Mordet på Marielle Franco är den senaste i en rad händelser som har fäst uppmärksamheten på den våldsamma utvecklingen i Brasilien. I skuggan av det upptrappade våldet sker en politisk och kulturell offensiv från högern som kan få långtgående konsekvenser.

Mordet på den socialistiska lokalpolitikern Marielle Franco i Rio de Janeiro förra onsdagen togs emot med sorg och avsky. Hundratusentals personer demonstrerade de följande dagarna i Brasilien och i flera städer runtom i världen, och likvakor hölls på flera håll i landet.
Mycket talar för att mordet var ett beställningsjobb. Franco hade länge kritiserat polisens våldsamma repression i Brasiliens fattiga kåkstäder och så sent som dagen innan hon dödades hade hon på Twitter kritiserat våldet från polisen och militären, som sedan en månad tillbaka på presidentens order har tagit över den lokala polisens befogenheter. Orsaken till militariseringen av polisen var enligt president Michel Temer det eskalerande våldet. Bara detta år har 154 personer dödats för att ha gjort ”motstånd mot polisinsatser” i delstaten Rio de Janeiro, en ökning med 57 procentenheter från förra året. Enligt flera kommentatorer var det Francos kritik mot detta våld som gjorde att hon valdes ut att avrättas. Flera anonyma poliser och åklagare har hävdat att mordet kan ha med hennes kritik mot polisen att göra. Enligt brasilianska medier kom kulorna som användes i dådet från ett paket som såldes till polisen i huvudstaden Brasilia 2006. Säkerhetsministern Raul Jungmann hävdade i sin tur att de stulits från ett postkontor.
Det finns dock andra faktorer som gjorde Franco extra provocerande. Hon var också känd för att vara en av få svarta, homosexuella kvinnliga politiker i Brasilien. Samma kväll som hon dödades tillsammans med sin chaufför hade hon deltagit i ett panelsamtal om hur unga svarta kvinnor kan förändra maktstrukturerna i Brasilien. I dagens Brasilien där Temer leder en regering bestående uteslutande av vita män, efter att vänsterpresidenten Dilma Rousseff avsattes under kuppartade former 2016, sticker den typen av mångfald i ögonen på många. Det beror på att landet befinner sig mitt uppe i en högervåg.

Klassallians mot korruption

Sedan Temers maktövertagande som gjorde slut på 13 år av vänsterstyre under socialistpartiet Partido dos Trabalhadores (PT) har mitten i brasiliansk politik snabbt förflyttats åt höger. I lokalvalen i slutet av 2016 firade oppositionen stora triumfer runtom i landet, till exempel i São Paulo där miljonären João Doria vann mot PT:s kandidat i borgmästarvalet. Doria är emblematisk för den nya högern i Brasilien. Likt en brasiliansk Donald Trump är han främst känd som en tidigare programledare i tv-programmet O Aprendiz, den brasilianska versionen av The Apprentice där unga entreprenörer tävlar mot varandra. Som borgmästare har Doria lovat att sänka skatten, riva upp regleringar för företag och privatisera de tjänster som finns kvar i offentlig kontroll i São Paulo. Han gör också en politisk poäng av att använda Uber framför vanliga taxibolag.

Doria som vann borgmästarvalet redan i första valomgången, något som inte skett på 24 år, har dock ett väljarstöd som sträcker sig utanför de välbärgade villaområdena. Genom att presentera sig som en ”hederlig arbetare” som i amerikansk anda skapat sin förmögenhet med sina bara händer (trots att han kommer från en rik politikerfamilj med anor som sträcker sig tillbaka till 1100-talets Genua) lyckades han vinna över flera arbetare som är missnöjda med den krisande ekonomin och korruptionsskandalerna som främst kom att förknippas med regeringen under PT:s styre. Denna ”klassallians” har fått den franske sociologen Laurent Delcourt att beskriva den nya brasilianska högern som ett ”tropiskt Tea Party”.

