Utrikes 19 april, 2018

”Missilerna var inte avsedda att hjälpa oss”

Efter ännu en kemvapenattack anföll USA, Storbritannien och Frankrike förra veckan strategiska mål i Syrien. En röst som sällan kommer till tals i debatten om kriget är den syriska vänstern. Flamman talade om det geopolitiska spelet med Karim al-Hindi som arbetat med att dokumentera krigsbrott i Syrien.

Hur började ditt engagemang i oppositionen?
– Jag anslöt mig till revolutionen när den började. Jag började protestera den 25 mars 2011, alltså en vecka efter att demonstrationerna hade börjat. För det var då den kom till mitt område (Goutha). Jag var en del av revolutionen men jag sysslade mest med att dokumentera brott mot mänskliga rättigheter.

Vilken sida av oppositionen tillhör du?
– Jag hör till vänstern, jag kommer från en kommunistisk familj. Min far var medlem i det palestinska kommunistpartiet. Men det finns två sorts vänster i Syrien. Vi har den nya vänstern som är marxistisk men hatar Stalin och är mer frihetlig. Sedan har vi den kommunistiska vänstern av den gamla skolan som älskar Stalin. Dem kan vi glömma för de stödjer regeringen. Vi i vänstern som är emot regeringen tänkte inte alls på vilket stöd vi skulle få internationellt i början. Sedan sade vi att vi ville ha en flygförbudszon så att regeringen inte skulle kunna använda sitt flygvapen, för vi visste att regeringen höll på att falla och att deras soldater deserterade. Så om de hade upprättat flygförbudszonen hade vi kunnat störta den. Men ingen lyssnade på oss.
– När oppositionen tog stora områden uppstod två problem. Hur ska revolutionen se ut? Vi i vänstern ville ha liberala fri- och rättigheter för alla. Den muslimska sidan höll inte med så det uppstod en konflikt. Kurderna gick med i revolutionen men de var också emot oss för de har sin egen modell (konfederation). Stora delar av vänstern flydde dessutom Syrien efter att revolutionen började så majoriteten av oppositionen är nu islamister. Assads mål var dessutom att bli av med vänstern tidigt för vänstern hade sagt att de inte tänker strida utan bara protestera fredligt. Han insåg att det är farligare än att kriga, han vill ha någon att strida mot så att han har en orsak att attackera.
– Det som hände i Goutha (kemvapenattacken) var inte första första gången. Det var den andra. Första gången dog 1 400 människor. Obama skulle ha intervenerat då men han ville inte. Och nu har vi Trump. Han intervenerade två gånger men det gav inget, det var bara för att visa Ryssland att han kan göra något. Så behöver vi de här attackerna? Vi bryr oss inte för de var inte avsedda att hjälpa oss, de var för USA:s egen skull. Assad fortsätter att attackera Homs i medan vi pratar.

Vad skulle hjälpa?
– Ett stort luftangrepp. Och då menar jag att ingen av flygplatserna borde fungera efteråt. Förutom den ryska för vi vill inte ha ett internationellt krig i vårt land. Det skulle tvinga dem att använda den ryska flygplatsen för fortsatta flygangrepp vilket skulle innebära att Ryssland skulle få skulden för de civila dödsoffren. Jag trodde att USA och Europa var smarta nog att tänka så. Men i slutändan förstörde de lagerlokaler som inte används längre. Det är uppenbart att det bara var för att göra en politisk poäng.

 

utr
Karim al-Hindi bor nu i Bryssel efter att ha tillbringat
tre år i Turkiet. Foto: Jonas Elvander.

Ur den västerländska vänsterns perspektiv är ett amerikanskt angrepp mot Syrien det värsta som skulle kunna hända, speciellt med den nya regeringen. Hur ser du på de argumenten?
– Jag förstår det. Men bara vita människor skulle säga det. Vita européer har nått en nivå av dubbelmoral som är ofattbar. De vill inte intervenera någonstans i någon fråga bara så att de kan rädda sina egna skinn. De bryr sig inte alls om andra länder. EU mutar andra länder för att de inte ska släppa igenom migranter.

