Efter tre månaders våldsamma demonstrationer i Frankrike har fokus till slut börjat flyttas till polisens övervåld. Medias ointresse för detta har fått de gula västarna att upprätta egna mediekanaler.

Medan Frankrikes president Emmanuel Macron reser landet runt för att tala med medborgare i vad han kallar ”den stora debatten” i ett försök att blidka proteströrelsen mot hans regering har de gula västarna fortsatt sina demonstrationer. Den senaste månaden har dock fokus alltmer flyttats från våldsamma ligisters beteende till polisens.

Sedan de gula västarna inledde sina manifestationer i november har nio personer dött (åtta i trafikolyckor och en äldre kvinna som träffades av en polisgranat i sitt hem). Utöver det har flera hundratals demonstranter skadats, många för livet, av polisens repression. På sociala medier har bilder på demonstranter som förlorat ögon, händer och hörsel spridits sedan december. I mainstreammedia har dessa vittnesmål dock sällan hörts. Så sent som för två veckor sedan förklarade inrikesminister Cristophe Castaner att han ”aldrig sett en representant för ordningsmakten attackera en demonstrant”. I stället har experter och inbjudna tyckare suttit i tv-soffor och hyllat den franska polisens ”återhållsamhet” och ”professionalism”. Det är först de senaste veckorna som media har börjat ställa sig frågande till polisens strategi. Hos de gula västarna har denna försening bara fått förtroendet för landets media att sjunka ytterligare.

Egna mediekanaler
Förhållandet mellan de gula västarna och media har varit spänt från början. Tendensen att bara rapportera om de mest våldsamma upploppen i stället för de tusentals fredliga manifestationer som varje helg och ibland dagligen har ägt rum runtom i landet är en orsak. En annan är mediernas vana att underskatta antalet deltagare i demonstrationerna. Oviljan att ingående rapportera om polisens övervåld och i flera fall spridandet av ren desinformation om rörelsen har till slut fått många att helt ge upp försöken att påverka medias rapportering. I stället har flera initiativ tagits till att upprätta egna mediekanaler. En sådan är Facebook-sidan Vécu.

25-årige Gabin Formont grundade sidan i december i ett försök att nå ut med en mer sann bild av rörelsen och samtidigt informera medlemmarna om vad som händer på andra håll i landet.
– Jag gick med i rörelsen direkt när det började. Efter ett tag stod jag inte längre ut med att se folk massakreras och förlora kroppsdelar utan att någon talade om det. Dessutom cirkulerade hela tiden en massa felaktiga uppgifter om antalet deltagare i demonstrationerna. Det finns en massa fake news om de gula västarna. Så jag startade den här sidan för dem, säger han.
Vécu, som ungefär kan översättas till ”upplevt”, inriktar sig främst på att sprida vittnesmål från demonstranter som misshandlats av polisen. På sidan kan man se bilder och videor på personer med uppsvullna och bandagerade huvuden, sjukhuspatienter som förlorat händer, grinande ansikten med utslagna tänder, punkterade lungor och inre blödningar. I vissa fall påminner bilderna mer om krigsskador än något annat. Orsaken till det är den franska polisens relativt unika inställning till massdemonstrationer.

Förbjudna vapen
I Frankrike har moderna polisstrategier som bygger på dialog och ”deeskalering” aldrig slagit rot. I stället präglas förståelsen av masspsykologi fortfarande av psykologen Gustave Le Bons teorier från 1895. Därtill har den franska polisen en hel arsenal vapen till sitt förfogande som är förbjudna i i stort sett alla andra europeiska länder. Bland dessa ”vapen med reducerad dödlighet” ingår geväret LBD40 som skjuter så kallade ”flashballs”, eller ”försvarsbollar” som polisen kallar dem: hårda gummikulor stora som deodorantflaskor som avfyras i 300 kilometer i timmen. Dessa har gjort flera demonstranter blinda, orsakat skallfrakturer och ibland även lett till koma. I arsenalen finns även den öronbedövande tårgasgranaten GLI-F4. Den ersatte en tidigare ”offensiv granat” som förbjöds efter att en demonstrant dödades vid en miljödemonstration 2014. Denna mindre farliga variant kan dock slita av lemmar och leda till allvarliga brännskador och permanent förlorad hörsel. Det var en sådan som dödade en äldre kvinna i hennes lägenhet i Marseille.