I dag är det fritt fram att på sociala medier beklaga sig över att behöva dela flygplan med ”tiggare” och att driva med nordbrasilianare (som har mörkare hudfärg) som regelbundet beskrivs som ”lata”, ”efterblivna” och ”parasiter”

Missnöjet med PT började redan 2013. Det året ägde de största demonstrationerna rum i landets historia sedan diktaturens fall 1985. Den tändande gnistan var en höjning av biljettpriserna i det offentliga transportsystemet i São Paulo. Det var ett kännbart utslag av de nedskärningar som den sittande vänsterregeringen tvingades göra på grund av lågkonjunkturen som hade börjat slå mot den brasilianska exportindustrin. Till en början krävde demonstranterna ökade offentliga investeringar. Men högern som började känna vind i seglen lyckades kapa proteströrelsen. De två huvudsakliga strömningarna inom högern – den identitära rasistiska och den liberala – förenades och vände rörelsens ilska mot regeringspartiet PT genom att fokusera på korruptionsskandalerna som hela det brasilianska etablissemanget, inklusive PT, var indraget i. Med denna strategi framställde man PT som genomkorrupt, trots att högerpartierna har långt fler korruptionsdömda och – anklagade medlemmar. Denna anti-PT-ideologi, som enligt flera kommentatorer fungerar på samma sätt som antikommunismen gjorde under kalla kriget, bidrog till att skapa ett klimat där man tre år senare helt enkelt kunde fälla regeringen genom en riksrättsprocess.

Rasism och frikyrkokonservatism

Strax efter att demonstrationerna 2013 började kom de som demonstrerade att allt mindre likna den genomsnittliga brasilianaren i och med att hudfärgen på ansiktena i tågen successivt ljusnade. Enligt en undersökning av en grupp brasilianska sociologer var majoriteten vita, urbana och från priviligierade familjer. Över 90 procent sade sig vilja få PT-regeringen att falla. På sociala medier flödade kritiken mot den socialistiska regeringens välfärdssatsningar, såsom det kända familjebidraget Bolsa Familia som beräknas ha hjälpt 14 miljoner människor ur fattigdom. Genom att ge bidrag till ”lata fattiglappar” ansågs regeringen ha kört ekonomin i botten. När Dilma Rousseff 2013 skrev under en ny lag som tvingade rika familjer att deklarera sina husor och betala dem minimilön tycks bägaren ha runnit över. Sedan dess har en typ av rasistiskt hat som länge hållits tillbaka under PT:s hegemoni kommit tillbaka i det offentliga rummet. I dag är det fritt fram att på sociala medier beklaga sig över att behöva dela flygplan med ”tiggare” och att driva med nordbrasilianare (som har mörkare hudfärg) som regelbundet beskrivs som ”lata”, ”efterblivna” och ”parasiter”.

Paradoxalt nog har PT:s socialpolitiska framgångar gett högern ammunition. Många av de väljare som den nya högern försöker locka hör till den lägre medelklassen som tagit sig uppåt på den sociala stegen tack vare PT:s välfärdspolitik men som nu inte längre identifierar sig som fattiga. Dessa grupper är i regel mottagliga för det meritokratiska budskapet hos såväl den liberala högern som de evangeliska kyrkorna. De senare har kommit att spela en allt större politisk roll i Brasilien de senaste årtiondena. Till skillnad från den katolska kyrkan är dessa ofta bättre representerade i fattiga områden och med sin ultrakonservativa och individualistiska världsbild lockar de fattiga människor som hoppas nå ekonomisk framgång genom sin tro. När Rio de Janeiros förorter röstade för den evangeliske biskopen Marcelo Crivella i borgmästarvalet var det ett utslag av denna logik.

Kulturkrig

De evangeliska kyrkorna har dock även breddat stallet av politiska måltavlor för att locka väljare. På senare tid har man aktivt bidragit till att piska upp hatiska stämningar mot HBTQ-grupper och andra ”moraliskt avvikande” minoriteter. Bland annat har man lyckats stänga konstutställningar med HBTQ-teman under förevändning att de skulle ”försvara pedofili”, ”zoofili” och ”blasfemi”. Det faktum att den amerikanska queerteoretiska filosofen Judith Butler på senare tid har blivit persona non grata på flera håll i Brasilien säger en del om stämningarna. Under ett besök i landet i höstas möttes hon av demonstranter som brände dockor föreställande henne och som skanderade att hon vill förstöra den brasilianska familjen. Enligt flera statsvetare är den här typen av ”kulturkrig” ett sätt för högern att mobilisera människor som annars inte nödvändigtvis skulle lockas av de ekonomiska argumenten. Genom att göra feminister, HBTQ-rörelsen och svarta till moralisk-kulturella måltavlor kan högern vinna röster för sin ekonomiska politik. I ett sådant klimat borde det inte förvåna att en respekterad politiker som den lesbiska Marielle Franco kan mördas på öppen gata.
Det enda positiva i sammanhanget är att stödet för denna ekonomiska politik fortfarande är svagt. En majoritet är emot de föreslagna reformerna av arbetsrätten och pensionssystemet. Om det motståndet kan ge utslag i höstens presidentval återstår att se.

