Grundad i Malmfälten 1906

Inrikes/Nyheter • 07 juli, 2019

Entreprenörernas epok

Almedalens entreprenörer är övertygade om att de ska lösa klimatkrisen – och bli rika på kuppen. Så varför känns det ändå inte bra?

Världen brinner. Det gör den verkligen. I skrivande stund rasar efter den nordafrikanska värmeböljan skogsbränder i Spanien som inte varit så omfattande på 20 år. En tjock rök ligger över hela Alaska, en glaciär smälter. Tidigare i vår har det även brunnit på flera andra håll i USA och i skogen kring världens äldsta sjö i Sibirien där 25 personer skadades. Klimatförändringar har femfaldigat risken för europeiska värmeböljor,enligt forskare från Oxford. Världen brinner — vad gör entreprenörerna? Orden är inte mina utan titeln på ett seminarium under Almedalsveckan i Visby arrangerat av Grant Thornton, en revisions- och konsultbyrå, och Företagarna. På scen står revisionsbyråns 22-åriga hållbarhetsexpert Björn Fondén och visar bilder på en planet som brinner och berättar om klimatkrisens enorma utmaning, ger exempel på framstående entreprenörer och listar de främsta åtgärderna. Hållbara affärsmodeller, bland annat.

— Entreprenörerna kommer att stå för lösningen, säger Björn Fondén. Det gäller att stötta dem, anser han. De kommer inte ha tid att träffa familj och nära, för de ska rädda världen.

Entreprenörer är en sällsam sort. Enligt dem själva, och ofta liberala politiker, drivna, innovativa och kanske framförallt, unika. Det vore kanske orättvist att bunta ihop dem, men en gemensam nämnare är enligt neoklassisk teoribildning att entreprenörers funktion är att skapa kreativ förströelse och efterfrågan på marknaden. De arbetar ofta mot kreativ prestation och ekonomiska resultat.

— Om de sjutton globala klimatmålen nås innebär det affärsmöjligheter på 12 000 miljarder dollar, säger Björn Fondén.

Det går ju bra, det hör man ju. Det är jättehemskt med alla arter som dör ut, men det kan gå jättebra för entreprenörerna! Massor med pengar!

Valfriheten är god, vi är goda, allt är bra. Världen brinner. Gott så.

Denna monumentala positivitet kan tyckas absurd, men är snarare än något annat ett förkroppsligande av hela samhällsandan. I ett myller av valmöjligheter ska samtidsmänniskan prestera på samtliga fronter, särskilt vad gäller i relation till klimatet. Det ska beräknas ekonomiskt, göras projekt av, vara innovativt och unikt. Det är oss själva det gäller.I skiftet från ett disciplinsamhälle till ett prestationssamhälle blev den ideologiska överhetens uppmaning inte längre ett uktoritärt ”du måste!” utan flyttade in i individen och byttes ut mot ett ”du kan!”. Det menar den tysk-sydkoreanske kulturgeografen Byung Chul-Han: överskottet på positivitet skapar det som även är den svenska titeln på en av hans böcker: Trötthetssamhället från 2013. Byung-Chul nagelfar hur den av informationssamhället och digitaliseringen splittrade uppmärksamheten skapar en individ utan möjlighet till reflektion. En samtidsmänniska som lär sig att allt är möjligt och därför faller ned i depression eftersom allt per definition inte är möjligt. I klimatkrisens skugga desto mindre.

På Naturkyddsföreningens seminarium om skogen och mångfalden tystnar panelen. Ett JAS-plans dån över himlen avbryter samtalet. Det tas strax upp igen.

I alltings närvarande möjlighet och närvaro, och krav på att kunna och veta allt, skapas enligt Byung-Chul en kollektiv trötthet. I brist på leda och egativitet finns ingen plats för djupare reflektion. Almedalen med sitt våldsamma brus, splittringen mellan definitionen av det goda arbetet, myterna om migration, Nordiska motståndsrörelsens blockering av konst som uppmanar till att aldrig glömma förintelsen, Vänsterpartiets miljardreform för kollektivtrafik, Moderaternas dubbla straff för gängkriminella. Mingel och människor i Expressens getingdräkter med sina enorma huvuden.

Och där, mitt i bruset, prestationssamhällets utsända apostlar: entreprenörerna.

Jag går på ett till seminarium på Grant Thorntons entreprenörshubb. ”Så skapas framtidens tillväxt”, heter det.

— Vi hade aldrig kunnat ana vad entreprenörerna skulle ge världen. Som bilar, internet och smartphones, det visste vi inte innan, säger Maria Mattsson Mähl, grundare av utbildnings- och matchingföretaget Alpha CE.

Med ens framträder hur entreprenörskapet och den entusiastiska industrialismen tagit oss just hit. Det brinner. Men för entreprenörerna finns det bara en kurva — uppåt, vidare!

Kanske kommer de att ta oss ut ur det också.Det är ju en populär åsikt. Med klimatsmarta lösningar så hittar man rätt, tekniken kan lösa krisen. Tillväxten, och den eviga kapitalackumulationen, är centrala faktorer för det ekonomiska systemet, den ska vi inte talla på när vi kan lösa allt med innovationer. Helena Lindahl,
Centerpartiets näringspolitiska talesperson, är också med på seminariet. Hon får frågan om man kan ha oändlig tillväxt i en värld där resurserna är ändliga.

— Ja.

Hon säger faktiskt ingenting mer än så om saken.

Frågan är omdiskuterad, men att ekonomisk tillväxt ur ett klimatpolitiskt perspektiv är mycket problematiskt råder det bland många forskare, däribland en pmfattande FN-rapport, ingen tvekan om. Därutöver tål de utsläpp och den arbetsrättsliga gråzon som produktion av grön teknik kräver att kritiseras. Statistiken över de svenska utsläppen med alla sina solceller känner inte vid det som kan vara en smutsig produktion, ofta så långt bort i horisonten att vi knappt kan ana
produktionskedjans avlägsna komponenter.

Klimatkrisen ställer snarare krav, enligt FN-rapporten, på ett helt annat ekonomiskt system. Det är här någonstans många slår dövörat till. Inför klimatkrisen, berättar Maria Mattsson Mähl, känner en-treprenörer att det snarare än ett enormt samhällsproblem är en ”svår nöt att knäcka”. Nästa generation måste bli entreprenörer och det behövs ett samhällssystem som accepterar och stöttar, som hon uttrycker sig, galna entreprenörer.

— Det är som det kinesiska talesättet, drakar lyfter i motvind. Vi er möjligheter där andra ser problem, säger hon.

För att få folk att förstå detta vill hon att varje riksdagsledamot ska ”adoptera en entreprenör” (jag menar det, på riktigt, poängterar hon). Sedan vill hon att Anders Lindberg och andra ledarskribenter ”ska utvärdera en gång om året hur det går”.

— Vi behöver verkligen fler entreprenörer. Och vi behöver politiker som förstår det.

Men enligt Byung-Chul Han behövs inte fler, för samhället i stort har skapat invånare där alla ”är sina egna entreprenörer”, som han skriver. Entreprenörerna är då
inte alls unika, utan bara en koncentration av det härskande narrativet, som genomsyrar oss alla. För ingenting är väl i det västerländska samhället så allmänmänskligt (och nyliberalt) som vår fixering vid hur tekniken ska svepa in och rädda oss alla utan att vi behöver göra avkall på våra privilegier?

Vi, som kollektiv och i vårt samhälles strukturer, blundar på samma vis som Björn Fondén och Maria Mattsson Mähl inför den översvämmande negativitet som hör klimatkrisen till. Att kurvan slagit i taket. Det finns en väg för tillväxten och det är nedåt.

Så sitter jag och tänker som en tjurig cyniker i ett tält som susar av en oöverskådlig hänförelse över innovationer och klimatpolitiska förhoppningar som ska rädda både världen och marknaden.

Men för att ge vatten på denna min kvarn är det inte, enligt Sven Anders Johansson, professor i litteraturvetenskap och en ständigt motvalls skribent i Aftonbladet, den ifrågasättande individen som är cynikern, utan samhället som helhet som befinner sig i ett cyniskt tillstånd. I sin essäbok Det cyniska tillståndet är det den falska hoppfullheten som ger uttryck för en skevhet, den skaver, snarare än ifrågasättandet av densamma.

Det handlar om ett medialt narrativ, menar han.
Som att Dagens Nyheters ledarsida när det begav sig kunde hylla Obama fast han på vissa områden förde samma politik som sina av redaktionen kritiserade föregångare. Nödhjälp med ena handen, krigföring med andra. Samma visa varje gång, bara andra ord att klä det i. Johansson menar att cynismen, som fullkomligt genomsyrar stora delar av både politiken och medierapporteringen, snarare kan definieras som diskrepansen mellan teori och praktik. Värderingar som inte omsätts i politisk handling, löften som saknar grund, glättighet utan glädje och hopp utan innehåll. På så vis är det inte missnöjet med systemet som är cyniskt, utan systemet i stort som det är fel på.