Enligt Gabin Formont är detta övervåld en politiskt motiverad strategi från högsta ort.
– De massakrerar folk för att göra dem rädda för att demonstrera. Vi har dokumenterat 150 fall av skott mot huvudet, vilket är förbjudet. Alla skadade är fredliga demonstranter, inte casseurs (”ligister”).
Den sju personer stora redaktionen på Vécu är dock mån om att avslöja sanningen, oavsett vem den tjänar. Sidan fick först nationell uppmärksamhet efter att de avslöjat ett fall av ett påhittat dödsfall.
– Vi lyckades avslöja en fake news om en belgisk kvinna som uppgavs ha dödats av en flash ball. Personen som spridit uppgifterna erkände sedan själv att det var påhittat. Det gav oss mycket uppmärksamhet, säger Gabin Formont.

Media för eliten
För Gabin Formont är det tydligt varför mainstreammedia väljer att inte rapportera om polisens våld.
– Det finns en enorm kritik mot medierna i Frankrike, det är inte bara i de gula västarna. Nästan alla större mediekanaler ägs av miljardärer. Och de sätter agendan. När Vincent Bolloré köpte Canal+ sade nästan hela redaktionen upp sig eftersom de tvingades censurera sju av elva ämnen. De ersattes dock snabbt.
Månadstidningen Le Monde Diplomatique publicerade för något år sedan en karta över det franska medielandskapet som visar hur ägarstrukturen bakom de största mediekanalerna ser ut. Det är bara ett fåtal tidningar, inklusive just Le Monde Diplomatique, som sedan några år tillbaka är oberoende av den liberala dagstidningen Le Monde, som inte ägs av en stor företagskoncern. En annan sådan kanal är medieplattformen Mediapart, som nu utreds för att ha publicerat ett privat telefonsamtal mellan Emmanuel Macrons livvakt Alexandre Benalla och en annan person. Benalla greps i somras efter att på fritiden ha misshandlat demonstranter iklädd polisuniform.
Det alltmer oligarkstyrda franska medielandskapet har också fått konsekvenser för vilka som syns i media.
– 80 procent av dem som syns i media kommer från den välutbildade medelklassen eller överklassen. Vanliga människor syns inte längre. Därför behövs initiativ som vårt, säger Gabin Formont.
Han talar om behovet av att ge folket en röst och berättar om nästa initiativ, Vécu dans la rue (”Levt på gatan”). Målet är att låta uteliggare komma till tals och hjälpa dem att hitta ett hem.

Demonstrationsförbud
Men trots denna kritik mot det rådande systemet insisterar Formont, liksom så många andra inom de gula västarna, på att rörelsen inte har någon särskild politisk inriktning.
– Det finns folk med alla sorters åsikter hos oss. Vänster, höger, det finns till och med dem som röstade på Macron. Men vi avskyr alla det politiska systemet som det ser ut i dag. Vi är en medborgarrörelse. Vi vill ta tillbaka makten från eliten och ge den till folket genom förslaget om medborgerliga folkomröstningar.

Samtidigt håller regeringen på att försvåra för de gula västarna att fortsätta sina demonstrationer. Denna vecka antog nationalförsamlingen en lag som gör det möjligt att förbjuda personer som anses våldsamma från att demonstrera. Enligt Macron är detta för att ”skydda” demonstranterna själva från ”ligister”. Lagen har mött hård kritik från hela det politiska spektrat, även presidentens eget parti LREM, och flera har jämfört den med lagar från Vichy-regimens dagar.
– Det som händer här är väldigt allvarligt, landet håller sakta på att bli auktoritärt, tillägger Formont.

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information .

Jonas Elvander

Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Debatten om Sveriges säkerhet har lämnat vänstern efter. Alltför ofta nöjer vi oss med att säga nej till Nato, nej till kärnvapen, nej till upprustning – men utan att själva formulera ett trovärdigt alternativ.

Det duger inte längre. Vi behöver en egen strategi, som utgår från verkligheten i Sverige och Norden, inte stormakternas karta.

När jag skriver ”vänstern” menar jag både den bredare arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och den ideologiska vänster som länge förordat fred, solidaritet och internationellt samarbete. Det är dags att vi alla börjar tala mer konkret om vad trygghet betyder i en ny tid.