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

Jonas Elvander

Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.

Inför valet nästa år ville Kommunistiska partiet se en ”fredslista” med fokus på nedrustning och välfärd. Nu lämnar partiet det planerade samarbetet med bland annat Framtidens Vänster. ”Våra medlemmar har inget intresse av att valarbeta åt andra partier”, skriver partistyrelsen i Proletären.

Inför valet 2026 har flera mindre vänsterpartier diskuterat en samverkan. Bland dem finns de nybildade partierna Framtidens vänster och Solidaritet, båda utbrytningar ur Vänsterpartiet, såväl som Feministerna, Socialistiskt alternativ och Kommunistiska partiet. Även organisationerna Folkets röst och Arbetarmakt har deltagit i diskussionerna.

Nu meddelar Kommunistiska partiet att man drar sig ur samarbetet, genom en ledarartikel i partitidningen Proletären, signerad partistyrelsen.

Diskutera på forumet (1 svar)

Flammans forum

"Jag tror alla de nya vänsteropartierna är dödsdömda. https://blog.zaramis.se/2025/12/13/ar-de-nya-vansterpartierna-dodsdomda-projekt/"

Anders Svensson

Jonas Elvander

Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.

När en ny bekantskap frågade mig om jag ville följa med på ”en hedonistisk fest i en bunker på en ö” svarade jag omedelbart ja. Vi hade träffats några gånger, jag är en rätt gränslös och nyfiken person – så varför inte?

Temat för den hedonistiska tillställningen var Berlin, och genom noggrann exeges av inbjudan hade jag fattat att viss porrighet, eventuellt piskor, förväntades av deltagarna. Eftersom jag är mån om att smälta in – klassresenär som jag är – hade jag rustat mig med nätstrumpor, nio centimeter höga klackar och en högt skuren svart body.

Diskutera på forumet (0 svar)

Ann Heberlein

Författare och filosof.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Självkritik är nödvändigt i varje folkrörelse. Men för att vara legitim måste den komma inifrån och bygga på korrekt analys. Här brister Bassem Nasrs text ”Att låta judehat passera ger motståndarna rätt” (Flamman, 29/11) på båda punkter. Han har inte en förankring i rörelsen som motsvarar den överordnade position han tar i texten, och har under lång tid främst ägnat sig åt att kritisera oss, ofta med samma typ av svepande anklagelser som i den här artikeln.

Ökningar av anmälningar av antisemitiska incidenter i samband med konflikter i Israel–Palestina är ett välkänt mönster, främst på grund av att högerextrema, konspirativa och islamofoba miljöer använder konflikten för att legitimera hat som redan finns. BRÅ visar att 78 procent av anmälningarna efter den 7 oktober saknar koppling till Palestinakonflikten och att mycket av det som anmäls inte ens är antisemitism. Riksåklagaren konstaterar dessutom att inga åtal väckts efter Palestinademonstrationer.

Palestinarörelsen är dessutom ingen enhetlig organisation. Den består av hundratals föreningar, fackförbund, trossamfund, nätverk och lokala initiativ utan gemensam ledning eller centralstyrning. Att rikta kollektiva krav mot denna mångfald, utan att precisera vad som avses, reproducerar samma logik om kollektiv skuld som Nasr säger sig vilja motverka.

BRÅ visar att 78 procent av anmälningarna efter den 7 oktober saknar koppling till Palestinakonflikten och att mycket av det som anmäls inte ens är antisemitism.

Självklart finns problematiska uttryck för antisemitism från individer även inom denna rörelse. Att plocka fram enskilda aktivister som om de vore representativa, samtidigt som man bortser från den massiva, politiskt organiserade rasism som i dag präglar riksdag, regering, opposition och stora delar av svensk offentlighet, leder dock till en skev bild av vilka krafter som driver hatet.

Sverigedemokraternas trollfabriker har dokumenterats sprida klassiska antisemitiska konspirationsteorier om George Soros och ”globalister”, och när partiföreträdare tror sig vara anonyma dyker uttalanden upp som ”juden är roten till allt ont”. Den typen av systematiska uttryck från aktörer med parlamentarisk och medial makt är något helt annat än enstaka plumpa eller okunniga uttalanden från individer utan plattform.

Vi lever dessutom i ett land där framförallt muslimers rättigheter just nu systematiskt inskränks med just antisemitismen som ett centralt argument, där koranbränningar nyligen sågs som yttrandefrihetens höjdpunkt, där klädförbud som knappt berör någon kan bli valfrågor och där muslimsk organisering utsätts för kampanjer som gör demokratisk delaktighet allt svårare. Det är inte antirasism Bassem Nasr gör med sin text – det är att peka ut fel förövare.