Så vad borde den internationella vänsterns position vara?
– De borde tänka. De här konspirationsteorierna om att Vita Hjälmarna (syriska räddningsarbetare) är fejk, att det är en brittisk spionorganisation eller vad de nu tror… Fan, jag har vänner som var där, hur kan man säga sådan skit? Det räcker med att titta på lokala syriska tv-kanaler som är på plats för att se att kemvapenattacken inte var fejkad. Men ingen gör det så klart.

Problemet är ju att ingen oberoende utredning har gjorts än eftersom Ryssland blockerade det i säkerhetsrådet.
– De har skickat en grupp utredare men de får inte komma in i Douma (där den senaste attacken ägde rum. I onsdags släppte Ryssland enligt uppgift in inspektörerna). Men även om de kommer in, hur ska de hitta bevisen nu en vecka senare? Tror de att Ryssland är så dumma att de låter bevisen vara kvar? Kemiska attacker har inte hänt bara en gång, och de fortsätter att ske. Och varje gång folk hävdar att det är en lögn låter man fler civila dö.

I västerländsk media framstår det ibland som att Goutha kryllar av jihadister. Vilka kontrollerar området?
– Det är bullshit. Det finns max kanske 200 personer från al-Qaida där. Islamiska Armén kontrollerar Douma. De är konservativa men inte radikala som al-Qaida. Sedan finns Ahrar al-Sham och al-Rahman-legionen. De är islamister men inte konservativa, de är moderna Damaskusbor som röker, kanske till och med cannabis. Al-Rahman-legionen samarbetade med al-Qaida men bara ur ett perspektiv: för att de var syrier vilket betyder att det går att förhandla med dem. Men Islamiska Armén förkastade det för de deltog i fredsförhandlingarna i Kazakstan. Ryssland krävde där att de utrotar alla andra grupper i Goutha så Islamiska Armén attackerade al-Qaida varpå Al-Rahman försvarade dem. Det var en lång konflikt. Till slut bestämde regimen att de måste göra slut på problemen i Goutha för förhandlingarna i Kazakstan hade nått en punkt där alla bara skrek på varandra.
– Så de här fyra grupperna var där. Låt oss säga att de var totalt 20 000 eller 40 000. Plus 400 000 civila. Vill man verkligen stå på regeringens sida när de attackerar dem? Om bara en civil riskerar att dö bör man inte attackera. Alla är dessutom syrier, det finns inga utlänningar i Goutha.

Det räcker med att titta på lokala syriska tv-kanaler som är på plats för att se att kemvapenattacken inte var fejkad. Men ingen gör det så klart

Jag tror inte att någon i vänstern försvarar regeringens attacker mot civila. Men folk vill inte heller försvara ett internationellt angrepp. Det gick ju inte så bra i Libyen.
– Jag stödjer varken Ryssland, Assad eller USA. Men jag är emot dem som dödar sitt eget folk. Låt oss säga Assad inte dödar någon och är oskyldig. Bör en regering som är oskyldig men inte kan skydda sitt folk sitta kvar? Nej, lämna makten och låt FN eller någon ta över.

Du har suttit i fängelse i Syrien. Vill du prata om det?
– Det är okej. Jag greps för att jag anklagades för att vara korrespondent för al-Jazeera i Goutha. Det var jag så klart inte men jag hade varit med i tv flera gånger. Jag var dum nog att använda min normala mobiltelefon. Men i början tänkte vi inte på sådant, vi ville bara skicka information till omvärlden. I fängelset såg jag en massa former av tortyr som du inte kan föreställa dig. De utsätter dig för elchocker på olika ställen, ibland sätter de folk i vattentunnor och leder elkablar ner i vattnet. I 98 procent av fallen dör du av det. De har också den ”romerska stolen”, där de binder dig vid en stol och sedan böjer de den bakåt så att du bryter ryggen. En annan form är ”kycklingen” där de binder händerna vid fötterna och hänger dig runt en stålbjälke. Sedan rör de på dig så att du skaver av köttet från armhålorna och sidorna. Jag utsattes inte för det här, men mina vänner gjorde det. Jag utsattes för vanlig tortyr. De slår en på benen och överallt med stora saker. Jag hade tur som inte bröt något men vanligtvis bryter de fingrar, tår och andra ben.
– Jag hade en vän i armén som hjälpte mig. Han gömde bevisen jag hade men han sade att om jag talade skulle han inte kunna hjälpa mig. Så jag gav ingen information. Grejen är att så fort du ger bort lite information så torterar de dig ännu mer. Om jag hade talat hade kanske tusen personer gripits på grund av mig. Så jag försökte hålla tyst. Det var svårt men jag lyckades. På grund av min vän överlevde jag. Jag hade dokument på min dator om regeringens brott som kunde ha fått Assad åtalad i Haag.
– Det var väldigt svårt men det var en upplevelse som gjorde mig mer tålmodig och gav mig mer styrka. När jag kom ut ville jag kämpa ännu mer för min sak. Men det står klart att Assad vill göra sig av med alla fredliga motståndare. Det var en massa krigare i fängelset men dem dödar  de inte. De torterar dem så att de nästan dör och när de precis är på väg att dö släpper de ut dem. De killarna är djur när de kommer ut. De vill bara döda. De ansluter sig direkt till FSA. Jag kände en kille som också var vänster. När han kom ut från fängelset var han helt förändrad. Inte hjärntvättad men han ville bara döda. Vi i vänstern är oftast ateister så vi tror inte på något. Men de flesta i fängelse är islamister och de har inga problem med att dö för gud när de kommer ut. Den här killen förändrades, men jag respekterar hans val. Han dog nyligen. Han sprängde sig själv faktiskt.

