Ingmar Bergman-åren tar aldrig slut. Först var det hyllningarna ifrån de rättrogna i samband med att dämonregissören fyllde 100, nu är det de omvändas tur att följa i ledet, senast i antologin Bilder av Bergman.
Här erkänner exempelvis Lisa Langseth att hon tillhörde en av de där som ”växte upp i en vänstermiljö som präglades av ett starkt svenskt Bergmanförakt”. De som brännmärkte Bergman som ”en borgarbracka som struntade i både krig och klasskamp för att istället ägna sig åt något så världsfrånvänt och snobbigt som den mänskliga själen”.
”Det går inte att förstå 60-talet utan Bergmanhatet”, fortsätter Leif Zern i sitt bidrag till antologin. Ack ja, denna inskränkta tid när all konst skulle synas genom maoisternas runda glasögon, som fortsätter att framkalla liberalers kallsvett om nätterna.
Segrarna skriver som bekant historien och idag är det Bergman som har status som motpol och fritänkare (istället för skattekverulant och navelskådare), som vägrade böja sig för tidens vänsterpolitiska orkanvindar. Bergman var rentav ointresserad av politik och mer intresserad av människan heter det, vars konstnärskap utgick från ”att vägra låta sig placeras i ett fack” och som präglades av ”en frihetslängtan” (Langseth).
Helt sant är det förstås inte att Ingmar Bergman stod över politiken. 1950 gjorde han den antikommunistiska thrillern Sånt händer inte här om den ruskige agenten Atkä Natas och fartyget Gadyn Mrofnimok (läs namnen baklänges). Senare bedyrade Bergman att han endast åtog sig regijobbet ”av ekonomiska skäl” och skämdes karriären ut för den – inte bara politiska, utan även konstnärliga – fadäs som filmen kom att utgöra.
Rädslan för att framstå som en ställningstagare efter att karriären tagit fart var dock inte större än att Bergman antikolonialkrigens 60-tal, när den amerikanska krigsmakten just börjat vräka bomber över Sydostasien, bearbetade sin egen rädsla för kinesiska (!) kärnvapen i Nattvardsgästerna (1961). ”Jag brukar ju ge fan i utrikespolitiken”, bedyrade Bergman, ”men i våras läste jag i tidningarna om ryssarna och kineserna, och då upptäckte jag att det inte är amerikanarna som ryssarna är rädda för, utan kineserna. Kineserna som blir så drillade att de mycket väl kan tänkas släppa loss ett atomkrig. Och hela den där läsningen försatte mig i en väldig ångest”.
Överlag ligger det i tiden att psykologisera kring olika konstnärer/filosofer/politiker istället för att ta dem bokstavligen på orden. När Bergman själv skriver om sina nazisympatier som ung (innan det blev omodernt och konstnärligt omöjligt att stoltsera med dem) ska det såklart inte förstås bokstavligt utan som ett försök att göra sig märkvärdig, som vd:n för Stiftelsen Ingmar Bergmans arkiv uttryckte det.
Så vårdas minnet av ett nationalhelgon i den apolitiska, ”frihetslängtande” konstens tidevarv.