Sverige är numera medlem i Nato. Det har skett snabbt, utan ordentlig debatt, och med få kritiska röster som orkat diskutera konsekvenserna långsiktigt. När vänstern har protesterat har det ofta handlat om det vi är emot. Även om Natomotståndet varit ideologiskt och principiellt viktigt är tiden inne för att tala om vad vi vill bygga i stället.

USA flyttar fokus mot Asien. Europa bygger upp sin egen militära kapacitet. Stormakterna formar om sig. Finland har gått in i Nato med stor folklig uppslutning. Baltikum lever under permanent press. Och Sverige? Vi har gått med i Nato men fortfarande utan en egen, långsiktig strategi.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.

Det är inte bara ett militärt problem, det är ett ideologiskt vakuum. Och vänstern har inget att sätta emot.

Det är dags att vi formulerar en självständig säkerhetspolitik från vänster. En som utgår från våra värderingar men också från en analys av verkligheten.

Det handlar inte om att acceptera militarism, inte om att rättfärdiga rustningsspiraler, inte om att gå med i stormaktsspel. Det handlar om att förstå att om vi inte har en egen linje, då är vi bara reaktiva. Då är vi bara emot och det räcker inte längre.

Jag tror att en sådan strategi måste vila på fyra ben:

1. Självständig analys – inte andras karta

Vi måste förstå världen med egna ögon, snarare än genom Washingtons, Bryssels eller Kremls perspektiv. Sverige, liksom övriga Norden, har en egen historia, geografi, ekonomi och politisk verklighet. Vår analys måste börja där. Inte i generalstabernas kalkyler.

2. Försörjningsberedskap är också försvar

Säkerhet handlar om el, mat, vatten, läkemedel, kollektivtrafik och fungerande sjukvård. Det såg vi under pandemin. Det är där vänsterns säkerhetspolitik måste ta sin början. Att kalla det ”totalförsvar” är inte ett problem – det beror bara på vem som fyller det med innehåll.

3. Militär förmåga utan militarism

Att erkänna behovet av viss försvarskapacitet är inte detsamma som att bli militarist. Det är att se verkligheten. Den som vill stå utanför stormaktsallianser måste kunna försvara sin självständighet. Det betyder inte rustning för rustningens skull – men inte heller blind pacifism.

4. Nordisk samordning – på våra villkor

Sverige kan inte stå passivt inför hot mot Finland eller Baltikum. Vi är en del av samma region, samma historia och i viss mån samma öde. Men solidaritet får inte betyda underkastelse. Det nordiska samarbetet borde fördjupas civilt, försörjningsmässigt och strategiskt. Ett Norden som står tillsammans för demokrati, fred och beredskap, utan att styras av stormakternas prioriteringar.

Detta är inte ett färdigt program. Det är en inbjudan till samtal. Jag vill att vi börjar tänka strategiskt på riktigt. För om inte vänstern gör det, så kommer högern att sätta agendan. Då kommer ”trygghet” att betyda upprustning. ”Självständighet” att betyda lojalitet med Nato. Och ”solidaritet” att betyda tyst acceptans för andras krig.

Läs mer

Sveriges statsminister Ulf Kristersson får stående ovationer i den amerikanska kongressen, den 7 mars 2024. Foto: Mark Schiefelbein/AP.

Ledare • 12 mars, 2024

Vänsterns motstånd måste fortsätta innanför Nato

Vi behöver inte välja mellan Nato och naivitet. Vi behöver inte heller vara emot allt, utan måste börja bygga något eget.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.

Morgan Svensson

Aktiv i arbetarrörelsen och medlem i Vänsterpartiet Malmö.

I och kring Stockholm experimenterar gigföretaget Foodora med automatiserade matleveranser, både på land och i luften. Men kommer de söta drönarbilarna att bli mer än en teknisk gimmick – och går de verkligen helt för egen maskin?

”Roboten är på väg. Anländer om 29 minuter.”

Den lilla ikonen på vad som ser ut som en radiostyrd bil rör sig sakta närmare redaktionshuset. Flammans reporter har fått en spårningslänk på mobilen, och ger sig ut för att genskjuta roboten innan beställningen kommit fram. Den är både lite snabbare och tar en lite annan väg än väntat, och det krävs att man småspringer efter för att hinna efter.