Han argumenterar för att vi hamnat där vi hamnat delvis för det faktum att vi tror att vi med förnuftiga aktioner och kreativa lösningar kan rädda miljön, när vi
i själva verket bara vill rädda den västerländska livsföringen. Då blir denna gröna innovationsiver desto mer skev. En optimism som inte bär hopp om förändring utan bara ett löfte om evig förströelseEn slags absurd normalitet, ett evigt mässande om att det kommer att gå bra. Samhällets katastrofer trängs bredvid framgångarna i ett samtidsmontage som skulle kunna höra vilken dagstidning i Sverige som helst till. Eller varför inte denna plats, Almedalen, som ett stort ihopklipp. En brand, en bild av Óscar Alberto Martinez Ramirez och hans tvååriga dotter Valéria från El Salvador, drunknade på väg över gränsen till USA, en annons, mingel. Känslochocker, utan utrymme att bli kvar i känslorna. Scrolla vidare, passera.

— Det finns knappt någonting att ta på, säger Dagens Nyheters politiska reporter Hans Olsson.

Inte om Almedalen, utan om Liberalernas nya partiledare Nyamko Sabuni. Vilken kan tyckas borde vara en svidande självkritik. Varje dag de senaste veckorna har det
rapporterats intensivt om Liberalernas partiledarkanditater, sida upp och sida ner i DN. Att politikens själva innehåll fortfarande är höljt i dunkel är något makabert.

Det är 29 grader varmt, solen ligger på ovanför DN-tältet, vägg i vägg med en lysande vit elvolvo, utställd för passerande att provsitta.

I en sammanfattning av vad årets Almedalsveckan ska handla om frågar moderator tillika journalist Johar Bendjelloul de politiska reportrarna:

— Om ni hade varit PR-rådgivare åt partierna, vad hade ni sagt till dem då?

Vad är egentligen på riktigt? Var är politiken? Det har, och inte utan att påpekas, skett en tydlig kommersialisering av Almedalen. Majoriteten av seminarierna 12 och föreläsningarna arrangeras nu av företag. En utträngning. Innergården där Reformklubben och Lärarnas riksförbund tidigare huserade är nu plats för ”Google sessions”. Ytterligare elbilar presenteras. Medialiseringen av Almedalen har pågått länge, och har bland annat pekats ut i statsvetaren Maria Wendts bok Politik som spektakel: Almedalen, mediemakten och demokratin, liksom i Cecilia Björks dokumentär En bra vecka för demokratin.

På grund av Nordiska motståndsrörelsen saknas RFSL i år.Samtidigt sjunker förtroendet för politiker och media och allt blir allt mer polariserat. Klyftorna ökar liksom den psykiska ohälsan. Känslan av meningslöshet stiger.

Och världen brinner också.

Individen uppmanas till etisk konsumtion och kompensering av sina utsläpp. Där någonstans fastnar blicken på Greta Thunberg. Ingenting ont om det. Men den mediala entusiasmen över att äntligen ha hittat en hjälte, en ensam individ som kan bära hoppet vidare, kan ofta ha en tendens av att skymma sikten för det som är det verkliga problemet, den hopplöshet vilken hon själv faktiskt ger uttryck för. Detta, menar Sven Anders Johansson, kan dölja de bakomliggande strukturer som är centrala för att se bortom individen.

Hopplösheten, att stå inför den, att erkänna den. Att bli kvar i den. Inte att resignera, men att åtminstone säga, som Greta Thunberg själv gör: Det är ju ingenting som händer. Men den mediala historien om Greta Thunberg är inte den hon själv förmedlar utan den som folk behöver: den hoppfulla. Men det brinner ju verkligen.

Den unge entreprenören Björn Fondéns föreläsning rundas av, han blir applåderad och lämnar scenen. Kvar på skärmarna i tältet står en uppmaning.

”Because those who are crazy enough to think they can change the world are the ones who do”.

Ja kanske. Sven Anders Johansson konstaterar att den främsta motståndshandlingen i ett cyniskt samhälle är att uppgivet kapitulera inför sin egen litenhet. Att inte agera, inte vara konsument, kanske egentligen bara sova. Det låter ju tokigt. Han vill se negativiteten få mer plats. Att inte kunna, att bli uttråkad. Att bli arg, det oförställda ursinnet.

Kanske komma till insikt med att många skulle göra bäst i att motsätta sig posiviteten, de enkla lösningarna, och istället öppna upp sig för katastrofen. Omfamna det där intet. Kanske kan de sjunkande besökssiffrorna för Almedalen (förhoppningsvis) tala om att blicken är riktad annanstans än mot detta mediala spektakel.

Möjligtvis nedåt, men då åtminstone på de av torkan gulnande gräsmattorna, som kanske kan påminna om den svindlande undergången

Anja Bergdahl

Inrikes • 25 november, 2024

Säkerhetssektorns systerskap

Liz Fällman

Funktionerna i Cilia är inspirerade av verkliga fall, scenarion och miljöer. Foto:

En bråkdel av våldtäkter och övergrepp leder till fällande dom. Straffen som delas ut är korta, även när återfallsrisken är hög. Frågan väcker raseri och rädsla bland kvinnor världen över – men vem har svaren? Flamman har intervjuat Östermalms unga app-entreprenörer, som tror på mobilen som självförsvarsverktyg.

2021 döms ”Nytorgsmannen” Fredrik Lundgren, tidigare Andreas Holm, till fem års fängelse för sju våldtäkter och en lång rad andra övergrepp. Mindre än tre år senare är han ute igen, och efter ett knappt halvår häktas han för nya våldtäktsmisstankar.

– I dag finns det inga konsekvenser, skattebrott har högre straff än att våldta 15 tjejer. Det känns inte som att det tas på allvar. Men fuckar du staten kan du få 30 år.

Cissi Nilsson, bolaget Cilias 26-åriga vd, tar en klunk vatten. Vi sitter mittemot varandra i ett inglasat mötesrum på ett av Convendums kontorshotell, nära Stureplan.

– Det pratas mer om gängkriminalitet fast fler kvinnor dör av våld i nära relationer. Det gör mig förbannad. Jag tänkte först bli politiskt aktiv och försöka ändra lagstiftningen, men insåg att jag inte kommer kunna göra det under min livstid. Det här är det snabbaste sättet att göra skillnad.

Att bli drogad under en utekväll för sex år sedan blev startskottet för appen Cilia, ”en larmapp med Räddare” – frivilliga volontärer, som kallas till ens gps-position när larmet aktiveras. Hotbilden är ett klassiskt överfall, men fler funktioner är på väg, anpassade till situationer där andra verktyg kan behövas.

Självsäker. Cissi Nilsson, 26, har tidigare varit med i TV-programmet Robinson och släppt popmusik. Foto: Pressbild.

– Alla har baserats på mina rädslor, vad som hände mig, och olika fall av våld. I nära relationer, överfallsvåldtäkter, i klubbmiljö, säger Cissi Nilsson.

Fallet där en våldtäktsman fick 840 000 kr i skadestånd inspirerade appens inspelningsfunktion, som sparar ljud krypterat i molnet när larmet trycks igång.

– I Sverige har 5 av 100 våldtäkter resulterat i en fällande dom de senaste fem åren, vilket är sinnessjukt. Det blir ofta ord mot ord, och i svensk domstol måste det vara bortom allt rimligt tvivel för att personen ska bli dömd. Har man ingen inspelning finns det nästan inget man kan göra.

Att registrera sig som räddare är gratis och kräver enbart BankID-identifiering, men den som vill använda alla appens funktioner får punga ut med 699 kronor om året. Än högre är prislappen för Cilias flaggskepp som fortfarande är i prototypstadiet: fashionabla smycken med inbyggt larm, för 800 till 2 000 kronor.

– Du undrar varför det här kostar pengar?

Cissi Nilsson avbryter en inlindad fråga om ”driftutgifter”, och går rakt på sak.

– Om inte jag hade utvecklat och tagit fram en attraktiv affärsmodell hade vi aldrig fått en investering, och då hade jag inte hjälpt någon. Med det sagt önskar jag att vi levde i en värld där överfallslarm inte behövdes över huvud taget, eller att det var något staten täckte. Tyvärr är så inte fallet, och jag ser det som att alternativet är att inte göra någonting.

Amy Hasinoff (bilden) är docent i kommunikation på Denvers universitet i Colorado. Med kollegan Rena Bivens släppte hon 2017 en studie med det provokativa namnet ”Våldtäkt: finns det en app för det?”, där 215 olika appar mot sexuellt våld granskades.

– De fokuserade på fall med okända förövare, vilket sett till datan är den minst vanliga typen. Trots det får de mest uppmärksamhet.

Forskarna var inte övertygade om att den vanligaste funktionen – larmknappen – skulle vara särskilt effektiv ens för att förhindra den typen av överfall.

– Ofta erbjöds en knapp för att ringa 112, vilket telefonen redan kan göra. Samtidigt marknadsförde man apparna som en helhetslösning på sexuellt våld som samhällsproblem. Vi var rätt skeptiska, berättar Amy Hasinoff för Flamman.

Konceptet med frivilliga räddare gör henne både nyfiken och tveksam.

– Jag stötte inte på det i några av apparna vi tittade på. Jag tror att det krävs mycket träning för att kunna rycka in och hantera en sådan här situation på ett bra sätt, speciellt en våldsam sådan. Tanken på att främlingar utan utbildning eller förberedelse dyker upp under ett pågående övergrepp oroar mig.

Hasinoff förklarar termen ”sekundär utsatthet” – trauma som inte kommer av själva övergreppet, utan av responsen eller andras agerande i samband med det, till exempel skuldbeläggning av offret.

