagramföljare.

Utrikes 16 april, 2025

”Vi vill leva!” – vrede i Italien efter dubbla kvinnomord

Tusentals studenter demonstrerar den 3 april vid La Sapienza-universitet i Rom efter att Ilaria Sula, en student vid universitet, mördats av sin pojkvän. Foto: Marco Di Gianvito/ZUMA Press Wire/Shutterstock.

Efter mordet på två 22-åriga kvinnor inom två dygn skakas Italien av protester. Ilskan handlar inte bara om dåden, utan om en kultur där kvinnors liv ännu verkar väga lätt.

I onsdags såg jag Ilaria Sulas ansikte fyra gånger på väg till jobbet. ”Försvunnen”, löd texten i stora, röda bokstäver under bilden som tejpats längs min gata.

– Hon har sorgsna ögon, tänkte jag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 15 april, 2025

Vad ”White Lotus” kan lära oss om rikedom

Aimée visar upp en broderad Lóco från Valentino Garavani, i säsong tre av tv-serien ”White Lotus”. Foto: Fabio Lovino/HBO.

Sann rikedom sticker inte i ögonen – för den syns inte. Förutom när miljardärerna ger sig in i medierna och politiken. Då blir pengarna också farliga på riktigt.

I säsong tre av succéserien The White Lotus, som följer degenererade amerikaner på olika lyxresorter, signalerar kvinnorna status med sina handväskor.

Företagsjuristen Laurie bär en olivgrön Loewe i läder – ett av flera osäkra försök att hålla jämna steg med sina moderiktiga väninnor, medan Kates svarta Valentino uttrycker tjusig Texaselegans. Men skådespelerskan Jaclyn överglänser dem alla, inte främst genom att släpa med en svindyr flätad Bottega till stranden, utan med sin billiga tygpåse från matkedjan Erewhon. Hennes stil kommer inifrån.

Så länge det har funnits hierarkier har det också funnits tekniker för att framställa dem som eviga.

Aristoteles menade att vissa föds som naturliga slavar, med tankekraft nog att förstå order men inte fatta egna beslut. I religiösa system som katolicismen eller det indiska kastsystemet ges ojämlikheten en andlig sanktion. I den liberala kapitalismen framställs klyftorna i stället som rättvisa med skolbetyg, anställningsintervjuer och IQ-tester – alla påstått meritokratiska. Alla dessa tekniker gör klasskillnaderna svåra att ifrågasätta, eftersom de verkar naturliga.

Så hur ser distinktionen ut bland Sveriges rika?

Konservativa, till både höger och vänster, älskar att håna den urbana medelklassens köpvanor, med symboler som rosévin, cykling och elbilar. Den sortens konsumtionsval visar visserligen hur vi lockas att tävla genom diskreta framgångsmarkörer, i stället för att se vad vi har gemensamt.

Hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på?

Men den som är intresserad av den verkliga eliten måste byta scen.

De senaste åren har en ny miljardärklass växt fram i Sverige. De är så många att Affärsvärlden har börjat ranka dollarmiljardärer för att få plats med alla tjusiga namn i tidningen. Men att skriva om denna nya klass är omöjligt, för de syns inte i några flöden. De bär dyra kläder utan loggor, tränar med privata yogainstruktörer, och köper viner som aldrig syns på butikshyllorna. Osynlighet är överlägsenhet.

Det här är förstås uttänkt.

För hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på? Viss konsumtion dyker åtminstone upp i statistiken, som de privatplan vi annars inte ser skymten av. Då och då lägger plutokraterna till för att stiga ned bland sina undersåtar, som när Mark Zuckerberg klev iland på norska Bodø från sin 118 meter långa tremiljardersjakt ”Launchpad”. Resten av rikedomen stuvas undan på öar utan postnummer.

Men inte heller fåtalets lyx är något stort samhällsproblem. Det må vara användbart som bränsle för vår klassvrede, men om någon techbrorsa tror att en klocka för 10 miljoner är bättre än en för tusen spänn spelar ingen större roll. Att någon har byggt en vinkällare i rymden är inte problemet. Problemet är om han finansierar en högerpopulistisk tankesmedja.

Vilka effekter det kan få ser vi inte minst i USA, där teknikmiljardärerna först tog sig an San Francisco, och därefter stod uppradade under Donald Trumps installation. Ägarna till anrika tidningar som Los Angeles Times och Washington Post – Patrick Soon-Shiong respektive Jeff Bezos – har också anpassat sina redaktionella linjer efter presidenten.

Men utvecklingen är densamma i Europa.

I Frankrike har affärsmannen Vincent Bolloré förvandlat mediekanalerna CNews och Journal du Dimanche till högermegafoner, i Tyskland har Mathias Döpfner styrt den redan ökänt konservativa Axel Springer-koncernen ännu längre högerut, och i Österrike använde Red Bull-miljardären Dietrich Mateschitz sin tv-kanal Servus för att sprida högerradikala konspirationsteorier.

Den svenska utvecklingen följer den amerikanska.

Kvartal startades 2016 av en grupp industrialister, däribland grundarna av kosmetikaföretaget Oriflame, och året därpå köpte finansmannen Mats Qviberg gratistidningen Metro. ”Måste rensa ut en del stalinister”, dundrade han och skapade uppror på tidningen, som han tvingades sälja bara ett halvår senare.

2020 lanserades Bulletin med pengar från en rad miljardärer, i fjol sjösatte Handelsbanken sin mediesatsning EFN, och Flamman har beskrivit hur miljardären Saeid Esmaeilzadeh grundat en numera vilande samtalsklubb på Östermalm för att krossa ”woke”.

Pengar innebär uppenbarligen inte kompetens, och tur är väl det. Men obalansen i makt finns där. Det är inte Jaclyns tygpåse som borde provocera oss – utan miljardärernas nya medieimperier.

Inrikes/Nyheter 15 april, 2025

Kampanj vill samla 300 000 – i protest mot ”mjäkig” vänster

Fayyad Assali är talesperson för gruppen Rättvisa för alla och kampanjen Folkets röst. Foto: Rättvisa för alla.

Kampanjen Folkets röst vill samla dem som inte känner sig representerade av dagens rödgröna partier. Inför valet 2026 lanserar man en kravlista – och vill få tre procent av väljarna att rösta kollektivt.

– Vi vill vara tydliga med att våra röster inte längre är gratis, säger Fayyad Assali till Flamman.

Han är talesperson för Rättvisa för alla, en av grupperna bakom initiativet Folkets röst. I måndags gick de ut med en politisk kravlista inför valet 2026.

På listan finns punkter som avskaffade visitationszoner i förorten, återinförande av permanenta uppehållstillstånd och avgiftsfri sjukvård och kollektivtrafik. Men också krav på att ”fördöma USA:s imperialism” och förklara sionism som en ”rasistisk bosättarkolonial ideologi”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Kultur 14 april, 2025

Vem tar vem? Nya gänget på SVT:s parsåpa ”Gift vid första ögonkastet”. Foto: SVT.

Än en gång förvandlas hela Sveriges vardagsrum till en mottagning för parterapi. Bakom framgången för ”Gift vid första ögonkastet” ligger den trygga drömmen om att kärlek är något som kan kontrolleras av experter.

Tolfte säsongen av Gift vid första ögonkastet. Redan?

Med den slaka vintersäsongen av GVFÖ och nyligen avslutade Love is blind i bagaget hade jag inte hunnit börja längta efter relationella problem av typen ”hur ska vår vardag gå ihop när han är kvällsmänniska och jag vaknar vid nollsex?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr