På söndag är det presidentval i Ryssland, men i gatubilden lyser kandidaterna med sin frånvaro. Visst blickar president Putin överlägset leende ner från den ena eller andra reklamskylten. Med lite tur hittar man även någon enstaka reklam för kommunistkandidaten Pavel Grudinin. Men den valreklamen som syns allra mest är inte för någon enskild kandidat, utan för själva valet. På reklamskyltar, i SMS-utskick och på bankomat-skärmar står det ”Vårt land, vår president, vårt val”, eller ”Vi väljer president, vi väljer framtid”.
Gatubilden är en bra reflektion av vad detta val handlar om: det handlar inte om vem som vinner utan om hur många som deltar i processen som ska legitimera segraren. Att han kommer att heta Vladimir Putin råder det nämligen inget tvivel om. Efter 18 år vid makten sitter presidenten fortfarande stadigt i sadeln. Genom att finslipa ett system som statsvetare kallar ”styrd demokrati” har Putin förhindrat oppositionella krafter från att hota hans styre. Systemet går bland annat ut på att låta chanslösa och Kreml-anknutna opponenter ställa upp i val, medan farliga konkurrenter förhindras från att delta. Vid behov har dessutom valresultaten förfalskats för att ge Putin ännu större försprång över den tillåtna låtsasoppositionen. I samband med uppenbart valfusk 2011 och 2012 upplevde landet den största protestvågen sedan nittiotalet. I stället för att reformera systemet slog man ner protesterna. Den här gången siktar Kreml på ett valdeltagande kring 70 procent, varav 70 procent ska rösta för Putin. För att säkerställa att detta sker följer valet det beprövade manuset.
Tv-kändis och jordbruksmogul
Den mest kända av landets genuina oppositionspolitiker, anti-korruptionsaktivisten Aleksej Navalnij, är förbjuden från att delta. Anledningen är en politiskt motiverad dom mot honom för ett par år sedan. Navalnij uppmanar nu till valbojkott, vilket förklarar statens synbara satsning på reklam för just valdeltagande. Bland valets tillåtna kandidater finns som vanligt nationalisten Vladimir Zjirinoskij. Skrikandes och iklädd en illasittande slips är han hovnarren som ska kanalisera frustration på högerkanten, utan att kritisera Putin. En annan gammal bekant är liberalen Grigorij Javlinskij. Medan han visserligen uttrycker genuin kritik verkar han ha funnit sig i att hans stöd bland väljarna är minimalt. Det ryktas om att han efter valet ska bli Rysslands chef-förhandlare med Ukraina.
Det finns dock även nya ansikten bland kandidaterna: Den liberala tv-kändisen Ksenija Sobtjak och jordbruksdirektören Pavel Grudinin för Kommunistpartiet KRPF. Även om Sobtjak engagerade sig i proteströrelsen mot valfusket 2011 och 2012, anses hennes kandidatur vara resultatet av en överenskommelse med Kreml. Som dotter till Putins politiska mentor tillhör hon etablissemanget, och eftersom hennes politik, likt veteranliberalen Javlinskijs, har lite väljarstöd, utgör hon knappast ett hot. Att KPRF lanserade någon annan än partiets eviga ordförande och återkommande presidentkandidat Gennadi Zjuganov har möjligtvis varit denna valrörelses största avsteg från det förväntade manuset. Kan Grudinins kandidatur då anses som ett hoppfullt tecken för politiken i landet? Inte om man frågar den ryska vänstern.
Tillåten låtsasvänster
– Ingen inom vänsterrörelsen betraktar KPRF som vänster, berättar Aleksej Gaskarov på ett kafé i Moskva.
32-åringen är en av den yngre generationen vänsteraktivisters mest framträdande ledarfigurer. Redan innan den stora protestvågen för sex år sedan hade han etablerat sig som skicklig organisatör inom miljö- och antifarörelserna. När den politiskt splittrade proteströrelsen våren 2012 valde ett gemensamt koordineringsråd blev Gaskarov vänsterrepresentanten med flest röster. Efter att Putin sedan slog ner protesterna hamnade han bakom galler i tre och ett halvt år. Nu förespråkar Gaskarov valbojkott.
– KPRF är skamliga clowner som aldrig har åstadkommit någonting annat än att bromsa vänsterns utveckling i landet, säger han.