Nasr reducerar missbruket av antisemitismanklagelser till Netanyahus retorik, som om problemet vore en enskild politiker och inte en bred, internationellt etablerad strategi. I verkligheten är det västerländska regeringar, EU-institutioner, den svenska högern, konservativa tankesmedjor och en rad pro-israeliska lobbyaktörer som driver fram IHRA-definitionens linje, där kritik av Israel likställs med antisemitism. Den utvecklingen är central, eftersom det är den som möjliggjort såväl en farlig sammanblandning av Israel som sionistisk stat med det judiska folket som utbredning och de attacker mot MR-organisationer, akademiker och Palestinaaktivister vi ser i hela västvärlden. Att isolera detta till Netanyahu är inte en analys, det är ett sätt att undvika att rikta blicken mot makten på hemmaplan.

Läs mer

Demonstration för Palestina i centrala Stockholm. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Rörelsen • 28 november, 2025

Att låta judehat passera ger motståndarna rätt

Nasr skriver om rörelsen som ett objekt han ska tillrättavisa, med svensk offentlighet som faktisk publik. Han talar inte till oss, utan över oss. Stora delar av Palestinarörelsen har i decennier bedrivit ett konsekvent antirasistiskt arbete, just för att vi vet vad kollektiv skuldbeläggning innebär. Vi behöver inte lektioner i det.

Antirasism utan maktanalys blir blind. Den hjälper varken kampen mot antisemitism eller kampen mot islamofobi.

Slutreplik från Bassem Nasr: I tjugo år har jag stått för Palestina – ändå är min åsikt ogiltig

Tre debattörer – Anna Ardin, Ammar Makboul och Valley Ghanem – inleder sin replik (ovan) till mig med orden ”självkritik är nödvändigt i varje folkrörelse”. Just denna nödvändighet lyser dessvärre med sin frånvaro i resten av deras text.

Min poäng är enkel: För att utveckla vår rörelse måste vi klara av att självkritiskt blicka inåt och våga hantera svåra frågor. I detta ingår att gemensamt bekämpa antisemitismen, vilket ger oss antirasistisk trovärdighet och stärker vår röst för ett fritt Palestina.

I debattörernas replik finns det en del resonemang som jag kan hålla med om. Att Palestinarörelsen är mångfacetterad och att individer inte bär kollektiv skuld. Att Netanyahus grundlösa anklagelser om antisemitism har fått spridning även i den antipalestinska rörelsen i Sverige. Och att antisemitism också finns inom extremhögern samtidigt som muslimers rättigheter inskränks. Här råder ingen oenighet.

Men det finns två tydliga skiljelinjer mellan oss: synen på kampen mot antisemitism och synen på interna debatter i Palestinarörelsen.

Debattörerna invänder mot min verklighetsbeskrivning och hänvisar till att Riksåklagaren konstaterat att inga åtal väckts efter Palestinademonstrationer. Men rasistiska uttryck prövas långt ifrån alltid rättsligt. Sverigedemokrater kan sprida antimuslimsk rasism dagligen utan att det leder till åtal.

Därför måste vi använda fler kunskapskällor än domstolar. Expertmyndigheten Brå rapporterar att svenska judar upplever ökad utsatthet efter 7 oktober 2023, särskilt barn och unga. Detta är väl belagt. Att bortse från detta är svårt att tolka som något annat än ett bristande intresse för frågan.

Jag tror på en rörelse som utvecklas genom öppen och saklig diskussion – inte genom sektliknande tendenser. Därför reagerar jag på debattörernas tonläge. Mina åsikter bedöms inte komma ”inifrån”. Min uppmaning om gemensam aktion mot rasism beskrivs som ”kritik mot oss”, och jag påstås inta en ”överordnad position” utan tillräcklig ”förankring i rörelsen”.

Att uttrycka sin åsikt om hur vi kan stärka rörelsen är inte att positionera sig hierarkiskt. Och idén att vissa aktivister ska bedöma andras ”förankring” skapar ett slutet system där endast de som godkänts av några självutnämnda domare anses ha rätt att delta på lika villkor.

Jag har över 20 års engagemang i Palestinarörelsen – genom bland annat föreläsningar, skolbesök, studieresor, debattartiklar och anordnande av manifestationer. Om det inte anses tillräcklig ”förankring” eller ”inifrån”: vilka orimliga trösklar är det då debattörerna vill upprätta? Och även om jag vore helt ny i rörelsen borde mina argument bemötas sakligt. Så fungerar en levande folkrörelse.

