Över 160 000 på flykt i södra Sudan. 12 000 döda. En tio år lång förundersökning på mer än 50 000 sidor. En rättegång som beräknas bli den svenska historiens längsta med 300 rättegångsdagar.
Historien om Lundinhärvan är kantad av nattsvarta, och häpnadsväckande, siffror.
Den 7 juni stängdes dörrarna om ett konferensrum i rådhuset på Kungsholmen i Stockholm. Där inne möttes sex åklagare, tolv advokater, juridiska ombud, en kriminalinspektör och ett målsägandebiträde. Mötet var tänkt att förbereda tingsrätten på det eventuella åtalet mot Lundintopparna Ian Lundin och Alex Schneiter. Försvaret har fram till den 30 september på sig att kommentera slutdelgivningen, förundersökningars sista etapp innan åtal kan väckas.
Blir det ett åtal kommer världen att spetsa sina öron. Det är första gången sedan Nürnbergrättegångarna som företagsledare ställs ansvariga för folkmord.
– Det är fantastiskt att det gjorts en så enorm utredning. Om åtal väcks krävs det sjutton utropstecken. För då måste de börja tänka sig för, de kommer inte att kunna hålla på med sitt ”så får man väl göra där” – längre.
Det säger Kerstin Lundell. Hon är i dag journalist på tidningen Miljö & Utveckling men har som få andra följt historien kring Lundin Petroleum. 2012 satt hon på bolagets bolagsstämma och framförde de uppgifter om människorättsbrott i nuvarande Sydsudan och Etiopien som bolagstopparna är misstänkta för. Hon blev tystad och fråntagen mikrofonen.
– Vi är trötta på dina lögner, sa styrelseordförande Ian Lundin.
Inte undra på. Kerstin Lundell har länge varit en nagel i ögat på bolagstopparna. Men när hon 2004 började skriva om bolagets kopplingar till folkrättsbrott i dåvarande Sudan och Etiopien var det först få som var särskilt intresserade, de graverande uppgifterna till trots.
– Jag var helt okänd och facktidningen jag jobbade på då var också okänd, och ämnet var extremt. Det stred mot den svenska självbilden, säger Kerstin Lundell.
Hon fick fatt i källor som hade uppgifter om vad som hände i både Sydsudan och de övergrepp som pågick i Etiopien – många döda, massvåldtäkter, tortyr.
– Det var grova brott det handlade om, och väldigt centrala personer i det svenska samhället var inblandade. Ändå var det som att ingen riktigt trodde på det, trots att det fanns FN-rapporter om Sudan och trots att jag hade tunga och trovärdiga källor i Etiopien.
Men så fick Kerstin Lundell ett bokkontrakt med förlaget Ordfront och fortsatte att gräva i bolagets affärer i området, vilket blev början på arbetet med den bok som utkom 2010, Affärer i blod och olja.
– Jag stod ansikte mot ansikte med de som var drabbade. De visade sår från bajonetter, taggtråd och skotthål. I Sudan såg jag Lundins väg och flygplats, byar som bränts upp och oljeledningarna.
Huvudanklagelserna mot Lundin Petroleum, som tidigare gick under namnet Lundin Oil, gäller Sydsudan, och det finns omfattande rapporter om urskillningslösa och avsiktliga attacker mot civila, plundring, mord, våldtäkter, tortyr, bortförande av barn och tvångsförflyttningar som kan kopplas till oljeutvinningen i området. I dåvarande Sudan slöts 1997 ett kontrakt mellan bolaget och diktaturens regim som gav Lundin Oil rätt att borra efter olja i området block 5A, som i dag tillhör Sydsudan. Redan då var landet härjat av ett av de längsta inbördeskrigen i Afrika. I block 5A pågick våldsamma konflikter mellan regeringsstyrkor och milisgrupper.
Bildt är ett mysterium. Men han har ju ett jättestort kontaktnät och en stark position i svensk politik. Sen hans sätt att vara, han är som teflon. Trots att han inte har rätt i sak kan han få andra att tro det
Flera rapporter, bland annat från FN, Human rights watch och Läkare utan gränser, beskriver hur bolaget fram till 2003 underblåste konflikten. Företagets infrastruktur, en bro och ett flygfält bland annat, användes i attacker mot civila.
– Det är ju helt utan tvivel, företaget bidrog till att människor dog och byar attackerades. Först kom flygplanen, sedan kom soldaterna och sedan kom oljearbetarna. Om folk inte flyttade på sig kom de stora flygplanen med klusterbomber. De jag träffade i byarna såg oljebolaget som en del av krigföringen. ”Lundi lundi”, sa de. Det var ingen tvekan.
Ordförande Ian Lundin och VD Alex Schneiter har även delgivits misstanke om anstiftan till övergrepp i rättssak efter att uppgifter framkommit om att vittnen i utredningen om folkrättsbrott ska ha hotats av personer som sagt att de arbetat för Lundin. Men Lundintopparna nekar till samtliga brottsmisstankar. Bolaget hävdar att de bidragit till positiv utveckling och fred. På bolagsstämman där Kerstin Lundell blev fråntagen mikrofonen viftades kritiken bort, uppgifterna som hon och andra lyfte fram möttes av skratt och förminskande. Enligt henne råder det ingen tvekan om att företrädare för företaget visste vad de gjorde, både i Sudan och Etiopien. Det är en fråga om de vill se det eller inte.
– Lundin Petroleum hade ju någon slags koll på vad de gjorde, att det fanns risk för krig. I Etiopien tog de in experter innan. Sen gick de in ändå, säger hon.
