Bostadskris. Betäckningen tycks närmast avse normalläget på den svenska bostadsmarknaden under de senaste tjugo åren. För det råder nämligen konstant bostadsbrist i Sverige, där 240 av landets 290 kommuner uppger obalans med underskott på bostäder. Det rapporteras om att antalet hemlösa ökar i storstäderna, bostadspriserna stiger, allmännyttan görs om till bostadsrätter, studenter i Uppsala måste tacka nej till utbildningar och förstahandskontrakt säljs svart för närmare en halv miljon i Stockholm.
Nu senast uppmärksammat är den varning som FN riktat mot det allt vanligare fenomenet ”renovräkning”, som kort och gott går ut på att hyresvärdar renoverar lägenheterna och därefter chockhöjer hyrorna så pass att de boende inte har råd att bo kvar, eller att de ekonomiskt svaga — bland dem unga, nyanlända och pensionärer — inte kan hitta en bostad i det område de önskar bo i. Med stora miljonprogramsområden som är i akut behov av renovering och vinstdrivna hyresvärdar som ser ökad profit väntar mer av nämnda vara. En särskild varning går från FN:s rapportör inom bostadsfrågor till riskkapitalbolaget Blackstones effekter på mänskliga rättigheter. Företaget äger 66 procent av svenska hyresvärden Hembla, som äger över tjugo tusen bostäder i Sverige. Många av dem finns i Stockholm, men inte alla.
Bostadsbrist och renovräkning är vanligast förekommande i storstadsregioner, och konsekvenserna rapporteras det friskt om. Men hur det ser ut i andra delar av landet är det tystare om.
– På en del håll i glesbygden finns det ju bostäder men på det stora hela är det brist överallt här, och det pratas det inte lika mycket om, säger Lillemor Göransson, Hyresgästföreningens regionordförande i Norrland.
Enligt henne förekommer renovräkningar även i hennes region.
– Det som händer i Stockholm det händer ju här också, man gör renoveringar så att folk inte kan bo kvar, för de har inte råd.
De som får betala priset för bristen och de höjda hyrorna är i Norrland som på andra håll ofta äldre som inte har råd att betala hyran för en nybyggd lägenhet i stan, personer som inte är etablerade på arbetsmarknaden och unga som vill studera i centralorter.
– Det är ju jättetråkigt för våra ungdomar kan inte flytta hemifrån och likadant är det med pensionärer som lägger alla sina pengar på hyra i nyproducerade lägenheter. Det byggs till priser som många inte har råd med, säger Lillemor Göransson.
Man behöver ett bättre helhetstänkande. Barnen har bott här i tre år och gått i skola. Det finns ingen rim och reson i varför man ska flytta dem
Problemet är att många mindre kommuner har mycket hus och villor, och hyresrätterna är få.
– På vissa ställen är det billigare att köpa hus än att hyra. I glesbygden köper ju folk hellre hus, och då kan det istället bli tomma lägenheter som måste rivas, det blir en ond cirkel. Hyresrätten måste folk ha råd med, säger hon.
Dessutom, berättar hon, förvärras situationen av de förflyttningar som Migrationsverket gör av asylsökande: från mindre kommuner där de har balans eller till och med överskott på bostäder, till större kommuner och centralorter där det råder motsatta förutsättningar.
– Det harmonierar inte. I Sundsvall är det sån bostadsbrist och när de flyttar asylsökande dit blir man ju illa berörd, varför inte låta dem bo kvar där det finns bostäder? För kommuner man flyttar dem ifrån måste ju då stänga affärer och skolor, det blir ännu mer glesbygd.
Ett exempel på en sådan kommun är Ånge, med sina knappt tio tusen invånare i Västernorrlands inland. Det är en av fyra kommuner i Sverige där det råder bostadsöverflöd. Och här står kommunledningen nu istället inför rivningar av hyresrätter, efter att Migrationsverket beslutat att flytta de asylsökande som bor där, och hyr 50 lägenheter av kommunen, till Sundsvall, där det råder bostadsbrist.