– I teorin tror jag att sådan här medborgarrespons har potential, men jag ser risker med att ett privat företag ligger bakom det. Jag är orolig att människor betalar för något de tror kommer göra dem säkrare, och att det som faktiskt händer är att en räddare dyker upp och eskalerar situationen, eller förvärrar traumat.

Cissi Nilsson menar att Cilia alltid uppmuntrar att man ringer polisen, om det finns minsta risk att man själv skulle kunna hamna i fara.

– Sedan kan vi aldrig hålla det över någons huvud att de måste ringa 112, men förslagsvis. Jag skulle inte heller säga att något trauma är värre än ett komplett övergrepp.

Med en överfallsvåldtäkt är ”hela syftet att de inte vill bli påkomna”, och ”oftast räcker det att du kommer dit och skriker och låter”, hävdar hon. Krav på utbildning skulle inte heller fungera, menar hon, då det riskerar att bromsa den snabba tillväxt man ser framför sig. Visionen bygger på en stor, kollektiv respons.

– Tillsammans är vi starka. En massa av människor är avskräckande, och därför har vi släppt appen först: för att hinna bli tillräckligt många. Vårt mål är att ha 20 000 användare när vi lanserar armbanden.

Målet är ambitiöst, men enligt Cissi Nilsson har man redan rekryterat 4 000 användare sedan appen släpptes i augusti. Hon beskriver själv Cilia som en ”reaktiv” lösning, och lyfter fram mer proaktiva projekt man samarbetar med och finansierar vid sidan om – stiftelsen Herhouse som hjälper våldsutsatta kvinnor att hitta boende, och organisationen Locker Room Talk som arbetar med unga tonårskillars kvinnosyn i skol- och idrottsmiljö.

I teorin tror jag att sådan här medborgarrespons har potential, men jag ser risker med att ett privat företag ligger bakom det.

– Få appar riktar sig till förbipasserande, ännu färre till potentiella förövare. En app laddar du ned för att du är rädd. Min allmänna syn på sådana lösningar är att de kan vara bra som små delar av större projekt, men vi hade svårt att föreställa oss en app som i sig kan tackla problemet, säger Amy Hasinoff.

För att illustrera problematikens omfattning tar hon, precis som Cissi, upp att endast 0,5 till 2 procent av våldtäktsfall leder till fällande dom i USA.

– Jag tror förövare vet att de inte kommer att åka fast eller straffas. Vi har en kultur där nära en tredjedel av unga män uppger att de hade kunnat begå övergrepp, så länge de vet att de inte kommer bli straffade och ordet ”våldtäkt” inte nämns i studien, säger hon, med hänvisning till en studie på studenter från 2014.

– Det är ett djupt, fundamentalt fel i våra samhällsnormer.

Cissi Nilsson håller med om att det inte borde vara kvinnors ansvar att försvara sig.

– Samtidigt ser verkligheten ut som den gör, vill du då ha verktygen för att skydda dig själv även om det är fel att man ska behöva det? Jag kan ändå separera de två känslorna, och känner detsamma inför att det ska kosta pengar.

I samma kvarter som Cilia sitter det fler som kommit på liknande tankar.

– Alla som jobbar mot samma mål som vi – ökad trygghet – är omöjligen konkurrenter. Jag förstår att det låter klyschigt när man ändå är ett vinstdrivande företag, men om fler känner sig trygga finns det ju inga nackdelar, säger Lina Blomster till Flamman.

Hon är 29 år, före detta Securitas-vakt, och utvecklar appen Safepal ihop med sin mamma, veterankonsulten Angela Rossi. Många av funktionerna är snarlika, med både larm och inspelning. Användare kan även slå upp om Tinderdejten finns i brottsregistret via ”Trygghetskollen”, och be dem verifiera sig med BankID i förväg för att minska risken att bli ”catfishad” (lurad av någon med falsk identitet).

Appen kostar 49 kronor i månaden, och vilar mer på existerande sociala kontakter än att främlingar rycker in. Tanken har snarare varit att samla och underlätta taktiker människor redan använder för att känna sig tryggare: att ringa en vän, eller be sitt barn skicka ett sms när de kommit hem. Trots det är de etiska övervägandena sällan lätta, berättar Lina Blomster.

Läs mer

Medlemmar i Feministiskt initiativ på partiets valvaka i maj 2014.
Foto: Pontus Lindahl/TT.

Inrikes • 03 juli, 2024

Feminismens stora förfest

– När det gäller retorik som ”brottsförebyggande” eller ”förhindrande” tror jag man ska vara försiktig. I bästa fall finns apparna i tillräckligt många telefoner för att det ska bli en avskräckande effekt. Men innan dess är det svårt att beskriva det så, säger vd:n och fortsätter:

– Det är också viktigt att skilja på säkerhet och trygghet. Att säga att det här garanterar något kan skapa en falsk illusion av att man är säker, när man inte är det. Det är trygghetskänslan vi försöker förmedla.

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

Kultur • 23 november, 2024

Bland änder och oljesand

Per Klingberg

Bild: Kate Beaton, Änder: två år i oljesanden, 2024.

Seriealbumet ”Änder” är historien om Kanadas storslagna landsbygd, avindustrialiserade bruksorter – och klimatmässigt uppvaknande.

Kate Beaton är känd för den humoristiska webbserien Hark! A vagrant, som förvandlade olika historiska personer som Marie Curie och Napoleon till irriterande retstickor och sprattelgubbar och som gick som följetong mellan 2006 och 2018. Serieromanen Änder: två år i oljesandfälten är helt annorlunda, både i ton och till innehåll. Här möter läsaren färre slängigt satiriska avbildningar av Napoleon och mer detaljerade maskinparker. Änder är också en självbiografisk serie, ett format som varit populärt de senaste decennierna, inte minst i Sverige där namn som Mats Jonsson, Åsa Grennvall (numera Schagerström) och Joanna Rubin Dranger varit stilbildande.

Precis som undertiteln antyder handlar Änder om de två år då Beaton arbetade i västra Kanadas oljesandfält. Men serien handlar i lika hög utsträckning om Cape Breton, den ö vid östkustprovinsen Nova Scotia där Beaton växte upp. En gång i tiden var ön ett välmående fiskeri- och industrisamhälle. Men sedan 2005, förklarar Katie i seriens början, exporterar man framför allt sina invånare. Familjemedlemmar flyttar dit det finns jobb för att övriga ska kunna bo kvar. Så är det också för den tjugoettåriga Katie som precis tagit sin examen och nu vill betala av sin studieskuld så snabbt som möjligt. Det blir oljesandfälten i Alberta-provinsen. Så Katie drar västerut.

Bild: Kate Beaton, Änder: två år i oljesanden, 2024.

På sista sidan innan Katie bryter upp står hon barfota på Cape Bretons strand och låter vågorna skölja över fötterna. Hon tittar upp och betraktar en mås som svävar över himlen. Det är en vacker bild som står för sig själv. Men scenen fungerar även som ett ledmotiv, då enskilda rutor återvänder insprängda i senare delar av berättelsen, likt refränger som kommer med tröst och som minne av det som gått förlorat.

Likt landsmannen Guy Delisles seriealbum Pyongyang (2003), som skildrar de månader då han arbetade i Nordkorea, beskriver Änder en märklig undantagstillvaro. Nej, Kanadas oljefält går inte att jämföra med livet i en sluten diktatur, men även om arbetet betalar bra, så innebär den isolerade lägertillvaron en enorm press för dem som jobbar där. Framförallt gäller det för de få kvinnor som jobbar i en hypermaskulin miljö, där många sover sig igenom instruktionsvideorna om arbetsplatssäkerhet och där alkohol och droger är självklara medel för att lindra en mördande monotoni. Den sunkiga arbetsplatsjargongen glider över i sexuella trakasserier som i sin tur går över i regelrätta våldtäkter, utan att handlingen nödvändigtvis kallas för just detta.

Läs mer

Kultur/Nyheter • 27 september, 2021

Strömquists skarpa serier vänder spegeln mot senkapitalismen

Det här är också historien om ett klimatmässigt uppvaknande. Under perioden då boken utspelar sig presenteras fracking fortfarande som en ny och miljövänlig teknik och hudutslag är bara smällar som arbetare får ta. De änder som har fått ge albumet sin titel ingår i det symboliska ögonblick som på allvar väcker opinionen mot oljesand. Visuellt är albumet en kärleksförklaring till den miljö som Beatons arbete är med om att förstöra. Människorna framställs med enkla streck, instängda i små serierutor som symmetriskt sprids över sidorna. Kanadas storslagna landskap och vilda djur tecknas däremot ömsint fram detaljerat, med detaljer, volym och kropp. Första gången Katie ser ett oljefält gestaltas det med ett skräckromantiskt bildspråk, där rök och ljus träder fram mot en nattsvart fond. Litterära skildringar kan ibland ha en tendens att kantra mot det självbeskådande. Det händer aldrig i Änder. Att It-lit och översättaren Michael Larsson gett oss den på svenska är en glädje.

Per Klingberg

Doktorand i litteraturvetenskap vid Örebro universitet.