Vilken grupp tillhörde han?
– Muslimska brödraskapet. Men det finns så många och det uppstår hela tiden nya. 35 personer kan ha sin egen grupp. Det är som en sallad. Det fanns till och med en grupp som bara existerade i en dag. Den grundades på morgonen och på kvällen lade man ner den. Det är kaos.

Vad tror du kommer hända nu?
– Jag vet inte. Problemet är att alla vill ha ett finger med i fredsförhandlingarna. Och om du inte kontrollerar mark i Syrien sitter du inte vid bordet. Förut var kurderna utanför förhandlingarna. USA ville få med dem så de lät dem ta Raqqa och andra ställen. Efter det sade Ryssland och USA att nu måste kurderna vara med. Då ville Turkiet också ha en del av kakan så de gick in i Syrien. Frankrike var inte heller vid bordet så Macron sade att de måste göra något. Nu kontrollerar de några små zoner i Syrien. Storbritannien ville inte intervenera men efter giftattacken mot spionen (i Salisbury) ändrade de sig. De har dock den svagaste handen. Saudiarabien stödde Islamiska Armén men de försvann. Iran har trupper i landet sedan länge. Det är en stor fara för USA och Israel. Iranska soldater står en timme från Israels gräns, därför bombar Israel dem nu.
– Det är ett kallt krig och allt sker inuti de olika säkerhetstjänsterna. Men en intervention från väst skulle tvinga Assad till förhandlingsbordet. Han håller bara på och sinkar för han vet att han kommer att förlora i förhandlingarna. Till och med Ryssland accepterade i Genève (där de FN-ledda fredssamtalen förs) att han ska lämna makten och lämna över till en samlingsregering. De är beredda att låta honom komma till Moskva.
– Jag hoppas faktiskt att Assad attackerar med kemiska vapen igen. För det kommer att göra det omöjligt för omvärlden att inte göra något. Om inget händer snart kommer vi att ha syrier som dödar varandra i Europa. Jag vet inte vad som skulle hända om jag hamnar framför någon som stödjer Assad. Det går inte att prata med dem. Vi i oppositionen kan kritisera våra företrädare men Assad-anhängare ser honom som Che Guevara.

Ser du inte en risk för att det eskalerar till ett storkrig mellan stormakterna?
– Den här konflikten kan hålla på i tjugo år till. Men jag tror inte att någon kommer låta ett krig pågå så länge intill Israels gräns. Jag kan påminna om kriget i Libanon på 1980-talet. I slutändan sade de ”kom igen, vi måste få ett slut på det här nu”. Och så gjorde man det. Israel vill ha kaos omkring sig men det måste vara organiserat så att de kan förutse vad som kommer att hända. Så var det i Libanon. Men i Syrien är det mycket mer komplicerat. Det är ett spel mellan USA och Ryssland. Men jag är beredd att släppa kraven på revolution om vi bara får till stånd en lösning. Det enda vi vill är att leva i frihet. I dag hamnar du i fängelse om du säger att en minister är dålig.