Till skillnad från debattörerna så nöjer jag inte mig med att hylla självkritiken i teorin. Palestinarörelsen måste ständigt utvecklas, och det förutsätter självkritik. I Palestina pågår ockupation, annektering och folkmord. Det kräver att vi gör vårt yttersta – även när det innebär att granska oss själva.

Att ta antisemitism på större allvar gör oss inte svagare. Det gör oss starkare, bredare och mer trovärdiga. Och det är, i den här kampen, faktiskt livsviktigt.

Bassem Nasr

Diskutera på forumet (0 svar)

Ammar Makboul, Anna Ardin och Valley Ghanem

Engagerade för Palestina och mot rasism.

Ogräs, invasiva arter och kackerlackor – magasinet Fokus har gått från högkvalitativ journalistik till att försvara nazistmarscher och avhumanisera politiska motståndare. Har proppen gått på redaktionen?

Att Fokus graviterat högerut är allmänt känt. Och i dag togs ännu en gir mot avgrunden.

I en text med rubriken ”Skamligt av SKMA” kallar Ofer Maimon Gralvik min kollega Paulina Sokolow för ”kommunisten, antisemiten, samt eventuellt judinnan”.

Detta för att Paulina Sokolow kritiserat hans redaktör Anna Nachman för att dela en text av den högerextrema aktivisten Christian Peterson, som beskriver den återupplivade nynazistiska Salemmarschen som en missförstådd ”sorgeprocess”.

Den sortens oförskämdheter har vi blivit vana vid från tidningen Fokus. Men det senaste året har man hamnat på en mörkare plats.

Det var en märklig sådan i så fall. Alla tre talarna kom från Nordiska Motståndsrörelsen, och i talen hyllades det nazityska ledarskiktet som ”krigshjältar”.

Paulina Sokolow ifrågasatte det lämpliga i att Anna Nachman som begravningsrepresentant för Judiska församlingen i Stockholm allierar sig med sådana krafter. Det är en rimlig fråga, inte minst som Paulina Sokolows egen släkt ligger begravd där. Hon fick också medhåll i en kommentar av Svenska kommmittén mot antisemitism (SKMA), som dock inte nämnde Nachmans centrala roll i församlingen.

Det fick Ofer Maimon Gralvik att i sin text anklaga SKMA för att ”dela ut megafoner till kommunistiska antisemiter för att dessa skulle kunna nazistsmeta religiösa judar”.

Maimon Gralviks ordval är smaklösa på flera plan, inte minst för att Paulina Sokolow trots hög personlig kostnad flera gånger lyft antisemitism inom vänstern mitt under pågående folkmord. Den sortens oförskämdheter har vi blivit vana vid från tidningen Fokus.

Men det senaste året har man hamnat på en mörkare plats.

I juni skrev redaktören Anna Nachman en text som inte bara beskyllde mångfalden för brottsligheten i Sverige, utan även jämförde kriminella ”subkulturer” med den invasiva arten lupiner. Hon påminde också om Naturvårdsverkets råd för att bli av med arten: ”slå med lie, gräva upp rötterna och slänga dem i svarta sopsäckar som brännbart avfall”.

Artikeln fick med rätta hård kritik av Paulina Sokolow här i Flamman, och kallades rasbiologisk av både Alex Voronov i Göteborgs-Posten och Anna Hellgren i Expressen. Till slut tvingades Fokus vd Jon Åsberg försvara sin publicering i tidningen Journalisten.

Men det är inte bara där som proppen har gått. Hennes kollega Negar Josephi erkände nyligen ”jättestolt” att hon spottat mot Palestinaaktivister och anmälts för ofredande, och har vid åtminstone sex tillfällen kallat mig ”Kackerlackis”, ett språkbruk som inte så lite påminner om antisemitisk avhumanisering. Dessutom menar hon att jag har ”en liten Hitler i [m]ig djupt där inne.”

Nu undrar jag vad som har hänt. Ambitionerna var skyhöga när Fokus grundades 2005, och med förlagor som The Economist, Newsweek och Time ville göra högkvalitativa reportage och analyser.

”Vi tror att människor vill förstå sin samtid och den värld vi lever i. Och att de är nyfikna och vill lära sig mer. Det är vår egen drivkraft också”, sade medgrundaren och redaktören Karin Pettersson till Göteborgs-Posten.

När man börjar få kritik från SKMA för att ursäkta nynazism kanske det är läge att fundera över var man har hamnat.