Nyheter/Utrikes • 22 november, 2024

Israel isoleras: utländska kontakter allt svårare för Netanyahu

Jacob Lundberg

Ungerns premiärminister lovar att inte gripa sin israeliska kollega – medan svenska kristdemokrater bemöter frågan med tystnad. Statsvetaren Pål Wrange är dock tveksam till att Orbán eller någon annan har makten att stoppa en arrestering.

Under fredagen lät Ungerns premiärminister Viktor Orbán meddela att han bjuder in Benjamin Netanyahu till landet. Detta trots den arresteringsorder som Internationella brottmålsdomstolen, ICC, under gårdagen utfärdade mot den israeliska premiärministern – som står misstänkt för brott mot mänskligheten.

– De bryter mot sina förpliktelser enligt Romstadgan, såväl som mot en etablerad EU-position, säger Pål Wrange, professor i folkrätt vid Stockholms universitet.

I statlig ungersk radio sade Orbán att Ungern, som ålagt sig att följa krav från ICC, inte kommer att arrestera Netanyahu vid en resa till landet. Detta trots att de som undertecknare av Romstadgan är skyldiga att göra det.

Om jag hade varit juridisk rådgivare till Netanyahu hade jag gjort en mycket noggrann bedömning

Enligt Pål Wrange är det dock inte glasklart att Viktor Orbán på eget bevåg kan välja att inte gripa Netanyahu.

– Det är inte säkert att Orbán kan garantera det. Det beror på hur lagstiftningen ser ut och hur självständiga de rättsliga myndigheterna är där, säger han till Flamman, och fortsätter:

– Om jag hade varit juridisk rådgivare till Netanyahu hade jag gjort en mycket noggrann bedömning innan jag reste till Ungern. Risken är att de ungerska myndigheterna skulle kunna gripa honom ändå.

Han beskriver Netanyahus möjligheter att röra sig i världen som ”kraftigt kringskurna”, och jämför med Vladimir Putin som vid Brics-mötet 2023 tvingades delta via länk. Trots att den sydafrikanska regeringen ursprungligen välkomnat honom till landet satte myndigheterna stopp.

Under de senaste åren har flera svenska politiker besökt Israel och det styrande partiet Likud. Bland dem finns Sverigedemokraterna, som länge var bannlysta från officiella kontakter med den israeliska regeringen på grund av partiets historiska kopplingar till nazismen.

Läs mer

Demonstranter mot den israeliska regeringen samlas under en reklamskylt för Haaretz, med budskapet ”demokratin upphör inte med valet”. Foto: Oren Rozen/Wikimedia.

Nyheter/Utrikes • 31 oktober, 2024

Israels regering lagstiftar mot tidningen Haaretz

I oktober 2023 besökte en delegation från Kristdemokraternas riksdagsgrupp Israel, och tog en bild tillsammans med Benjamin Netanyahu. Flamman har sökt partiets utrikespolitiska talesperson och ordföranden för riksdagens vänskapsgrupp med Israel – som båda deltog på resan – samt tre av de andra deltagarna.

När Flamman når riksdagsledamoten Kjell-Arne Ottosson, en av de kristdemokrater som fotograferades med Netanyahu, så är han fåordig om vad han anser om arresteringsordern.

– Det är inget jag vill kommentera just nu.

Så du vill inte säga om du anser att Netanyahu bör gripas om han skulle besöka Sverige?

– Nej, inte just nu. Hej!

I ett sms till Flamman förtydligar han senare att hans ovilja att ge en kommentar ska ses som ”utan någon värdering”.

Pål Wrange säger till Flamman att han gissar att det råder ”blandade meningar” kring ICC:s beslut i regeringen och på regeringskansliet. Enligt honom innebär ICC:s dom att dylika kontakter med den israeliska regeringen inte längre är lämpliga.

– Det innebär att man pratar med en person som är åtalad för krigsförbrytelser. Det finns inga folkrättsliga hinder mot det, men från mitt perspektiv verkar det inte särskilt lämpligt. Såvida det inte finns goda skäl, till exempel en konkret lösning på konflikten i Mellanöstern. Men inte för att boosta den personens politiska renommé.

Flamman har sökt Aron Emilsson, utrikespolitisk talesperson för Sverigedemokraterna, samt Mats Fält, ordförande för vänskapsförbundet Sverige-Israel.

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).

Rörelsen • 22 november, 2024

Liberalismen slutar i sin egen motsats

Johannes Malmgren

Liberalerna i Göteborg har ansökt om en allmän sammankomst utanför Göteborgs universitet vid Vasaplatsen i Göteborg vid lunchtid – och därmed tvingat bort demonstranterna. Foto: Adam Ihse / TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vid lunchtid på fredagen samlades ett trettiotal representanter för svensk borgerlighet vid Vasaplatsen i Göteborg, från Liberalerna till personer med bakgrund i vit makt-rörelsen. Det var en segermanifestation, men en märklig sådan. I en omvärld upptagen med Israels ockupation hade man nämligen erövrat en mindre gräsplan.

21 november utfärdade Internationella brottsmålsdomstolen en arresteringsorder mot Benjamin Netanyahu och tidigare försvarsminister Yoav Gallant för krigsbrott. De flesta talade om det här, men högst upp på Liberalernas prioriteringslista var i stället att tala illa om svenska Palestinaaktivister.

I Göteborg planerade man nämligen att tvinga bort studentlägret för Palestina genom att anordna en manifestation på platsen. En manifestation för demokrati, tolerans och sammanhållning. På fredagsmorgonen hade polis fört bort de sista Palestinaaktivisterna från området.

Det kan verka motsägelsefullt att ett uttalat liberalt parti säger sig värna demokratin genom att tysta andra, genom att stoppa ”budskap som polariserar” som de själva säger. Men det är helt koherent med Liberalernas samtida ideologiska hemvist.

De flesta skarpa hjärnor inom högern i dag är konservativa eller postliberaler. Den auktoritära populismens framgångar ses som ett bevis på den klassiska liberalismens misslyckanden. Liberalerna, som saknar egna sådana hjärnor, har inte fullt ut kunnat ta till sig denna vändning inom högern. I stället uppfattar de Tidösamarbetets fixering vid inre och yttre säkerhet, ofta till priset av medborgerliga och mänskliga fri- och rättigheter som ett försök att skydda den liberala demokratin.

Läs mer

Malmöborna protesterar mot Israels deltagande i Eurovision och deras krig i Gaza den 11 maj 2024. Foto: Martin Meissner/AP.

Inrikes • 07 november, 2024

Malmövänsterns bojkott av Israel nedröstad: ”Läge att pröva lagen”

Den postliberala grundtanken är att liberalismens gränslösa individualism skapar rotlöshet som leder till kriminalitet, alienation och socialt sönderfall. Därför behövs främjande av gemensamma värderingar för hela samhället. Därför är frihet inte längre högerns främsta motiv. I stället är skyddande av Sverige och svenskarna mot verkliga och inbillade hot politikens främsta målsättning.

Liberalerna säger sig vilja värna Göteborgs offentliga ytor genom att tvinga bort studenterna: lagar ska vara lika för alla och studenterna har gått för långt genom att tälta i över hundra nätter på platsen. Det är förstås uppenbart att Liberalerna inte agerat på detta vis ifall det var något i deras egen värld okontroversiellt som föregått i parken i så lång tid.

Idén med tältlägren är att Palestinafrågan mörkas eller skildras felaktigt i det offentliga samtalet. Därför behövs en fysisk motbild till den dominerande. En sådan motbild blir, från Liberalernas synvinkel, ett hot mot samhällsgemenskapen. Om det offentliga samtalet förs utanför parametrar som avviker från gemensamma värderingar så kollapsar det i polarisering där individer talar förbi varandra.

Därför slutar liberalismens värnande om det demokratiska samhället i sin motsats. För att skydda den svenska samhällsgemenskapen måste avvikarna tystas, och kvar blir bara maktens smickrande monolog om sig själv.

Johannes Malmgren

medlem i Allt åt alla Göteborg.

Inrikes • 22 november, 2024

Var tredje anställd i handeln under fattigdomsgränsen

Liz Fällman

7 av 10 arbetare i detaljhandeln är anställda på deltidskontrakt. Foto: Liz Fällman.

Minst tre av tio inom detaljhandeln kan inte leva på sin lön, visar en ny rapport från Handelsförbundet. Många är deltidsanställda, med färre timmar på kontraktet än vad som räcker till eller önskas. Flamman tar tempen ute på butiksgolven.

20-åriga Josef ger upp sitt försök att rätta till kylhyllan som hamnat snett, och låter smörpaketen sakta glida iväg. Han jobbar ”mer eller mindre heltid” på Ica, och säger att han trivs bra.

– Jag har absolut så jag klarar mig, och har aldrig stått inför att min lön inte räcker till. Men jag kan tänka mig att det är värre om man inte jobbar heltid, och till exempel pluggar vid sidan om.

I fackförbundet Handels nya rapport står just den genomsnittliga 20-åringen i centrum. Enligt Konsumentverkets statistik krävs det i år 19 120 kronor för att denne ska kunna täcka sina månadskostnader. Det motsvarar en månadslön på 23 600 kronor före skatt.

Den som jobbar heltid i butik beräknas få omkring 29 000 kronor på kontot vid löning, och klarar sig med viss marginal. Verkligheten är dock en annan: drygt 7 av 10 i detaljhandeln arbetar deltid. Den genomsnittliga reallönen baserad på arbetade timmar är 19 500 kr, och ynka 16 200 blir kvar efter skatt.