Så det var som de andra rörelserna från arabiska våren?
– I Syriens fall är det till och med mindre kontroversiellt än till exempel i Egypten. Det enda vi krävde från början var att regeringen upphäver undantagstillståndet. Vi sade inte ens att Assad måste bort. Men regeringen sade nej för de visste att om de upphäver undantagstillståndet kommer han att falla av sig själv. Så länge det är kvar kan en soldat gripa dig utan anledning på gatan och sedan vet ingen var du är i flera månader.

 

_______________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

Inrikes 17 april, 2025

Billigare busskort kan rädda miljön: ”Helt centralt”

De småländska Krösatågen trafikerar sträckor mellan Linköping i norr och Hässleholm i söder. Foto: Johan Nilsson/TT

För tre år sedan lanserades en rikstäckande tågbiljett i Tyskland. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se en motsvarande ”Sverigebiljett” – och enligt transportforskaren Jens Hylander kan det också vara ett sätt att bygga politiskt engagemang kring kollektivtrafiken.

Mellan 2000 och 2021 steg priset på en svensk kollektivtrafiksbiljett med 139 procent – en dubbelt så stor ökning som bensinpriset genomgick under samma tid, enligt SCB.

– Även efter att Bränsleupproret krigat som värst är det som att kollektivtrafiken undgår samma populistiska vrede, säger Jens Hylander (bilden), forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 17 april, 2025

Motorstaden som rostade sönder

Fisher Body-verket i Detroit har varit övergiven sedan företaget gick i konkurs 1984. Nu finns det planer på att omvandla det gigantiska verket till bland annat hyresrätter. Foto: Mathias/Adobe stock.

En gång var Detroit den amerikanska ekonomins motor. I dag är fabrikerna stängda – men stadens arbetare kämpar på. I en grön Ford rattad av en fackveteran ger sig Flamman ut på upptäcktsfärd genom välfärdskapitalismens ruiner.

Efter en trött gränsvakts uttråkade frågor kliver jag ut från flygplatsen i Detroit, platsen som i hundra år varit den globala bilindustrins bultande hjärta.

Motorstaden, förevigad genom Motownsoundets namn, var byggd av och för bilindustrin, och erbjöd under en tid ett enormt välstånd för regionen.

Här har bilen format alla aspekter av det urbana rummet. Den trottoarremsa jag befinner mig på är del av ett trevåningssystem av vägar staplade på varandra, direkt uppkopplade mot Detroits motorvägssystem. Bakom taxibilarna tornar ett gigantiskt parkeringshus upp sig.

En silvrig kommunal buss glider in på parkeringsplatsen framför flygplatsens ingång. Jag kastar mig på, men lyckas inte köpa en biljett eftersom chauffören inte kan växla en tjuga. Hon låter mig åka med ändå, och under min timslånga resa genom natten fylls bussen sakta av stadens arma, sjuka och utslagna. Enligt en snabb bedömning har de flesta som hasar sig på drabbats på ett eller annat sätt av den opiatepidemi som härjar i landet.


I dag ligger trafiklederna som skurit genom stadens väv öde – åtminstone om man jämför Detroit med folklivet i New York eller trafikstockningarna i Los Angeles.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar 16 april, 2025

Borlänges kommunalråd Erik Nises bakom ratten på sin amerikanare. Foto: Jennifer Björck

”Om man är född bland proletärer / och gör narkotikaaffärer / om man är redan en gång straffad / så är det lätt att man blir haffad”, sjunger Nationalteatern i låten Kolla kolla, som släpptes år 1978.

”Jag släpper bara dunder, shoutout till kranen”, vrålade vi i kör 38 år senare. Av ”Du gamla, du friakunde vi inte mer än ett par rader, men varje gång introt till Yasins ”Trakten min” drog igång stämde vi upp i spontan allsång. Vi kunde hela låten utantill. Alla kunde den. Att sjunga med var lika självklart som att säga prosit när någon nös.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 16 april, 2025

Ebba Buschs Instagram-oro övertygar ingen

Ebba Busch talar under KD-dagarna i Karlstad den 4 april. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Regeringens 50 miljoner mot ätstörningar är inte bara en droppe i havet – utan ett vapen riktat mot den offentliga vården.