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

”No lives matter” är inte bara namnet på en våldsfixerad internetsekt. Det är också den logik som hela vårt samhälle följer. Om vi ska hejda rörelsen 764 måste vi förändras som samhälle.

Barn som tvingas strypa sina katter och rista in sina förövares namn i kroppen i direktsändning. En slumpvis utvald man med rullator i Hässelby som får ett knivhugg i ryggen.

När jag sett klart Linus Svenssons serie Dödens chattrum i tre delar på SVT Play är jag beredd på att gå med på Tidöregeringens alla straffskärpningar.

Rasmus Landström

Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse, bosatt i Väring.

För tre år sedan lanserades en rikstäckande tågbiljett i Tyskland. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se en motsvarande ”Sverigebiljett” – och enligt transportforskaren Jens Hylander kan det också vara ett sätt att bygga politiskt engagemang kring kollektivtrafiken.

Mellan 2000 och 2021 steg priset på en svensk kollektivtrafiksbiljett med 139 procent – en dubbelt så stor ökning som bensinpriset genomgick under samma tid, enligt SCB.

– Även efter att Bränsleupproret krigat som värst är det som att kollektivtrafiken undgår samma populistiska vrede, säger Jens Hylander (bilden), forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), till Flamman.

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

En gång var Detroit den amerikanska ekonomins motor. I dag är fabrikerna stängda – men stadens arbetare kämpar på. I en grön Ford rattad av en fackveteran ger sig Flamman ut på upptäcktsfärd genom välfärdskapitalismens ruiner.

Efter en trött gränsvakts uttråkade frågor kliver jag ut från flygplatsen i Detroit, platsen som i hundra år varit den globala bilindustrins bultande hjärta.

Motorstaden, förevigad genom Motownsoundets namn, var byggd av och för bilindustrin, och erbjöd under en tid ett enormt välstånd för regionen.

Här har bilen format alla aspekter av det urbana rummet. Den trottoarremsa jag befinner mig på är del av ett trevåningssystem av vägar staplade på varandra, direkt uppkopplade mot Detroits motorvägssystem. Bakom taxibilarna tornar ett gigantiskt parkeringshus upp sig.

En silvrig kommunal buss glider in på parkeringsplatsen framför flygplatsens ingång. Jag kastar mig på, men lyckas inte köpa en biljett eftersom chauffören inte kan växla en tjuga. Hon låter mig åka med ändå, och under min timslånga resa genom natten fylls bussen sakta av stadens arma, sjuka och utslagna. Enligt en snabb bedömning har de flesta som hasar sig på drabbats på ett eller annat sätt av den opiatepidemi som härjar i landet.

I dag ligger trafiklederna som skurit genom stadens väv öde – åtminstone om man jämför Detroit med folklivet i New York eller trafikstockningarna i Los Angeles.

Johan Pries

”Om man är född bland proletärer / och gör narkotikaaffärer / om man är redan en gång straffad / så är det lätt att man blir haffad”, sjunger Nationalteatern i låten Kolla kolla, som släpptes år 1978.

”Jag släpper bara dunder, shoutout till kranen”, vrålade vi i kör 38 år senare. Av ”Du gamla, du fria” kunde vi inte mer än ett par rader, men varje gång introt till Yasins ”Trakten min” drog igång stämde vi upp i spontan allsång. Vi kunde hela låten utantill. Alla kunde den. Att sjunga med var lika självklart som att säga prosit när någon nös.

Magnus Bjerg Sturm

Redaktör för Frihet och Folkhemmet Opinion

Regeringens 50 miljoner mot ätstörningar är inte bara en droppe i havet – utan ett vapen riktat mot den offentliga vården.

”Jag skulle kunna namnge influencers som förmedlar kroppsideal som får barn att hata sina kroppar”, sade Ebba Busch under KD:s landsdagar i Karlstad. ”Det är inte sådana röster vi vill att våra barn ska höra.”

Med de orden lanserade hon satsningar på 50 miljoner kronor mot ätstörningar i vårbudgeten. Hon förklarade att frågan är på ”liv och död” för unga kvinnor, och att det därför är dags att ”vrida om armen på tech-jättarna”.