Nurai, 54, jobbar deltid på klädbutiken Kappahl.

– Med möjlighet till heltid, säger de. Men det blir ju aldrig det. Det är typ bara butikschefer som har heltid, och mest kontorstid.

Hon förvånas inte av statistiken i rapporten. Siffrorna visar att mer än var tredje anställd inom detaljhandeln ligger under fattigdomsgränsen. Trots att hon gärna hade gått upp på heltid jobbar Nurai redan nästan 30 timmar i veckan, inklusive heldagar på helgen.

Med möjlighet till heltid, säger de. Men det blir ju aldrig det.

– Det är ändå från elva på morgonen till åtta på kvällen, det är långa pass och man blir trött.

I en medlemsundersökning från Handels svarade 55 procent av de som jobbar 30–35 timmar att de vill ha fler timmar på kontraktet. Av dem som arbetar mindre än så vill tre av fyra jobba mer. Betydligt färre erbjuds möjligheten.

I ett mejlsvar till Flamman beklagar arbetsgivarorganisationen Svensk Handel att ”missvisande uppgifter” sprids av facket.

”Påståenden om att statistiken visar att tre av tio handelsanställda ’befinner sig under fattigdomsgränsen’ är felaktiga och förringar verkligheten för människor som har det tufft ekonomiskt”, skriver presschef Viktor Schmidt.

På frågan om varför facket inte erbjuder fler timmar svarar han att det ”beror på att det helt enkelt inte finns så många tjänster”:

”Deltidsanställningarna behövs eftersom vi kunder gör en mycket stor del av våra inköp under begränsade tider i veckan […] Under de tiderna behövs det extra mycket personal av arbetsmiljöskäl och för att ta hand om kunderna på ett bra sätt.”

Stefan Carlén (bilden), rapportförfattare och Handels chefsekonom, avfärdar dock ”bortförklaringarna” när Flamman ringer upp.

– Vi har använt samma statistik som arbetsgivarna, till och med räknat upp löneläget en aning, och utgår från Konsumentverkets ensamboende 20-åring och SCB:s fattigdomsgräns. Det står i rapporten att folk även kan ha andra inkomster, men frågan vi ställt är om man kan leva på sin lön. En väldigt stor grupp signalerar att de inte kan det.

Jonatan, 21, sitter bakom disken på kafékedjan Joe & The Juice. Han brukar jobba strax över 30 timmar i veckan, men är just nu halvt sjukskriven och har gått ned till deltid på runt 20.

Läs mer

Arbetslivskriminaliteten breder ut sig i Sverige, inte minst i byggbranschen. Foto: Bonny Håkansson/Scanpix/TT.

Ledare • 19 september, 2024

Regeringen låter arbetsmarknaden ruttna

– Jag tror inte jag ligger under gränsen, men jag hörde om det på nyheterna. Många får inte timmarna de behöver, just vi är rätt underbemannade så här är det inte så.

Sergian, 44, jobbar heltid i en liten Elgiganten-butik. Han tror att svårigheten att hitta billigt boende kan vara ett större problem än själva lönen.

– Så dyra som hyrorna är i Stockholm behöver varenda jävel trettio-fyrtio tusen i lön, det går inte. Är man deltidsanställd tror jag man kan skrapa ihop så det räcker, jobbar man helger är OB-ersättningen bra, men har du en svindyr hyra så går det ändå inte.

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

Inrikes/Kommentar • 22 november, 2024

Cecilia Verdinelli: Millenniumbuggen kan bli vårdens räddning

Läkare och sjuksköterskor protesterar mot införandet av vårdsystemet Millennium framför Borås sjukhus. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

”På ett tomt sjukhus kommer nog Millennium att funka riktigt hyfsat”, skrev jag ironiskt på Facebook ett par dagar innan dagen M. För mig har datumet varit inringat i rött i kalendern hela året, lika ödesmättat nagelbitarnervöst som USA:s presidentval den 5 november.

Som vårdarbetare i Västra Götaland tillhör jag kretsen av de närmast sörjande ifråga om det amerikanska journalsystemet Millenniums tvångsstart den 12 november. Jag fick också avnjuta den bittra segern tre kaosartade dagar senare, när regionledningen under förnedrande former gav efter för kraven från vårdpersonalen och pausade det svindyra systemet på obestämd tid. Medan jag försöker förstå om detta var en seger eller inte, är jag övertygad om att det finns lärdomar att dra ur Millenniumkraschen långt utanför kretsen av västgötar och vårdarbetare.

Vi som botar och lindrar i det allmännas tjänst visste att det skulle gå åt skogen, vi anade bara inte att det skulle göra det så fort. Dagarna före införandet präglades av larm efter larm. Först slog nyheten ned som en bomb om att ingen patienthistorik skulle migreras från det gamla till det nya systemet, utan att slutanvändaren – läkaren alltså – manuellt skulle få göra ”en liten sammanfattning” i samband med första kontakten efter systembytet, och att denna ”lilla sammanfattning” skulle få ta 20 minuter extra.

Sedan fick vi veta att leverantören Oracle, som lovat att ”väva in AI” i Millennium på sikt, inte lyckats införa svenskt datumformat i systemet. Det var därtill oklart om systemet ens kunde hantera svenska personnummer. Till råga på allt var utbildningarna ett skämt bestående av obegripliga powerpoints och uppmaningar till läkarna om att gå igenom 500-sidiga amerikanska manualer på sin fritid.

Samtidigt krattades manegen på pilotsjukhuset av regionledningen. Inga planerade ingrepp fick genomföras. Ambulanser skulle omdirigeras till andra, redan överbelastade, sjukhus. Avdelningar skulle tömmas. Belastningen skulle ned till först 50 procent, sedan 25 procent av den normala – allt för att öka sannolikheten för en succé vid uppstarten.

Men jag hade fel i mitt Facebookinlägg – inte ens på ett nästan tomt sjukhus funkade det. Jag skulle lätt kunna fylla hela denna Flamman med dråpliga, tragikomiska och blodisande historier från kollegorna på SÄS under de tre omtumlande dagarna av Millennium-välde.

I kategorin dråpligt ingår förmodligen den stackars kollega som försökte skriva in en 70-årig herre, men kämpade länge med att försöka ta sig runt en tvingande dialogruta i systemet som krävde att hon skulle ange huruvida herrn ifråga var prematur, fullgången eller möjligen dödfödd. Men jag jag ska begränsa mig; utrymmet är kort och det finns några viktiga slutsatser att dra.

Den första: Regionledningen under regiondirektör Håkan Sandahl skrapar lite med foten och säger både att de beklagar och att de blev ”väldigt förvånade” över de stora bristerna. Det faktum att tvångsstarten föregicks av förtvivlade varningar och krav på nödbroms från läkarfacket nämns dock inte, och inga följdfrågor ställs. Hur kan Sandahl komma undan med sin ”förvåning”? Detta pinsamma och dyrbara misslyckande hade kunnat undvikas om regionledningen bara lyssnat på sin egen mest kompetenta personal. I stället avvisades oron med liknelser som att ”det är alltid lite jobbigt när man får en ny telefon”.

Den andra: Den lilla lokaltidningen Borås Tidning (moderat sinnad) vet kanske inte själva vad de gjorde när de öppnade ett kommentarsfält kring Millenniumkraschen. Plötsligt fanns ett åsiktstorg för vårdpersonal som i decennier böjt sitt huvud i en utpräglad tystnadskultur – det är ingen slump att regionens intranät, fullt av peppiga nyhetspuffar om spännande förändringsprocesser, saknat kommentarsfält.

Läs mer

Om brukarna plockas bort kan vårdens resurser användas mer effektivt. Eller? Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Krönika • 13 januari, 2024

Patientbefriad sjukvård

Det som sedan hände var inte bara mänskligt vackert. Fältet har snart 600 kommentarer, och plötsligt pratar frustrerade uskor på förlossningen direkt med någon yngling på it-avdelningen. En överläkare på kardiologen blandar sig i diskussionen, och alla levererar sin lilla bit av verkligheten.

Det som uppstår är en kollektiv intelligens med en häpnadsväckande gemensam verklighetsbeskrivning – och därtill en politisk sprängkraft som vibrerar mellan raderna. Jag hoppas att någon sparar ned kommentarsfältet i sin helhet. Här finns kanske skissen för nästa stora politiska vänsterprogram.

Cecilia Verdinelli

Skribent och läkare.

Nyheter/Utrikes • 21 november, 2024

Internationell domstol vill gripa Netanyahu

Jacob Lundberg

Benjamin Netanyahu tillsammans med de två ministrarna Bezalel Smotrich och Itamar Ben-Gvir, från de två högerextrema partierna Mafdal och Judisk makt. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Internationella brottmålsdomstolen ICC anklagar Israels premiärminister för brott mot mänskligheten. Men hur stor påverkan arresteringsordern kommer ha återstår att se.

Under torsdagen stod det klart att Internationella brottmålsdomstolen, ICC, utfärdar en arresteringsorder mot Benjamin Netanyahu. Den israeliska premiärministern, samt hans tidigare försvarsminister Yoav Gallant, anklagas för brott mot mänskligheten såväl som krigsbrott, begångna mellan 8 oktober 2023 och 20 maj 2024.