Nu tvingas hon ta avstånd från sin skapelse: ”Extra hemskt på ett personligt plan, pga jag var med och startade den här tidningen”, skriver hon på Bluesky. ”Och ofattbart att familjen Ax:son Johnson i dag vill finansiera sådant här.”

I dag har det politiska oberoendet skiftat över i ”varken vänster eller höger”, vilket låter snarlikt men som vi alla vet är långt till höger. Ungefär som att ”varken för eller emot misshandel” betyder att man är för det. Och det är väl okej att tidningar utvecklas, även Flamman har som bekant en brokig historia.

Men när man börjar få kritik från SKMA för att ursäkta nynazism kanske det är läge att fundera över var man har hamnat, i stället för att gå till full attack med nya okvädesord.

Så jag ber er. Snälla Fokus – säg åt era skribenter att sluta kalla mig för kackerlacka.

Diskutera på forumet (0 svar)

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

I Vittangi där jag växte upp talar man numera om det ”socialdemokratiska gruvindustriella komplexet”, där vinsten exporteras och kostnaderna blir kvar. Det är dags att låta byarna själva ta del av markens rikedomar.

Sedan 1992 har dörren för att exploatera svenska naturrikedomar i princip stått vidöppen. Då avreglerades nämligen de utländska företagens rätt att förvärva svenska bolag och fast egendom. I praktiken ger det utländska gruvbolag rätt att exploatera svenska mineraler – oavsett vad lokalbefolkningen i de berörda kommunerna anser.

Detta ställdes på sin spets i våras i min barndomsby Vittangi, där man planerar att anlägga en grafitgruva. Tillsammans med det australiska gruvbolaget Talga, med tidigare arbetsmarknadsministern Eva Nordmark som styrelseordförande, körde näringsminister Ebba Busch över Kiruna kommun. Det kommunala planmonopolet rundades, och de utländska gruvkapitalisternas profitintresse sattes före kirunabornas uppfattning. Stanken av unken kolonialism var svår att dölja.

Stanken av unken kolonialism var svår att dölja.

Sedan dess har det varit relativt tyst i frågan. Men nu tycks debatten åter ta fart. I DN Debatt (4/12) skrev nyligen tre nationalekonomer att Sverige blivit ett Eldorado för utländska gruvbolag: ”Gruvboomen i Sverige gynnar främst utländska bolag, medan vi tar riskerna […] Sverige ger bort värden som i andra länder finansierar välfärdstjänster, infrastruktur och framtida välstånd.”

Ekonomerna föreslår ett regelverk som liknar det norska, med en statlig fond och höga skatter, så att en större del av värdet vid exploateringen av våra naturrikedomar kan komma samhällsekonomin och de lokalsamhällen som berörs till del. Och nog behöver något göras.

Frågan har även en tydlig vänster-högerdimension. Det märktes när SVT Norrbotten (7/11) frågade riksdagspartierna hur de ställer sig till en gruvskatt, så att mer av våra naturrikedomar kan komma lokalbefolkningen till del. Regeringspartierna var antingen luddiga (KD) eller direkt negativa (M och L). Medan oppositionspartierna – och Kirunaborna – var mer positiva.

Vänsterpartiet svarade att de är positiva och har också nyligen presenterat ett konkret förslag om detta. Miljöpartiet ligger nära Vänsterpartiet i frågan. Men även Centerpartiet svarade, om än mer svävande, att de är positiva. Socialdemokraterna var luddigast. De anser ”att en större andel av det värde som gruv- och mineralnäringen genererar borde komma lokalsamhället till del, men har inget förslag på en naturresursskatt.”

Läs mer

”Det har prospekterats i Pleutajokk sedan 70-talet, man får hoppas att det inte heller den här gången blir någon gruva”, säger Peter Sundström som bor en dryg mil från platsen. Foto: Erland Segerstedt.

Inrikes • 14 november, 2025

Arjeplog skeptiskt till regeringens uranplaner

För Socialdemokraternas del är frågan förmodligen känslig, eftersom två av partiets tidigare arbetsmarknadsministrar – Eva Normark i Talga och Anders Sundström i Kaunis Iron – har fingrarna djupt nedstuckna i den gruvkapitalistiska syltburken. En tredje är den tidigare socialdemokratiske näringsministern Karl Petter Thorwaldsson, numera senior rådgivare åt SSAB, som myntat uttrycket ”jag älskar gruvor!”

