Goliat
Regi & manus: Peter Grönlund.
Medverkande: Sebastian Ljungblad, Joakim Sällquist, Davina Robinson.
Premiär: 5 oktober 2018.
Den franske sociologen Didier Eribon skriver i sin uppmärksammade självbiografi Tillbaka till Reims (Verbal, 2018) om hur han flyttade ifrån sin knegarfamilj för kultureliten i Paris, och om sitt oväntade behov av att efter pappans död återvända till staden. Eribon insåg att ungdomsklivet ut ur den sexuella garderoben lett in i en klassgarderob, med den arma uppväxten som en ständig källa till skam. Som marxistisk student dyrkade han visserligen arbetarklassen som idé, men upplevde innerst inne dess ”sanna verklighet som frånstötande.”
Inte konstigt, när underklassen knappt syns till i kulturen, annat än som en olägenhet att resa ifrån. Som tur är finns i Sverige en handfull kulturskapare som intresserar sig för annat än Stockholms existentiellt beklämda medelklass; i våras vände Gabriela Pichler kameran mot småstadsstretet i Amatörer, och nu gör Peter Grönlund samma sak i sin nya film Goliat.
Här tvingas sextonåriga Kimmie ta över tjacklangandet efter pappa Roland som dömts till fängelse, för att försörja sin fibrossjuka mamma och lillasyster Sara. (Om handlingen skriver någon på en amerikansk filmsajt: ”Varför är alla skandinaviska filmer så dystra och deprimerande?”)
Sexton månader på kåken är en ”kaffevolta”, säger Rolands becknande kollegor; det går lika snabbt som att slurpa i sig en kopp mellanrost
Sexton månader på kåken är en ”kaffevolta”, säger Rolands becknande kollegor; det går lika snabbt som att slurpa i sig en kopp mellanrost. Men Kimmie förstår att blir han kvar som småkriminell i hemorten nu, så är det för alltid. Kompisen Jonna föreslår att han hänger med bort, som lärling på ett bruk. ”Vad då, som ett riktigt jobb med lön eller?” säger Kimmie, som just fått en väg ut. Men då måste han inte bara lämna pappans guldklocka och slitna oxblodsfåtölj efter sig, utan även den lillasyster som i en brutal omgivning varit hans enda källa till oförstörd ömhet.
Precis som i Tjuvheder (2015) intresserar sig Grönlund för dem som fallit utanför – de kriminella, arbetslösa, sjuka, skuldsatta och försupna. Samhällets svek påpekas ofta klumpigt, som när Roland stänger av tv:n när Gustav Fridolin pratar ojämlikhet (”Vad är det för jävla skit?”), eller när Kimmie säljer tjack framför en S-affisch om fler jobb.
Budskapet som Grönlund hamrar in är att för dessa människor syns ingen exploaterande överklass; fienden är i stället socialdemokratin och myndigheterna, som ju båda lovat inkludera alla. Kritiken känns igen från 68-generationens filmare, för vilka välfärdsstaten i bästa fall sågs som stelbent och ofullständig, och i värsta fall som ett kapitalistiskt uppfostringsmaskineri. (Klass mot stat i stället för klass mot klass, ungefär.) Men en mer generös läsning av denna filmtradition, där man skulle kunna placera Grönlund, är att socialdemokratin vänt sitt kärnuppdrag ryggen: att ge en röst åt samhällets svaga.
Oavsett vilket är Grönlund bäst när han släpper pekpinnen och leder oss med i sin noggrant efterforskade undre värld, likt all god realism befolkad av oemotståndliga amatörskådisar. Berättarelementen – En sista kupp? Flykt eller familj? – är visserligen välbekanta. Sällsynt är däremot den angelägna inblicken i samhällets utkanter, där ödet med Didier Eribons ord bränns ”in i våra skuldror med rödglödgat järn”.
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.