KPRF är skamliga clowner som aldrig har åstadkommit någonting annat än att bromsa vänsterns utveckling i landet
Enligt statsvetaren Ilja Matvejev spelar även KPRF en roll inom den Kreml-styrda låtsasdemokratin. Den 29-årige universitetslektorn i Sankt Petersburg är en av den ryska vänsterns unga framstående intellektuella. Utöver sitt arbete håller han under våren i en öppen föredragsserie om Putinismens ekonomi i en vänsterlokal i staden. Där förklarar han för en ung publik hur Rysslands regressiva skattesystem gynnar oligarkerna och upprätthåller landets extrema klassklyftor. På ett närliggande kafé berättar han en stund senare varför Kommunistpartiet KPRF, trots sin beteckning, inte är något hot mot det ryska klassamhället.
– Partiet har i princip ingenting att göra med vänsterpolitik, säger han. De har ett konservativt program som går ut på sovjetisk patriotism med inslag av rysk nationalism. De har en vag populistisk retorik och kritiserar oligarkerna, men utan att ifrågasätta Putin eller det rådande systemet.
Under gatuprotesterna mot valfusket 2012 höll KPRF en passiv kurs, trots att just det partiets valresultat troligtvis drabbades mest av förfalskningarna.
Fängslad och omvänd
Att partiet denna gång ställde upp en ny kandidat ser Matvejev inte som ett tecken på förnyelse. Partiordförande Zjuganov, som med järnhand styr KPRF likt ett eget företag, hade enligt Matvejev helt enkelt blivit för impopulär för att uppfylla sin tilldelade roll.
– Jag tror de fick en knuff från Kreml om att ställa upp med någon ny. Regeringen var rädd att Zjuganov inte ens skulle nå upp till det resultat som Kreml var beredd att låta dem få, vilket skulle ha påverkat valets legitimitet, berättar Matvejev.
Lösningen blev en rik jordbruksföretagare som en gång dömts för hets mot folkgrupp och tidigare var med i Kremlpartiet Enade Ryssland: Pavel Grudinin. Medan vissa nationalistgrupper stödjer kandidaten tror Matvejev inte att manövern lyckades övertyga vänstern.
– Inom vänstern förespråkar den stora majoriteten valbojkott, endast Vänsterfronten är för Grudinin, säger Matvejev.
Vänsterfronten var under proteströrelsen 2012 en av de synligaste vänsterkrafterna. Efter protesterna slogs organisationen sönder och dess ledare Sergej Udaltsov fick avtjäna ett flerårigt fängelsestraff (hans kamrat Aleksej Sachnin flydde till Sverige där han bor än i dag). Under fångenskapen närmade sig Udaltsov Kreml alltmer – framförallt genom entusiastiskt stöd för Putins utrikespolitik. Åter på fri fot lanserade han sin organisation på nytt, numera med nära band till KPRF, samt offentligt stöd från spinndoktorer med band till Kreml. För aktivister som Aleksej Gaskarov luktar det hela mycket skumt.
Navalnij samlar oppositionen
Snarare än att satsa på KPRF stödjer Gaskarov nu den avstängde anti-korruptionskämpen Alexej Navalnijs bojkottkampanj. Eftersom Navalnij kommer ur det liberala lägret och tidigare har använt sig av nationalistisk retorik är detta dock inget självklart beslut för vänsteraktivisten.
– Eftersom all form av vänsterverksamhet förtrycks stenhårt handlar det numera främst om att överhuvudtaget göra motstånd mot regimen, förklarar Gaskarov. Navalnij har byggt en rejäl rörelse. Att verka där är i nuläget mer effektivt än att försöka skapa egna strukturer. Dessutom har hans positioner så småningom blivit mer progressiva.
Denna förändring har även statsvetaren Ilja Matvejev noterat.
– Navalnij har förstått att renodlad liberalism inte ger majoriteter. Därför formulerar han nu mer vänsterpopulistiska positioner, såsom omfördelning av landets rikedom och rejält höjda minimilöner.
Enligt Matvejev kommer Navalnij att förbli en kraft att räkna med.
– Jag tror att vi närmar oss Putin-systemets slutfas. Vid nästa val, 2024, kommer Putin vara 71, och får enligt konstitutionen då inte kandidera igen. Detta skapar problem för regimen. Samtidigt krisar ekonomin och reallönerna faller. Det här valet kommer inte att avgöra något, men Navalnij planerar redan nu för nästa.
_____________________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.