Bland de mer specifika anklagelserna finns användandet av svält som vapen i krig och undanhållande av mediciner från Gaza. Även Hamaskommendanten Mohamed Deif – som Israel dock uppger sig ha dödat i somras – misstänks för brott mot mänskligheten, inklusive sexuellt våld.

Mark Klamberg, professor i folkrätt vid Stockholms universitet, beskriver det som ett viktigt beslut.

– En intressant sak är att en av Israels invändningar var att de skulle få en chans att utreda eventuella brott på egen hand. Domstolen menar att de nu har försuttit de möjligheterna, säger han till Flamman.

Ordern innebär att samtliga 124 länder som undertecknat Romstadgan, som ligger till grund för ICC, är skyldiga att gripa Netanyahu och Gallant. Ett av de länderna är Sverige, som enligt Mark Klamberg har en rättslig plikt att samarbeta kring bevisning – samt att gripa Netanyahu och Gallant om de vistas i landet.

– Jag tror inte att arresteringsordern kommer leda till att de överförs till domstol i närtid, men det kommer absolut att bli svårt att resa till länder anslutna till ICC, däribland Sverige. Vi har en lag som säger att myndigheterna måste samarbeta med domstolen.

I Aftonbladet kommenterar Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard arresteringsordern mot de israeliska ledarna.

”Internationella brottsmålsdomstolens utfärdade arresteringsorder är domstolens självständiga beslut. Sverige och EU stödjer domstolens viktiga arbete och värnar dess självständighet och integritet”, säger hon.

Mark Klamberg säger till Flamman att det inte går att utläsa så mycket från utrikesministerns uttalande.

– En del andra utländska ledare har fått frågan om de kommer verkställa domstolens beslut. I slutändan har alla politiska ledare i EU sagt ja på den frågan. Hon säger dock inget med detta uttalande, så det är en fråga man i det här läget bör ställa till henne. Jag förväntar mig att svaret skulle vara ja.

Tidigare har ICC även utfärdat en arresteringsorder mot Rysslands president Vladimir Putin, som i samband med invasionen av Ukraina anklagas för brott mot folkrätten, inklusive folkmord. Både Tyskland och Brasilien har sagt att den ryske presidenten kommer att arresteras om han sätter sin fot inom ländernas gränser. När den internationella organisationen Brics höll möte i Sydafrika i augusti 2023 närvarade Putin på länk.

Läs mer

Fredspalatset i nederländska Haag hyser sedan 1948 Internationella domstolen ICJ. Foto: Peter Dejong/AP.

Utrikes • 10 januari, 2024

Israel inför rätta: Utredning om folkmord inleds i Haag

I samband med att arresteringsordern utfärdades beskrev dåvarande utrikesminister Tobias Billström ICC:s roll som ”mycket viktig för att säkerställa ansvarsutkrävande”.

– Jag utgår från att alla som har begått brott i samband med Rysslands aggression mot Ukraina kommer att ställas inför rätta i sinom tid, sade han till Aftonbladet.

– Rättvisans kvarnar maler långsamt möjligen, men de maler tunt och jag hoppas de kommer mala mycket tunt i den här frågan.

I september 2024 besökte Putin dock ett land som undertecknat Romstadgan, Mongoliet, utan att arresteras. Aloka Wanigasuriya, expert på internationell rätt, sade vid tillfället att det var tveksamt att det skulle innebära några egentliga konsekvenser för Mongoliet. Mark Klamberg menar dock att händelsen inte rubbat förtroendet för det internationella rättssystemet.

– Det var inte bra, men det är bara Mongoliet som jag kan komma på. Vad gäller en tidigare resa, till Sydafrika, fick Putin ställa in besöket, framför allt för att myndigheterna där kom fram till att de har skyldighet att gripa honom. Det ser jag som att det stärker systemet, säger han, och fortsätter:

– Mongoliet var på minussidan, men Sydafrika är en viktigare aktör.

Flamman har sökt utrikesminister Maria Malmer Stenergard och justitieminister Gunnar Strömmer.

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).

Utrikes • 21 november, 2024

Guds osynliga hand

Jon Weman

”Klubbarna tillhör folket, Milei hatar oss”, står det på en banderoll utanför stadion La Bombonera. Foto: Matias Delacroix/AP.

Argentinsk fotboll är inte bara framgångsrik, utan också demokratisk. Landet har en lång tradition av att medlemmarna äger sina klubbar. Nu vill ultraliberala Javier Milei överlåta kontrollen till kapitalet – och gör gemensam sak med saudiska kungligheter.

När Boca Juniors har hemmamatch märks det flera stadsdelar bort. Banderoller hänger från fönster, och allt eftersom man närmar sig området La Boca och stadion La Bombonera blir det allt tätare med högljudda grupper, i alla åldrar, i lagets blå-gula färger.

Laget är ett av landets största, och möter Argentina Juniors i ett derby. Några kvarter från La Bombinera fylls luften konstant av sånger, talkörer och trummor. ”Boca ett liv, Boca en passion”. På en sidogata har en öppen cirkel bildats och några medelålders män framför någon slags folkdansnummer, aningen svajigt på grund av alkohol.

Över oljudet talar jag med en grupp fans – klubbmedlemmar, visar det sig snart – som kommit från förorten Moreno en timmes väg bort.

– Fotboll är mer än sport. Det är gemenskap, något som förenar oss som en enda stor familj. I dag samlades vi redan på förmiddagen för att hålla grillfest tillsammans innan vi åkte hit, säger Jorge Coria.

Han har endast en Boca-sköld på bröstet på sin jacka medan de flesta i hans grupp är blågula från topp till tå. Enligt legenden kommer färgkombinationen från den svenskflaggade båten Drottning Sophia. som skymtades i hamnen när klubben bestämde sina symboler.

I Argentina steg nyligen andelen fattiga till över 50 procent av befolkningen. Landets ultraliberala president Javier Milei, som döpt sina hundar efter nyliberala ekonomer, har lanserat sparpaket som inkluderar sänkta pensioner och kraftiga nedskärningar i landets budget. Sedan 2018 plågas landet dessutom av en inflationskris, med ständigt stigande priser till följd.

Men mitt i strömmen av mörka nyheter från Argentina finns ett område där landet lyckats återvända till sin forna storhet: fotbollen. Landet är regerande världsmästare sedan 2022, och i somras vann de dessutom Copa América.

Om en klubb missköts så är de inte begränsade till att bara klaga, de kan rösta bort ledningen.

Men Milei har planer för att omstöpa även fotbollen, vilket lett till den största striden inom sporten på länge.

Till skillnad från hur det ser ut i de flesta tunga fotbollsländer så är Argentinas fotbollsklubbar icke-vinstdrivande, föreningsdemokratiskt kontrollerade av de vanliga medlemmarna. Los clubes son del barrio, ”klubbarna hör till orten”, heter det. Kontinentala topplag som Boca Juniors och River Plate följer samma principer som kvartersklubben runt hörnet

Samtidigt omsätter fotbollen i dag mångmiljardbelopp, en skala långt bortom de pengar som var inblandade när systemet etablerades. Det drar till sig starka affärsintressen, som ska samsas med föreningsdemokratin. Eller snarare, inte gör det.

I början av året publicerade Milei ett dekret som förklarade att idrottsföreningar hädanefter skulle få ha vilken organisatorisk form de vill. I praktiken skulle de nu alltså kunna omvandlas till aktiebolag. Trots att den första domstolen som tittade på dekretet kastade det i papperskorgen valde regeringen att gå vidare med det. De menade att domen bara var giltig i den specifika kommun där domstolen hade sitt säte.

I nästa halvlek slog det argentinska fotbollsförbundet, AFA, tillbaka genom att understryka offentligt att dess stadgar inte släpper in bolag som medlemmar. Det ryktades att presidenten som kontring haft planer på att intervenera i AFA och byta ut styrelsen, men att försöket fallit på Fifas strikta regler mot regeringsinblandning i medlemsorganisationer.

Firande. Javier Milei håller i en replika av VM-pokalen under ett kampanjmöte i oktober 2023. Foto: Natacha Pisarenko/AP.

– Det sades aldrig offentligt, men i fotbollsvärlden och bland politiska insiders talades det om att regeringen Milei kollade av med Fifa och lade ned tanken på intervention efter att ha fått bekräftat att de tänkte insistera på sina egna stadgar, säger sportjournalisten Vardan Bleyan.

Förslaget har delat fotbollsvärlden. Cesar Menotti, den legendariske tränarveteranen som ledde landslaget till guld 1978, sade till Deutsche Welle att fotboll är kultur. ”Om du vill göra affärer, öppna en järnhandel.”

Men andra var lockade av möjligheterna; den forna Milan-spelaren Javier Zanetti menade i argentinsk tv att ”den här omvandlingen kan vara nyckeln till att lösa många av de problem klubbarna har i dag”. Lionel Messi har uppgett sig intresserad av att köpa sitt gamla lag, Newell’s Old Boys. Förespråkarnas nyckelargument är att argentinska lag har potentialen att spela på världsnivå precis som landslaget, men hålls tillbaka av otillräckliga ekonomiska muskler.