”Jag skulle kunna namnge influencers som förmedlar kroppsideal som får barn att hata sina kroppar”, sade Ebba Busch under KD:s landsdagar i Karlstad. ”Det är inte sådana röster vi vill att våra barn ska höra.”

Med de orden lanserade hon satsningar på 50 miljoner kronor mot ätstörningar i vårbudgeten. Hon förklarade att frågan är på ”liv och död” för unga kvinnor, och att det därför är dags att ”vrida om armen på tech-jättarna”.

Det är en välregisserad berättelse. Men det är också ett ypperligt exempel på hur regeringen använder ett verkligt, allvarligt folkhälsoproblem för att vinna politiska poänger – på bekostnad av just den vård de säger sig vilja rädda. Lägligt nog välkomnades utspelen av den välfärdslobby som just nu kämpar för att stoppa Socialdemokraternas återtagande av vård i offentlig regi.

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik.

I Stockholm pågår just nu något ovanligt: ett konkret försök att föra tillbaka välfärden i folkets händer. Det handlar om att sätta stopp för den vinstjakt som länge präglat stadens sjukvård, där privata aktörer – ofta med starka lobbyapparater bakom sig – har undergrävt likvärdig vård och urholkat resurserna. Inte oväntat möts förändringen av motstånd. De privata vårdlobbyisterna mobiliserar, och plötsligt står regeringen redo med det perfekta motdraget: en ”satsning” på just det område som Region Stockholm nu förändrar.

Entreprenören Isabella Löwengrip har engagerat sig för att stoppa nedläggningen av privata Mandometerkliniken (som avslöjats med systematiskt fusk), och tankesmedjorna Timbro och Synaps storsatsar på att bevaka S ”ideologiska projekt”. I den offensiva kommunikationen används inte sällan oroliga ätstörningspatienter som ”möts av nej från en pressad regionvård”.

Nog finns genuin oro för hur omstöpningen av Stockholmsvården ska gå till på ett patientsäkert sätt. Men för välfärdskapitalet handlar det snarare om att rädda vad som räddas kan i ett system där företag tillåtits tjäna pengar på patienter och brukare.

Och samtidigt som Busch nu slår sig för bröstet över öronmärkta pengar till en specifik diagnosgrupp, blundar regeringen för det som hela sjukvården – i samtliga regioner – har larmat om i åratal: behovet av kraftigt höjda generella statsbidrag till kommuner och regioner. Och reformer som säkerställer att pengarna stannar i sjukvården. Det hade kunnat rädda vårdcentraler, korta köer, ge bättre arbetsvillkor och faktiskt stärka ätstörningsvården – på riktigt. Men risken finns att det inte välkomnas lika varmt av kompisarna i näringslivet.

Läs mer
Inrikes 20 februari, 2025

Ebba Busch, jag fryser

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik. Det kräver en vårdpolitik som sätter patienter före profit, och långsiktiga satsningar som stärker hela sjukvården – inte bara väl valda diagnosgrupper när det passar den politiska dramaturgin. Eller, för den delen, Ebba Buschs instagramföljare.

Utrikes 16 april, 2025

”Vi vill leva!” – vrede i Italien efter dubbla kvinnomord

Tusentals studenter demonstrerar den 3 april vid La Sapienza-universitet i Rom efter att Ilaria Sula, en student vid universitet, mördats av sin pojkvän. Foto: Marco Di Gianvito/ZUMA Press Wire/Shutterstock.

Efter mordet på två 22-åriga kvinnor inom två dygn skakas Italien av protester. Ilskan handlar inte bara om dåden, utan om en kultur där kvinnors liv ännu verkar väga lätt.

I onsdags såg jag Ilaria Sulas ansikte fyra gånger på väg till jobbet. ”Försvunnen”, löd texten i stora, röda bokstäver under bilden som tejpats längs min gata.

– Hon har sorgsna ögon, tänkte jag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 15 april, 2025

Vad ”White Lotus” kan lära oss om rikedom

Aimée visar upp en broderad Lóco från Valentino Garavani, i säsong tre av tv-serien ”White Lotus”. Foto: Fabio Lovino/HBO.

Sann rikedom sticker inte i ögonen – för den syns inte. Förutom när miljardärerna ger sig in i medierna och politiken. Då blir pengarna också farliga på riktigt.