Men skulle Socialdemokraterna ändå orka ta steg i riktning mot Vänsterpartiet och Miljöpartiet skulle den regionala rättvisan kunna bli en het valfråga 2026. Detta skulle sannolikt förbättra möjligheterna för de rödgröna partierna att få ett stort väljarstöd i norra Sverige och på landsbygden. Pratet som jag hör bland allt fler vänner i min barndomsby Vittangi, om att Socialdemokraterna blivit en del av ett gruvindustriellt komplex, skulle också få sig en knäck.

Diskutera på forumet (0 svar)

Kjell Rautio

Tidigare facklig utredare vid TCO och LO, tidigare socialdemokrat, och ny krönikör i Flamman.

Silicon Valley föddes ur en kalifornisk hippiedröm om internet som en fredsskapare. När resultatet i stället blev ojämlikhet och övervakning har investerarna sökt sig söderut – till ett Texas präglat av reaktionär kristendom och hänsynslös exploatering av mark och människor.

Längs den slingrande Coloradofloden, omgiven av slätter och buskmarker, breder Teslas Gigafactory ut sig över mer än 1 000 hektar utanför Austin i Texas.

Från luften ser den ut som en landningsbana för utomjordingar. På det platta taket står TESLA i enorma vita versaler, så stora att de syns från fönstret i ett förbiflygande plan. Fabriken, invigd 2022, ligger lågt och utdraget. Det här är inget campus som Googles eller Apples huvudkontor i Kalifornien. Gigafactory är en kolossal fästning i samma skala som en boskapsranch.

Diskutera på forumet (0 svar)

Fred Turner

Journalist och professor i kommunikation vid Stanforduniversitetet.

I helgen var Flamman på plats när den högerextrema demonstrationen i Salem gjorde återkomst. På plakaten stod allt från ”Ut med rasisterna” till ”Hitler hade bara en pungkula”, men uppslutningen bland nazister var mager. Det roligaste skälet som angavs på flera håll, bland annat från NMR-aktivisten Martin Saxlind, var att det ”krockade med lite julbord”.

Det här är bara början – Sverigedemokraterna vill även kunna dra in medborgarskap för ”illojalitet”.

Vem visste att senapssill och Janssons var sådana pålitliga antifascister?

Tyvärr står julborden inte i vägen för okristlig politik. Först föreslog regeringen att nya medborgare ska skriva under kontrakt om ”svenska värderingar” (migrationsminister Johan Forsell förtydligade tyvärr inte om medlemskap i Aktivklubb ingår i paketet), och i fredags gick de vidare med förslaget om indraget medborgarskap för gängkriminella.

Magdalena Andersson är inte någon Maria Magdalena direkt, och föreslog fotboja på sexåringar inför sitt jultal i Kärrtorp för att inte bli omslädad. Nu väntar vi bara på att någon ska föreslå korsfästelse för upprorsmakare.

Jesus Kristus, vad sägs om att landets politiker tog en sked rödbetssallad och stämde upp i en ”Stilla natt”, i stället för att riva sönder rättsstaten som om den vore julklappspapper.

I fredags diskuterade jag indraget medborgarskap i SVT Aktuellt med Ivar Arpi. Där förklarade jag inte bara att åtgärden är verkningslös, då gängledare ofta föredrar att vistas utomlands – vilket gripandet av den högt uppsatta Foxtrotmedlemmen i Irak i somras visade. Utan att den också signalerar för oss med dubbla medborgarskap, i mitt fall svenskt och grekiskt, att vi inte är fullgoda svenskar.

Han tyckte att jag grät krokodiltårar och att om jag inte planerade något gängdåd skulle lagen inte gälla mig. Men för det första är det här bara början – Sverigedemokraterna vill även kunna dra in medborgarskap för ”illojalitet”.

Och visst har även jag drömt om att utvisa Putinfjäskande sverigedemokrater till Ryssland, men jag tycker inte att det ska bli svensk lag. Och för det andra handlar det om att det är en grundbult i en rättsstat att alla är lika för lagen. Det ska inte spela någon roll var en terrorists föräldrar kommer från, båda ska ha samma straff. Det kan vi aldrig tumma på.

Läs mer

I lördags hölls demonstrationer i hela Italien, här vid Laterantorget i Rom. Foto: Roberto Monaldo/LaPresse/AP/TT.

Veckobrev • 08 oktober, 2025

Så kan Palestinarörelsen vinna mediestriden – del II

Du kan se ett klipp från framträdandet på min Instagram, och hela inslaget i SVT Play.

Det har blivit mycket där på senaste – ett klipp från min medverkan i högerpodden God ton, om Nato i Katalyspodden Avgå alla, och om Israel i Eurovision från TV4 Nyhetsmorgon. Så följ mig gärna där.