Den enda elitklubb som hittills visat något intresse för att ombilda sig till aktiebolag är dock Talleres från Cordoba. Och bland supportrar och klubbmedlemmar är förslaget långt ifrån populärt. Spelarna må vara beundrade superstjärnor, men supportrarna accepterar inte okritiskt deras åsikt i idrottspolitiken. De som gör framgångsrik internationell karriär kan också bli påminda om att den kanske aldrig hade tagit fart utan klubben i kvarteret och det obetalda arbetet från tränare och funktionärer.

Vardan Bleyan säger att han är ”fullständigt emot” planerna privatisering.

Planen är att, tillsammans med alla höjningar av el och vatten och andra kostnader, ruinera klubbarna så de inte har något annat val än att acceptera.

– Det tror jag alla här håller med om. Klubben är vår, medlemmarna är dess hjärta, vi är de enda som sätter fotbollen framför allt. Om affärsmän kommer in kommer de vilja suga pengar ur klubben och fansen, då är det inte längre en klubb, utan ett företag, säger han till Flamman.

– Argentinska supportrar är stolta över att vara just medlemmar. Om en klubb missköts, vilket det så klart finns många exempel på även utan privatiseringar, så är de inte begränsade till att bara klaga, de kan rösta bort ledningen. Men det finns mer än så bakom. En klubb har många aktiviteter; 90 procent av dem går med förlust. Elitfotbollen är det som går med vinst. Men för ett företag är det logiska att eliminera minusposterna. Klubben förlorar sin roll som social knutpunkt, för ungdomar och familjer, säger Vardan Bleyan.

Bocas historia är nära kopplad till den tillsammans med Milei tyngsta spelaren i frågan: ex-presidenten Mauricio Macri, arvtagare till ett företagsimperium som inkluderade den privatiserade posten som ordförande i Boca Juniors. Det gjorde honom till en mediefigur och blev ett steg på vägen till borgmästare i Buenos Aires innerstad och senare president.

Boca Juniors supporters hejar på sitt lag i en match mot Independiente i Buenos Aires, oktober 2022. Foto: Natacha Pisarenko/AP.

Under Macris ledarskap vann klubben många pokaler – men femdubblade samtidigt sin skuldsättning. Ofta gick pengarna till kontrakt med företag kopplade till honom själv eller hans vänner, enligt en granskning i en uppsats från Taller de Periodismo de Investigación, motsvarande Journalisthögskolans grävprogram.

”Varje gång en affär gjordes upp skulle Macri alltid knipa åt sig något själv, han skötte klubben som sitt eget företag”, säger Jorge Bermudez, en av flera kritiska tidigare spelare, till tidskriften Zoom, som också skriver att ”skuldsättningen var skandalös”.

Numera är Macri och partiet han grundade, PRO, parlamentariska allierade till Mileis regering, även om slitningar inte saknas. Och Macri försökte återkomma till Boca, som anhängare av sin tidigare minister Andres Ibarra som ordförandekandidat. Men medlemmarna, däribland fotbollssupportern Jorge Coria, mobiliserade i massor och valde i stället den förre landslagsspelaren Roman Riquelme.

Jag frågar Jorge Coria vad han tycker om Macri.

– Jag vill inte prata politik, säger han, innan någon annan i folkhopen bryter in:

– Han är den största parasiten på fotbollen under de senaste 30 åren!

Är ni oroliga för att klubben ska privatiseras i framtiden?

– Aldrig. Det kommer inte att hända. Bocas medlemmar står starka tillsammans och kommer inte att tillåta det.

Och andra klubbar?

– Det vet jag inte… det bryr jag mig inte om, tror jag.

Maktkampen kring fotbollen har varit dramatisk förut. 30 november är ”San Lorenzo-supporterns dag”. Inget anmärkningsvärt med det, egentligen – alla har en dag i Argentina, från flygvapnet till busschaufförerna.

Händelsen den håller i åminnelse är dock anmärkningsvärd: hen våldsam kravall framför portarna till den egna klubblokalen. Det var 2001, under en av de mest dramatiska ekonomiska kriserna i landets historia, som ledningen i elitserie-laget San Lorenzo i hemlighet förhandlade med det schweiziska företaget ISL om att för tio år framåt överlåta rätten till klubbens märke.

Medaljörer. Argentinas damlandslag firar efter att ha tagit brons i Copa America 2022. Foto: Dolores Ochoa/AP.

Styrelsemötet där avtalet skulle klubbas hade inte utlysts, men informationen läckte ut. Tusentals supportrar mobiliserade sig och möttes av en stark poliskedja framför portarna. Efter flera timmars sammandrabbning slog sig medlemmarna in i byggnaden och stoppade avtalet. Året efter gick ISL i konkurs. Och det är inte ens det mest drastiska exemplet.

På 90-talet försökte Rios Seoane, en hotellföretagare med rykte om maffiakopplingar, ta kontroll över division ett-laget Temperley, vid en tidpunkt i samarbete med ingen mindre än Macri. Det första försöket sprack och Macri gick vidare till andra affärer. I ett andra övertygade Seoane styrelsen att höja medlemsavgifterna, så ingen skulle ha råd att betala dem och kunna rösta mot honom.

Det misslyckades också – men en av organisatörerna bakom motståndet, Ignacio Torres, fick betala med sitt liv. Tre män tömde dunkar med bensin i den bar han ägde, El rincón de Torres, och satte eld på den. De misstänkta hade alla kopplingar till Seoane, men ingen dömdes för attentatet.

Men varför denna privatiseringsoffensiv just nu? Förutom Mileis ideologiska övertygelse verkar det finnas ett annat motiv, och man får åka halvvägs runt jorden för att hitta det.

Bland affärsbekanta som Macri synts med senaste åren finns kronprinsen av Saudiarabien och emiren av Förenade Arabemiraten. De senaste åren har fonder från Persiska viken gått på en formidabel shoppingrunda i idrottsvärlden, och köpt upp en Formel 1-tävling, PGA-touren i golf, Newcastle bland andra lag inom fotbollen, och mycket annat. Saudiarabien har till och med sponsrat världsmästaren i schack, Magnus Carlsen, och Sveriges största e-sportsevenemang Dreamhack.

Förutom rent affärsmässiga överväganden finns det ett annat underliggande motiv. Kritiker har myntat begreppet sportswashing, ”sporttvättning”. ”Det är ett sätt att tvätta ren landets miserabla människorättshistoria”, kommenterade Human Rights Watch det saudiska PGA-köpet. Tanken är att om det inte går att övertyga journalister och intellektuella att tänka gott om Gulfmonarkierna, så kan de i alla fall satsa på att köpa stjärnglans.

I september besökte Mileis finansminister Saudiarabien i jakt på ett lån på 10 miljarder dollar, i utbyte mot en ”politisk och idrottslig allians”, inkluderande klubbprivatiseringarna, enligt tidningen Noticias. I radiokanalen Radio Mitre förklarade Milei själv att ”arabiska grupper väntar på att investera tre miljarder dollar”. Och Messi är redan saudisk turistambassadör.

Läs mer

I väntan på att registreras av
Worldcoins ögonskanningsapparater. Foto: Jon Weman.

Utrikes • 15 maj, 2024

AI-kapitalet köper fattiga argentinares ögon

Men än så länge står alltså de argentinska fotbollsfansen i vägen. Den senaste attackstrategin från regeringen, efter att de tidigare kört fast, är att dra in ett antal skattelättnader idrottsföreningar haft hittills.

– Planen är att, tillsammans med alla höjningar av el och vatten och andra kostnader, ruinera klubbarna så de inte har något annat val än att acceptera. Det gäller förstås alla föreningar. Elitlagen är de enda som är intressanta att privatisera, men nu kommer klubben i kvarteret att strypas ekonomiskt samtidigt, säger Vardan Bleyan.

Boca slår Argentina Juniors med 1-0. Supportrarna sjunger ”Boca, du ger glädje till mitt hjärta”. Den massiva polisinsatsen visar sig överflödig – det förbli lugnt på stan under natten. Men utanför planen har kampen om fotbollen bara börjat.

Jon Weman

Veckobrev • 20 november, 2024

Konsten att knäcka ägg med motorsåg

Leonidas Aretakis

En affisch i argentinska La Rioja avbildar Javier Milei som katt, med texten ”skulle du kunna skära av din arm med motorsåg?” Foto: Natalia Diaz / AP.

Har du också tänkt på hur besynnerligt hår alla högerpopulister har?

Donald Trumps vulgärrika tupéimitation, Boris Johnsons privatskolerufs, Geert Wilders vampyrlika bakåtslick, och så Javier Mileis varulvspolisonger – tillsammans är de som hämtade från en 70-talsskräckis. Inte minst med tanke på den motorsåg som den sistnämnda ofta poserar med.

Så vad handlar det om?

Som jag tidigare skrivit finns det en strategisk poäng med att se märklig ut. De vill visa sig komma utifrån ”etablissemanget”, eller ”kasten” som Milei kallar den för, trots att man själv tillhör den yppersta eliten. Och har man inga svetsarminnen att falla tillbaka på är håret alltid böjligt!

Nu har Javier Milei styrt Argentina i ett år, och nog är det en motorsågsmassaker.

Han har sparkat minst 24 000 statsanställda, skurit ned på vården och andra delar av välfärden i väntan på privatisering, och halverat antalet myndigheter. Han har även dragit ned på reproduktiv hälsa, och eftersom hans försök att förbjuda abort (som legaliserades 2021) inte gått igenom parlamenten har regeringen i stället strypt tillgången på viktiga mediciner så att sjukhusen inte får tag på dem.