I säsong tre av succéserien The White Lotus, som följer degenererade amerikaner på olika lyxresorter, signalerar kvinnorna status med sina handväskor.

Företagsjuristen Laurie bär en olivgrön Loewe i läder – ett av flera osäkra försök att hålla jämna steg med sina moderiktiga väninnor, medan Kates svarta Valentino uttrycker tjusig Texaselegans. Men skådespelerskan Jaclyn överglänser dem alla, inte främst genom att släpa med en svindyr flätad Bottega till stranden, utan med sin billiga tygpåse från matkedjan Erewhon. Hennes stil kommer inifrån.

Så länge det har funnits hierarkier har det också funnits tekniker för att framställa dem som eviga.

Aristoteles menade att vissa föds som naturliga slavar, med tankekraft nog att förstå order men inte fatta egna beslut. I religiösa system som katolicismen eller det indiska kastsystemet ges ojämlikheten en andlig sanktion. I den liberala kapitalismen framställs klyftorna i stället som rättvisa med skolbetyg, anställningsintervjuer och IQ-tester – alla påstått meritokratiska. Alla dessa tekniker gör klasskillnaderna svåra att ifrågasätta, eftersom de verkar naturliga.

Så hur ser distinktionen ut bland Sveriges rika?

Konservativa, till både höger och vänster, älskar att håna den urbana medelklassens köpvanor, med symboler som rosévin, cykling och elbilar. Den sortens konsumtionsval visar visserligen hur vi lockas att tävla genom diskreta framgångsmarkörer, i stället för att se vad vi har gemensamt.

Hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på?

Men den som är intresserad av den verkliga eliten måste byta scen.

De senaste åren har en ny miljardärklass växt fram i Sverige. De är så många att Affärsvärlden har börjat ranka dollarmiljardärer för att få plats med alla tjusiga namn i tidningen. Men att skriva om denna nya klass är omöjligt, för de syns inte i några flöden. De bär dyra kläder utan loggor, tränar med privata yogainstruktörer, och köper viner som aldrig syns på butikshyllorna. Osynlighet är överlägsenhet.

Det här är förstås uttänkt.

För hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på? Viss konsumtion dyker åtminstone upp i statistiken, som de privatplan vi annars inte ser skymten av. Då och då lägger plutokraterna till för att stiga ned bland sina undersåtar, som när Mark Zuckerberg klev iland på norska Bodø från sin 118 meter långa tremiljardersjakt ”Launchpad”. Resten av rikedomen stuvas undan på öar utan postnummer.

Men inte heller fåtalets lyx är något stort samhällsproblem. Det må vara användbart som bränsle för vår klassvrede, men om någon techbrorsa tror att en klocka för 10 miljoner är bättre än en för tusen spänn spelar ingen större roll. Att någon har byggt en vinkällare i rymden är inte problemet. Problemet är om han finansierar en högerpopulistisk tankesmedja.

Vilka effekter det kan få ser vi inte minst i USA, där teknikmiljardärerna först tog sig an San Francisco, och därefter stod uppradade under Donald Trumps installation. Ägarna till anrika tidningar som Los Angeles Times och Washington Post – Patrick Soon-Shiong respektive Jeff Bezos – har också anpassat sina redaktionella linjer efter presidenten.

Men utvecklingen är densamma i Europa.

I Frankrike har affärsmannen Vincent Bolloré förvandlat mediekanalerna CNews och Journal du Dimanche till högermegafoner, i Tyskland har Mathias Döpfner styrt den redan ökänt konservativa Axel Springer-koncernen ännu längre högerut, och i Österrike använde Red Bull-miljardären Dietrich Mateschitz sin tv-kanal Servus för att sprida högerradikala konspirationsteorier.

Den svenska utvecklingen följer den amerikanska.

Kvartal startades 2016 av en grupp industrialister, däribland grundarna av kosmetikaföretaget Oriflame, och året därpå köpte finansmannen Mats Qviberg gratistidningen Metro. ”Måste rensa ut en del stalinister”, dundrade han och skapade uppror på tidningen, som han tvingades sälja bara ett halvår senare.