När jag ändå håller på får du gärna även följa Flamman på Instagram, Tiktok och Youtube så att du inte missar några röda vänsterklipp som gör upp med högergrincharna.

Ha en riktigt varm jul!

Diskutera på forumet (0 svar)

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

”För 25 år sedan skedde ett mord av vars sviter vi ännu plågas. Media var snabba att måla upp en förenklad bild, juridiken var inte bättre”, skriver Anna Nachman den 8 december, begravningsverksamhetens chef i Judiska församlingen, på Facebook.

Hon syftar på mordet på skinnskallen Daniel Wretström år 2000, som den svenska naziströrelsen använde som förevändning för att anordna årliga massmöten i Salems kommun utanför Stockholm.

Diskutera på forumet (0 svar)

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.

Kontantupproret samlar de som fallit mellan den sedellösa ekonomins stolar, medan Positiva Pengar vill att Riksbanken tar digital kontroll över kronan. De kommer från olika håll, men samlas allt oftare mot sin gemensamma fiende – privata banker.

När rörelsen Kontantupproret tog sina första steg 2015, omgavs ordförande Björn Eriksson av en liten skara ”udda existenser” som brann för sedlar och mynt. Kontanter sågs som ”dödfött”, framtiden var digital.

– Det är intressant att börja rota i en fråga som kontanter, för man kommer snabbt i kontakt med alla grupper som ”stängts ute”. Kvinnor som flytt från kontrollerande, våldsamma män, handikappade med god man, gamla som har svårt med tekniken, och andra som inte ses som lönsamma att bry sig om, berättar Björn Eriksson.

Diskutera på forumet (0 svar)

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

Efter att ha blandat sig i flera europeiska val verkar världens rikaste man nu rikta in sig på Sverige. Under de senaste veckorna har Elon Musk interagerat med flera kända högeraktivister på den egna plattformen X. Och enligt forskaren Carl Heath är Sverige inte rustat för en aktör som Elon Musk.

”Jag är tillbaka! Tack från botten av mitt hjärta till alla som hjälpte mig att få mitt konto tillbaka genom att dela mitt inlägg. Och ett speciellt tack till Elon Musk som personligen steg in och fick det att ske. Jag är verkligen tacksam.”

Så skriver den svenska högerextrema profilen Evelina Hahne, 30, på Musks plattform X. Detta efter att hennes make William Hahne, 33, fått spridning på ett inlägg där han uppmuntrade följare att hjälpa hustrun att få sitt konto tillbaka.

”Kollar på det”, skrev Musk i ett svar till William Hahne, som är tidigare vice partiledare i Alternativ för Sverige, där också hans fru stod på riksdagslistan i förra valet. Strax därefter ska kontot ha återställts.

Interaktionen mellan Elon Musk och det högerextrema paret Hahne är långt ifrån den första. Sammanlagt har Musk skrivit nio svar direkt till Evelina Hahne under året – varav fem under den senaste månaden. Evelina Hahne har drygt 100 000 följare, och är ett av de drygt 1 000 konton som mångmiljardären följer på plattformen. Musk själv har runt 229 miljoner följare.

”Om du kommer till Sverige och våldtar våra kvinnor borde du deporteras, oavsett om du är livsfarlig även för ditt hemland”, lyder ett av Evelina Hahnes inlägg från i november.

”Absolut” svarar mångmiljardären 45 minuter senare. ”Galet att det här ens är en fråga!”

Evelina Hahne har även skrivit ett inlägg riktat direkt till USA:s president, där hon uppmanar honom att ”skrida till handling” mot Sveriges Television, på grund av ett inslag hon menar är klippt på ett försåtligt sätt.

Motivationen verkar ideologisk snarare än ekonomisk – han har en tydlig politisk agenda.

”De har hänsynslöst smutskastat dig från dag ett, och styrs av vänsterextremister. Låt dem inte komma undan med detta.”

Inlägget följde på att Trump stämt brittiska BBC på motsvarande 11 miljarder svenska kronor.

Paret Hahne sitter båda i styrelsen för bolaget Nordic Empire AB, som omsatte 100 miljoner kronor förra året. Bolaget säljer bland annat plastsugrör, men har inte velat svara på vilka andra verksamheter man bedriver när Flamman tidigare frågat. Enligt uppgifter till Konsumentverket står man även bakom en webbutik för lampor, vars returadress listas som kinesiska Shenzhen, strax utanför Hongkong.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör på Flamman.