I en video från 2001, filmad av journalisten Bengt G Nilsson som fick i uppdrag av Lundin att dokumentera deras arbete, står Ian Lundin bland barn med automatgevär över axlarna. I efterhand har han påpekat att han inte visste vilken grupp barnsoldaterna tillhörde.
– Bengt Nilsson samlade på sig en del grejer som borde vara besvärande för Ian Lundin. Men jag tror att han har lite cowboyattityd och har präglats av en uppväxt i en miljö där det finns en oförståelse för moraliska frågeställningar. Han är inte skolad i att förstå. Annars vill man inte ha någon som filmar en med barnsoldater, säger Kerstin Lundell.
Ian Lundins pappa hette Adolf Lundin. Han var grundare till Lundin Oil och ”no guts, no glory” ska ha varit hans ledord. 1984 bröt bolaget guld i Sydafrika, FN:s bojkott till trots. Ett decennium senare svartlistades de av FN, som ansåg att de plundrat Kongo på tillgångar. För trots att det är bolagets inblandning i nuvarande Sydsudan som det eventuella åtalet riktas mot, så finns en rad kopplingar till inblandning i andra konfliktområden. När Kerstin Lundell började gräva i bolagets affärer inför sin första bok framkom det allvarliga uppgifter om deras verksamhet i Etiopien, närmare bestämt i Ogadenregionen — som senare skulle komma att bli än mer känd på grund av journalisterna Martin Schibbye och Johan Perssons undersökande arbete och senare fängelsevistelse i landet.
– Det var en helt militariserad region där många berättelser utspelade sig. Lundin var inte på plats på samma sätt som i Sudan, men det var ett av flera oljebolag som letade efter olja. Och när man letar efter olja ställer det till problem. Lundin hade skydd av militär och det betydde död, våldtäkter, förstörda hyddor och försörjningsmöjligheter för väldigt många i regionen, säger Kerstin Lundell.
När bolagets beslut om att leta efter olja i Etiopien fattades visste man att oljeprospektering kunde leda till krig. När beslutet ändå togs satt Moderaternas Carl Bildt i styrelsen. Under hans år som ledamot, från 2000 fram till strax efter att han blev utrikesminister i oktober 2006, var bolaget också verksamma i Sydsudan och gjorde affärer med Libyens diktator Muammar Khadaffi, känd för avrättningar och tortyr av oppositionella.
– Bildt är ett mysterium. Men han har ju ett jättestort kontaktnät och en stark position i svensk politik. Sen hans sätt att vara, han är som teflon. Trots att han inte har rätt i sak kan han få andra att tro det.
Om folk inte flyttade på sig kom de stora flygplanen med klusterbomber. De jag träffade i byarna såg oljebolaget som en del av krigföringen
Att en svensk utrikesminister är inblandad i så pass blodiga affärer som är fallet i Lundinhärvan kan sägas sätta fingret på hur både allmänheten och eliten i Sverige förhållit sig till oljebolagens verksamhet i flera afrikanska länder. När Affärer i blod och olja kom ut fanns det ett större intresse än tidigare, men avsaknaden av organisering och politiska åtgärder tycktes ändå säga något om hur hård allmänhetens dom varit.
– Jag har fått positiva kommentarer men om allmänheten verkligen var intresserad skulle det vara politiskt omöjligt att göra så här. Ingen med så fruktansvärt bagage skulle kunna bli utrikesminister då, säger Kerstin Lundell.
För när allt kommer till kritan är det inte förrän ett åtal väcks som det sker en lagstadgad markering mot verksamhet av det slag som Lundin Petroleum, och många andra bolag, ägnat sig åt.
– Det går inte att förstå men det är så det är. Företag går in i konfliktzoner, reser runt med militären och är ögonvittnen till det som sker. Ibland blir någon åtalad men inte dömd. Ingen har prövat om lagarna i Sverige tillåter det här, så det har ju sett ut som det varit fritt fram.
Kerstin Lundell blir tyst när hon funderar kring varför det är så, varför allmänheten inte i högre utsträckning engagerar sig för frågorna. Varför politikerna inte gör mer.
– Vi i Sverige och i hela väst, vi har det koloniala arvet där vi tänker att ”de i Afrika är inte som vi”. Det finns en kunskapsavgrund också kring hur många företag som är börsnoterade i Sverige betraktas som helt normala, som tjänar på sådana här affärer. Vi har tillåtit Lundin att i så många år spela efter de här ruttna reglerna. Det finns alltid en omvärld som tillåter det, som blundar och bortförklarar. Vi borde verkligen inte ha så hög moralisk svansföring.
Men det hade också kunnat vara på ett annat sätt, menar Kerstin Lundell.
– Anna Lindh skulle sätta igång och titta på det här innan hon dog. Om hon levt, vad hade hänt då? Regeringar i Sverige borde bli bättre på att se närmare på de här industrierna.
När nu åtalet till slut tycks närma sig lär både Sverige och omvärlden följa processen med intresse. FN konstaterar i en rapport från tidigare i år att ett åtal mot Lundin förmodligen skulle innebära att andra företag verksamma inom oljeutvinning i området skulle vidta större försiktighet. Och till och med bolagen lyssnar, vilket i sig är en ovanlig företeelse.
– Den här typen av åtal är ju väldigt unikt. Det har inte varit många i den här storleken, milt sagt. Jag vet ju inte exakt vad åklagarna har, men inte skulle de sätta in enorma resurser om de hade dåligt underlag. De flesta trodde att förundersökningen bara var fluff, men så är det inte. Man visar att det är moraliskt oförsvarligt för oljebolagen att göra så här.