Det är en välregisserad berättelse. Men det är också ett ypperligt exempel på hur regeringen använder ett verkligt, allvarligt folkhälsoproblem för att vinna politiska poänger – på bekostnad av just den vård de säger sig vilja rädda. Lägligt nog välkomnades utspelen av den välfärdslobby som just nu kämpar för att stoppa Socialdemokraternas återtagande av vård i offentlig regi.

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik.

I Stockholm pågår just nu något ovanligt: ett konkret försök att föra tillbaka välfärden i folkets händer. Det handlar om att sätta stopp för den vinstjakt som länge präglat stadens sjukvård, där privata aktörer – ofta med starka lobbyapparater bakom sig – har undergrävt likvärdig vård och urholkat resurserna. Inte oväntat möts förändringen av motstånd. De privata vårdlobbyisterna mobiliserar, och plötsligt står regeringen redo med det perfekta motdraget: en ”satsning” på just det område som Region Stockholm nu förändrar.

Entreprenören Isabella Löwengrip har engagerat sig för att stoppa nedläggningen av privata Mandometerkliniken (som avslöjats med systematiskt fusk), och tankesmedjorna Timbro och Synaps storsatsar på att bevaka S ”ideologiska projekt”. I den offensiva kommunikationen används inte sällan oroliga ätstörningspatienter som ”möts av nej från en pressad regionvård”.

Nog finns genuin oro för hur omstöpningen av Stockholmsvården ska gå till på ett patientsäkert sätt. Men för välfärdskapitalet handlar det snarare om att rädda vad som räddas kan i ett system där företag tillåtits tjäna pengar på patienter och brukare.

Och samtidigt som Busch nu slår sig för bröstet över öronmärkta pengar till en specifik diagnosgrupp, blundar regeringen för det som hela sjukvården – i samtliga regioner – har larmat om i åratal: behovet av kraftigt höjda generella statsbidrag till kommuner och regioner. Och reformer som säkerställer att pengarna stannar i sjukvården. Det hade kunnat rädda vårdcentraler, korta köer, ge bättre arbetsvillkor och faktiskt stärka ätstörningsvården – på riktigt. Men risken finns att det inte välkomnas lika varmt av kompisarna i näringslivet.

Läs mer

Inrikes • 20 februari, 2025

Ebba Busch, jag fryser

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik. Det kräver en vårdpolitik som sätter patienter före profit, och långsiktiga satsningar som stärker hela sjukvården – inte bara väl valda diagnosgrupper när det passar den politiska dramaturgin. Eller, för den delen, Ebba Buschs instagramföljare.

Linn Svansbo

S-debattör.

Efter mordet på två 22-åriga kvinnor inom två dygn skakas Italien av protester. Ilskan handlar inte bara om dåden, utan om en kultur där kvinnors liv ännu verkar väga lätt.

I onsdags såg jag Ilaria Sulas ansikte fyra gånger på väg till jobbet. ”Försvunnen”, löd texten i stora, röda bokstäver under bilden som tejpats längs min gata.

– Hon har sorgsna ögon, tänkte jag.

Nicholas Nilsson

Antikvetare och frilansjournalist.

Sann rikedom sticker inte i ögonen – för den syns inte. Förutom när miljardärerna ger sig in i medierna och politiken. Då blir pengarna också farliga på riktigt.

I säsong tre av succéserien The White Lotus, som följer degenererade amerikaner på olika lyxresorter, signalerar kvinnorna status med sina handväskor.

Företagsjuristen Laurie bär en olivgrön Loewe i läder – ett av flera osäkra försök att hålla jämna steg med sina moderiktiga väninnor, medan Kates svarta Valentino uttrycker tjusig Texaselegans. Men skådespelerskan Jaclyn överglänser dem alla, inte främst genom att släpa med en svindyr flätad Bottega till stranden, utan med sin billiga tygpåse från matkedjan Erewhon. Hennes stil kommer inifrån.

Så länge det har funnits hierarkier har det också funnits tekniker för att framställa dem som eviga.

Aristoteles menade att vissa föds som naturliga slavar, med tankekraft nog att förstå order men inte fatta egna beslut. I religiösa system som katolicismen eller det indiska kastsystemet ges ojämlikheten en andlig sanktion. I den liberala kapitalismen framställs klyftorna i stället som rättvisa med skolbetyg, anställningsintervjuer och IQ-tester – alla påstått meritokratiska. Alla dessa tekniker gör klasskillnaderna svåra att ifrågasätta, eftersom de verkar naturliga.

