Vår tid är nu
Manus: Ulf Kvensler.
Regi: Harald Hamrell.
I rollerna: Suzanne Reuter, Peter Dalle, Adam Lundgren, Hedda Stiernstedt, Mattias Nordkvist, Charlie Gustafsson, Josefin Neldén, Hedda Rehnberg m fl.
Om man blandar Mina drömmars stad med brittiska Downton Abbey-uppföljaren Halycon Hotel så har man Vår tid är nu i ett nötskal. Kanske ska man blanda i lite Historieätarna också.
Så kan man parafrasera svenska akademiens ständiga sekreterare Sara Danius, om man vill fånga SVT:s ”största dramasatsning genom tiderna” en familjekrönika som skildrar efterkrigstidens Sverige utifrån arbetsgivare och arbetstagare vid restaurang ”Djurgårdskällaren” i Stockholm. Här finns alla vanliga köns- och klassmässiga spänningar och problematiker: bortlämnade barn, illegala aborter och utsatta servitriser, härsklystna kockar, obrottsligt lojala hovmästare och fackförbundshatande källarmästare, nazipåhejande middagsgäster och en traumatiserad flykting med bakgrund i utrotningsläger. Och så finns det förstås mat: champagne, rårakor, ransonerat kaffe, nejonöga (”en blandning mellan en ål och en igel”), rädisor skurna som rosor, smörsvanar…
Vår tid är nu är, liksom Fogelströms Stad-serie eller för den delen Historieätarna, en berättelse om historisk progression, resan mot en ljusare framtid. I vinjetten susar efterkrigstidens samhällsinvesteringar förbi: tunnelbanan invigs, Slussen byggs, Tage Erlander kliver ut ur ett flygplan, stora bostadsområden färdigställs, nya neonskyltar sätts upp i centrum, jitterbuggsdansande ungdomar förmedlar något av livsglädjen och hoppet.
Delvis handlar det förstås om genre, men ett problem med Vår tid är nu är att budskapet hamras in lite för effektivt: bakåtsträvarna är inskränkta, misslyckade och fega (och smygbögar – vilket, just genremässigt, inte ska förstås som ett försonande drag). Moderniteten är god och gynnar alla, och det blir aldrig dystrare än att rättvisan i form av en lesbisk fackansluten får stöd av en minister och vinner till slut. Serien behöver verkligen sina få stänk av svärta och mindre lyckliga vändningar, för förutsägbar intrig och manus är dessvärre det som skaver en smula i en annars underbart påkostad produktion där miljöer, skådespelare, kostym och mask är i toppklass.
I den meningen faller ändå Vår tid är nu in under en internationell trend av ambitiösa, högkvalitativa tv-serier som utspelar sig i en förfluten tidsepok. Men just därför skulle man önska att serien sneglade lite mindre åt Halycon Hotel och lite mer åt serier av typen Mad Men eller The Deuce, där det ambitiösa även omfattar dramats gestalter och deras karaktärsutveckling. I stället för att förlita sig på typer och troper tar dessa serier vara på skådespelarnas potential och låter dem utforska tidens människor, vilka tillåts framstå som svårtydda och motsägelsefulla i sina drivkrafter. På så sätt lyckas också dessa berättelser få oss att se det förflutna på nytt.
Vår tid är nu – hur välgjord och njutbar den än må vara – är hittills snarare ett slags formelmässig paketering av den välkända folkhemsberättelsen utifrån samtidens värderingar. Möjligen kan man säga att det som på något plan främmandegörs är vår egen tid, som i jämförelse med den skildrade tidens framtidsoptimism, framstår som upplöst och komplex. Progressionen fortgår, men somligt blir ändå sämre.