Keynesianer, alltså ekonomer som tror på statliga investeringar i ekonomin, jämför han med nazister. Staten är nämligen en ”folkförrädare” – en term han även använder om alla som säger emot honom, inte minst journalister, socialister och feminister.

Argentinare protesterar mot Milei i juni 2024. Foto: Natacha Pisarenko/AP.

Jag påminns om refrängen i en av mina favoritlåtar, ”Jag älskar Östermalm”, av Rex Ljungkvist – som även han har bra hår:

Jag hatar alla feminister, jag hatar hela Södermalm. Jag hatar alla journalister, och jag älskar Östermalm!

Resultatet är väntat. Bara under det första halvåret har fattigdomen i landet ökat från 42 till 53 procent. Visserligen har inflationen dämpats, men hushållens utgifter har ändå skenat på grund av indragna subventioner på basvaror som el, vatten och bränsle. Samtidigt har landet genomgått en mindre avindustrialisering – med en produktion som krympt med mellan 5 och 22 procent per månad. Tillväxten har inte heller hämtat sig, utan förväntas vara fortsatt negativ kring två procent.

Det ska sägas att Argentina under landets dominerande vänsterpopulistiska rörelse peronismen har varit oerhört misskött, med stundtals unikt hög inflation på över 200 procent. Högern har å sin sida – precis som i övriga Latinamerika under större delen av 1900-talet – haft som centralt politiskt projekt att stödja en militärjunta, ledd av Jorge Rafael Videla mellan 1974 och 1983. Resultatet är ett unikt havererat land, och det är inte konstigt att folk röstade på drastisk förändring. (Som ekonomen Simon Kuznets sagt finns det fyra sorters ekonomier – utvecklade, outvecklade, Japan och Argentina.)

Från högerhåll lovar man att belöningen kommer. Det gjorde exempelvis Rutger Brattström, med den marxistiskt korrekta titeln ”projektledare inom ideologi” på Timbro, när vi debatterade Mileis första år i Studio Ett.

Och auktoritära populister brukar vara duktiga på just det, att utlova smaskiga omeletter till sina befolkningar, bara de har lite tålamod. Men nu när argentinarna sett landets alla ägg knäckas har magarna börjat kurra, samtidigt som de anar att måltiden aldrig kommer. Det gick visst inte att tjuvstarta ekonomin genom att slunga ut tre miljoner människor i fattigdom, medan de fattigaste barnen introduceras till skörbjugg. Tänka sig!

Ändå har Milei blivit en inspirationskälla för den globala radikalhögern, och syns gärna på bild med sådana som Donald Trump och Santiago Abascal, ledare för spanska Vox. Han kallas gärna felaktigt för ”frihetlig” men den frihet han förespråkar är landägarnas, investerarnas och männens frihet, inte kvinnornas eller arbetarnas. Det är samma visa överallt, oavsett vad de kallar sig: nyliberal ekonomisk politik plus konservativ socialpolitik. För om staten krossas kommer omsorgsarbetet att återgå till kvinnorna, som än en gång underkastas sina män.

Men nu har hans siffror slutligen börjat rasa. Det har tidigare talats om att Milei motstått gravitationen med ständiga popularitetssiffror på runt 60 procent. Men nu visar två färska enkäter tapp på 15–17 procentenheter. Vi får se om han klarar sig till nästa val, eller om även folket tröttnar och tar fram motorsågen.

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

Krönika • 20 november, 2024

Mathias Wåg: Anarkisttidningen som enade extremhögern

Sverigedemokraterna har gått till attack mot tidningen Brands finansiering. Foto: Jacob Lundberg.

En kampanj mot världens äldsta anarkistiska tidning har nått från terrorklassade NMR hela vägen in i riksdagens kammare.

Den anarkistiska tidskriften Brand vill ”störta demokratin och vårt samhälle”. Det var inga små ord som Sverigedemokraternas kulturpolitiska talesman Alexander Christiansson tog till i riksdagens frågestund den 7 november. Han frågade ut kulturminister Parisa Liljestrand om hur hon skulle stoppa att statliga skattemedel via Kulturrådet finansierar en tidning ”som har täta kopplingar till AFA”.

Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert var kritisk, och sade till Dagens ETC att vi riskerar ”att få en typ av styrning av mediepolitiken som inte hör hemma i en demokrati som Sverige”.

Det hör till ovanligheterna att Sverigedemokraterna direkt pekar ut en tidskrift de kräver ska förlora kulturstöd. Det hör också till ovanligheterna att aktivister sprungna ur Nordiska motståndsrörelsen lyckas få Sverigedemokraterna att driva deras fråga i riksdagen.

Brand, som jag är ansvarig utgivare för, är en av Sveriges äldsta vänstertidningar. Den startades 1898 som organ för den ungsocialistiska rörelsen, socialdemokraternas första ungdomsförbund som bröt med partiet och bildade syndikalistiska SAC.

Sedan dess har den genomgått många inkarnationer. På 70-talet skrev Brand om de fängslade medlemmarna från vänsterterroristiska stadsgerillor, på 80-talet var det ett uppkäftigt punkfanzin och på 90-talet en hemlighetsfull aktivisttidning full med anonyma pressmeddelanden från aktionsgrupper.

Sin nuvarande konstellation har den haft sedan 2010, då den nylanserades som en frihetlig kulturtidskrift. De senaste åren har den haft temanummer om matsuveränitet, norrländska kamper och att leva i Tidös inferno. Ofta görs numren i samarbete med en organisation: senaste numret gjordes med Akademiker för Palestina och nästa med nätverket Ingen människa är illegal. Det grafiska är en stor del av Brand, där många av Sveriges nya illustratörer bidragit med bilder.

Hur länge behöver vi vänta tills attackerna kommer inifrån självaste Rosenbad?

Inget av det här har väckt extremhögerns intresse, förrän Brand hösten 2023 släppte ett nummer inför Antifascistisk aktions 30-årsjubileum. Nordiska motståndsrörelsens uthängningssida Avmaskerat påbörjade då en riktad kampanj för att stoppa Brandnumret att komma ut. De hotade föreningar och politiker som driver Nätverkstan, som sköter distributionen av många av Sveriges kulturtidskrifter. När NMR i juni 2024 terrorstämplades i USA var den utlösande faktorn att Avmaskerat flyttat sin server med kartläggningar av vänstern dit.

I dag ligger uthängningssajten nere, men innehållet har funnit en ny fristad på den självutnämnda Förtalsombudsmannen Christian Petersons blogg. I början av oktober publicerade han den kartläggning av Brands redaktion och skribenter som NMR hade påbörjat. Peterson tog uthängningen ett snäpp längre och granskade dessutom ledamöterna i Kulturrådets referensgrupp, som gör kvalitetsbedömningen av de tidskrifter som ska få bidrag. Han lade ut deras namn, gick igenom deras personliga sociala mediekonton och lade ut brottsdomar. Allt för att sätta press på dem att dra in kulturstödet till Brand.

Artikeln gavs medvetet ingen spridning. Peterson lät den ligga uppe i det tysta tills Alexander Christiansson lyfte uppgifterna ur den i riksdagsutfrågningen om Brands stöd. Därefter spreds kartläggningen i sociala medier, främst som betald reklam på plattformen X, tillsammans med videoklipp från riksdagsutfrågningen.

Det är inte första gången Avmaskerat och Peterson genomför påtryckningskampanjer för att få vänstertidningar att förlora bidrag.

I november 2021 avslöjade jag i Aftonbladet kultur hur extremhögern drev en riktad kampanj mot Mediestödsnämnden och Myndigheten för press, radio och tv, i form av anmälningar mot Dagens ETC och Proletären för påstått fusk med mediestödet.

Läs mer

Nyheter • 14 oktober, 2021

Flammans presstöd hotas av mediejättar och högerextremister

Inte heller den gången stannade det där: via sajten Nya Riks hängdes handläggare ut som ”antidemokrater” och deras sociala mediekonton genomsöktes. I ett 30-tal artiklar granskades ekonomin hos tidningar som Arbetaren, Blankspot och Feministiskt Perspektiv.

Den gången kom kampanjen från perifera hatsajter. Med Brand är det första gången attacken kommer från ett parti som är med att styra Sverige. Hur länge behöver vi vänta tills attackerna kommer inifrån självaste Rosenbad?

Mathias Wåg

Grävande journalist och aktivist.

Anja Bergdahl

Flammans veckobrev

Feminismens stora förfest

Liz Fällman

Strömquists skarpa serier vänder spegeln mot senkapitalismen

Per Klingberg

Israels regering lagstiftar mot tidningen Haaretz

Jacob Lundberg

Malmövänsterns bojkott av Israel nedröstad: ”Läge att pröva lagen”

Johannes Malmgren

Regeringen låter arbetsmarknaden ruttna

Liz Fällman

Patientbefriad sjukvård

Cecilia Verdinelli

Israel inför rätta: Utredning om folkmord inleds i Haag

Jacob Lundberg

AI-kapitalet köper fattiga argentinares ögon

Jon Weman

Flammans veckobrev

Leonidas Aretakis

Flammans presstöd hotas av mediejättar och högerextremister

Mathias Wåg

Flammans veckobrev