Så hur ser distinktionen ut bland Sveriges rika?

Konservativa, till både höger och vänster, älskar att håna den urbana medelklassens köpvanor, med symboler som rosévin, cykling och elbilar. Den sortens konsumtionsval visar visserligen hur vi lockas att tävla genom diskreta framgångsmarkörer, i stället för att se vad vi har gemensamt.

Hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på?

Men den som är intresserad av den verkliga eliten måste byta scen.

De senaste åren har en ny miljardärklass växt fram i Sverige. De är så många att Affärsvärlden har börjat ranka dollarmiljardärer för att få plats med alla tjusiga namn i tidningen. Men att skriva om denna nya klass är omöjligt, för de syns inte i några flöden. De bär dyra kläder utan loggor, tränar med privata yogainstruktörer, och köper viner som aldrig syns på butikshyllorna. Osynlighet är överlägsenhet.

Det här är förstås uttänkt.

För hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på? Viss konsumtion dyker åtminstone upp i statistiken, som de privatplan vi annars inte ser skymten av. Då och då lägger plutokraterna till för att stiga ned bland sina undersåtar, som när Mark Zuckerberg klev iland på norska Bodø från sin 118 meter långa tremiljardersjakt ”Launchpad”. Resten av rikedomen stuvas undan på öar utan postnummer.

Men inte heller fåtalets lyx är något stort samhällsproblem. Det må vara användbart som bränsle för vår klassvrede, men om någon techbrorsa tror att en klocka för 10 miljoner är bättre än en för tusen spänn spelar ingen större roll. Att någon har byggt en vinkällare i rymden är inte problemet. Problemet är om han finansierar en högerpopulistisk tankesmedja.

Vilka effekter det kan få ser vi inte minst i USA, där teknikmiljardärerna först tog sig an San Francisco, och därefter stod uppradade under Donald Trumps installation. Ägarna till anrika tidningar som Los Angeles Times och Washington Post – Patrick Soon-Shiong respektive Jeff Bezos – har också anpassat sina redaktionella linjer efter presidenten.

Men utvecklingen är densamma i Europa.

I Frankrike har affärsmannen Vincent Bolloré förvandlat mediekanalerna CNews och Journal du Dimanche till högermegafoner, i Tyskland har Mathias Döpfner styrt den redan ökänt konservativa Axel Springer-koncernen ännu längre högerut, och i Österrike använde Red Bull-miljardären Dietrich Mateschitz sin tv-kanal Servus för att sprida högerradikala konspirationsteorier.

Den svenska utvecklingen följer den amerikanska.

Kvartal startades 2016 av en grupp industrialister, däribland grundarna av kosmetikaföretaget Oriflame, och året därpå köpte finansmannen Mats Qviberg gratistidningen Metro. ”Måste rensa ut en del stalinister”, dundrade han och skapade uppror på tidningen, som han tvingades sälja bara ett halvår senare.

2020 lanserades Bulletin med pengar från en rad miljardärer, i fjol sjösatte Handelsbanken sin mediesatsning EFN, och Flamman har beskrivit hur miljardären Saeid Esmaeilzadeh grundat en numera vilande samtalsklubb på Östermalm för att krossa ”woke”.

Pengar innebär uppenbarligen inte kompetens, och tur är väl det. Men obalansen i makt finns där. Det är inte Jaclyns tygpåse som borde provocera oss – utan miljardärernas nya medieimperier.

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

Kampanjen Folkets röst vill samla dem som inte känner sig representerade av dagens rödgröna partier. Inför valet 2026 lanserar man en kravlista – och vill få tre procent av väljarna att rösta kollektivt.

– Vi vill vara tydliga med att våra röster inte längre är gratis, säger Fayyad Assali till Flamman.

Han är talesperson för Rättvisa för alla, en av grupperna bakom initiativet Folkets röst. I måndags gick de ut med en politisk kravlista inför valet 2026.

På listan finns punkter som avskaffade visitationszoner i förorten, återinförande av permanenta uppehållstillstånd och avgiftsfri sjukvård och kollektivtrafik. Men också krav på att ”fördöma USA:s imperialism” och förklara sionism som en ”rasistisk bosättarkolonial ideologi”.

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).