– Ja, nu måste vi riva. Jag hade hellre sett att de asylsökande varit kvar. Det ger ju underlag till våra skolor och kan rädda våra hyreshus, de bidrar till kommunen. I Sundsvall bidrar de till trångboddhet, säger Sten-Ove Danielsson, socialdemokratiskt kommunalråd i Ånge. Han menar att staten borde se över liknande situationer för att undvika att förstärka den obalans i bostadsmarknad som råder mellan olika kommuner.
– Man behöver ett bättre helhetstänkande. Barnen har bott här i tre år och gått i skola. Det finns ingen rim och reson i varför man ska flytta dem. Att hitta 50 lägenheter i Sundsvall är ett problem, säger han.
Kommunen har tidigare stått inför att behöva riva hyresrätter. För att förhindra dem försökte man hitta andra lösningar, som att göra om lägenheter till call center eller ett helt hus till kulturhus och hyra ut lokalerna till band och konstverksamhet. Kommunen stod då för värme.
– Men nu ser vi inte sådana lösningar som en möjlighet, för vi har inte råd med driftkostnader.
Även i Hyresgästföreningens region norra Skåne är obalansen påtaglig. Svårast blir det, enligt Linus Fast som är Hyresgästföreningens bostadspolitiska utvecklare i regionen, i bruksorter som exempelvis Bjuv. Där handlar det snarare om en sårbarhet inför marknaden.
– Det är inte lika attraktivt att bygga i vissa mindre kommuner vilket lägger stort ansvar på allmännyttan, till skillnad från i storstadsregioner där det finns större marknad och fler som kan betala.. Därför skiljer det i omfattning vad gäller fenomen som renovräkning mellan små och stora kommuner, säger han.
Vi är ju livrädda för att de ska gå vidare med marknadshyror för då är vi illa ute allihop
I Bjuv, och kringliggande kommuner, är det mycket villor och nästan alla lägenheter är del av allmännyttan. Om inte allmännyttan utvidgas så hamnar de som står utanför bostadsmarknaden i skarven mellan att inte ha råd att köpa villa och att inte få hyresrätt. Och i Bjuv råder mycket riktigt bostadsbrist, vid sidan av att många unga flyttar därifrån och det finns mindre jobbmöjligheter, berättar Linus Fast.
– Bostadsbristens konsekvenser visar sig på olika sätt. Ökad strukturell hemlöshet, ökad otrygghet och sämre hälsa. Samtidigt blir det bostadsdiskriminering, olagliga kontrakt och oseriösa hyresvärdar.
Enligt Hyresgästföreningen, liksom många andra, måste man bygga mer och billigare för att lösa bostadskrisen. Den statliga subvention med lån för företag som vill bygga hyresrätter som infördes under förra mandatperioden men togs bort i Moderaterna och Kristdemokraternas budget föll sig väl ut i Skåne.
– I Skåne byggdes flest lägenheter i Sverige med investeringsstödet, men den försvann ju nu, och ska komma tillbaka med 73-punktsprogrammet. Det är ju det som krävs, att staten tar större ansvar för att det byggs, säger Linus Fast.
Men det är också en fråga om kommunpolitiken. Där handlar det om vad kommunen väljer att göra med sitt markmonopol och hur man prioriterar bostadspolitiken i relation till mark som inkomstkälla.
– På vissa håll är man inte så bra på att använda marken. Man säljer lätt till högstbjudande utan att ställa krav på vad som ska byggas och då blir det ofta bostadsrätter. Om man istället ställde krav och tog ett större bostadsförsörjningsansvar skulle man se fler hyresrätter, säger han.
Även Lillemor Göransson i region Norrland vill se billigare byggkostnader och öppna samtal med så väl kommun- som riksdagspolitiker. Men hon menar att det också finns stora risker i de politiska krafter som vill se marknadshyror, eftersom det äventyrar vad hyresrätten innebär.
– Vi är ju livrädda för att de ska gå vidare med marknadshyror för då är vi illa ute allihop. Vi måste prata och förklara vad hyresrätten innebär: ett tryggt boende för alla. För så är det ju inte längre och det är en orättvisa, säger hon.