2020 lanserades Bulletin med pengar från en rad miljardärer, i fjol sjösatte Handelsbanken sin mediesatsning EFN, och Flamman har beskrivit hur miljardären Saeid Esmaeilzadeh grundat en numera vilande samtalsklubb på Östermalm för att krossa ”woke”.

Pengar innebär uppenbarligen inte kompetens, och tur är väl det. Men obalansen i makt finns där. Det är inte Jaclyns tygpåse som borde provocera oss – utan miljardärernas nya medieimperier.

Inrikes/Nyheter 15 april, 2025

Kampanj vill samla 300 000 – i protest mot ”mjäkig” vänster

Fayyad Assali är talesperson för gruppen Rättvisa för alla och kampanjen Folkets röst. Foto: Rättvisa för alla.

Kampanjen Folkets röst vill samla dem som inte känner sig representerade av dagens rödgröna partier. Inför valet 2026 lanserar man en kravlista – och vill få tre procent av väljarna att rösta kollektivt.

– Vi vill vara tydliga med att våra röster inte längre är gratis, säger Fayyad Assali till Flamman.

Han är talesperson för Rättvisa för alla, en av grupperna bakom initiativet Folkets röst. I måndags gick de ut med en politisk kravlista inför valet 2026.

På listan finns punkter som avskaffade visitationszoner i förorten, återinförande av permanenta uppehållstillstånd och avgiftsfri sjukvård och kollektivtrafik. Men också krav på att ”fördöma USA:s imperialism” och förklara sionism som en ”rasistisk bosättarkolonial ideologi”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Kultur 14 april, 2025

Vem tar vem? Nya gänget på SVT:s parsåpa ”Gift vid första ögonkastet”. Foto: SVT.

Än en gång förvandlas hela Sveriges vardagsrum till en mottagning för parterapi. Bakom framgången för ”Gift vid första ögonkastet” ligger den trygga drömmen om att kärlek är något som kan kontrolleras av experter.

Tolfte säsongen av Gift vid första ögonkastet. Redan?

Med den slaka vintersäsongen av GVFÖ och nyligen avslutade Love is blind i bagaget hade jag inte hunnit börja längta efter relationella problem av typen ”hur ska vår vardag gå ihop när han är kvällsmänniska och jag vaknar vid nollsex?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
TV 12 april, 2025

Grillen #3: ”Pappa, kan vi fira jul utan el i år?”

I veckans Grillen: När ska Elon Musk börja kampanja för Sverigedemokraterna, vilken historisk era är sexigast och varför är det så kul att håna Liberalerna?

Vi gästas dessutom av Elinor Odeberg, chefsekonom på Arena och författare till boken Dyrtider, för att prata om varför kaffet har blivit så dyrt – och matjättarnas roll i inflationen.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Elinor Odeberg

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera:
Javier Cordova

Klippning:
Petter Evertsen

Kultur 12 april, 2025

Kodnamn: Sociolog

IB-affären är fortfarande en av Sveriges största spionskandaler och spelar en stor roll i Alexandra Franzéns bok. Sedan reformerna som den ledde till menar hon att utvecklingen har gått bakåt. Foto: Moa Bejersten.

Sociologen Alexandra Franzén har skrivit en bladvändare om underrättelsearbetets historia – och oroas av vår tids hemlighetsmakeri.

Sociologen Alexandra Franzén möter mig vid den snurrande entrédörren till Kungliga biblioteket. Hon pratar bred skånska och ser snällare ut än jag hade väntat mig givet hennes specialområde: underrättelseanalys. Jag har läst hennes bok Sanningen ska göra er fria, en bearbetad version av hennes avhandling och en osannolik popsociologisk bladvändare om informationskrig som just kommit ut i handeln.

Själv är jag besatt av spioner. Min vän säger att det gör mig till en pick-me-tjej, men hon har inte förstått. Till vardags oroar jag mig för att bli gripen av främmande makt och att jag inte vet var man får tag i cyanidtabletter. Jag plågas också av irrationell skräck att bli torterad och bara att skriva det känns som jinxarnas jinx. Samtidigt är lockelsen enorm. När en forskare från Försvarshögskolan för ett par år sedan föreslog att vi skulle mötas ”under linden” i Gamla stan gick jag dit, redo att möta mitt öde. Det visade sig vara ett helt vanligt kafé och min själs tulpan sloknade. Tills nu.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr