Kanadas premiärminister, den bildsköne Justin Trudeau, har hamnat i trubbel.
Ett gammalt foto på honom sminkad för att efterlikna en icke-vit person spreds i tidningarna i veckan.
Kort därefter dök det upp ett foto på Trudeau i blackface.
Sedan kom, till ingens förvåning, ytterligare en bild.
Trudeau var till slut tvungen att erkänna att han själv ”inte minns” hur många gånger han sminkade sig brun eller svart för att spexa till det på fester.
Brownface och blackface har historiskt använts för att avhumanisera och driva med personer som rasifieras som bruna eller svarta. Trudeau har betonat att han nu, till skillnad från när bilderna togs, är medveten om det.
Men premiärministerns image som progressiv och härligt medveten har fått sig en törn – och det är allvarligt, för med Trudeau handlar så mycket om image.
På många sätt exemplifierar Justin Trudeau det som är ruttet i staten och samtidspolitiken: man värderar yta över innehåll och ord över handling. Men Justin Trudeau och den politik han för är inte woke, utan består i stort av den klassiska, centristiska marknadsliberalism som främjar ägandeklassens intressen över majoritetens.
Exempel: när en aktivist ur ursprungsbefolkningen försökte dra uppmärksamhet till sitt samhälles orena dricksvatten under ett av Trudeaus tal så svarade han med att driva med henne, till skratt och applåder från resten av publiken.
Exempel: i somras godkände Trudeaus regering utbyggandet av en pipeline, Trans Mountain, som kommer att transportera enorma mängder råolja genom kanadensiska territorier. Motstånd från intressegrupper ur ursprungsbefolkningen och miljörörelsen har i stort sett ignorerats. Kapitalets politik har rasistiska och ekologiska konsekvenser – och kapitalets politik är även Trudeaus.
För att drömmen om Trudeau också är drömmen om den goda politikern, en sorts anti-Trump, som i sin politik utgår ifrån generella värden snarare än ideologi
Till det kan man lägga till att Kanada, likt Sverige, exporterar vapen till Saudiarabien, och också är en av de största vapenexportörerna till Mellanöstern.
Eller att den kanadensiska regeringen har mobiliserat mot facken och arbetarna, bland annat genom att lagstifta mot strejkrätten.
Eller att regeringen har fördömt BDS, den rörelse som försöker protestera mot israelisk ockupation av palestinska områden genom bojkott och sanktioner.
Så varför verkar så många så kallat progressiva personer ändå älska Justin Trudeau? För att drömmen om Trudeau också är drömmen om den goda politikern, en sorts anti-Trump, som i sin politik utgår ifrån generella värden snarare än ideologi.
Det är också drömmen om en politik som söker sig till kompromissen, till mitten, som appellerar till det sunda förnuftet snarare än till oförenliga och motstridiga klassintressen. Trudeau är en projektionsyta för fantasin om den ansvarsfulla politikern som bara motvilligt offrar de marginaliserade för landets bästa.
Om han kunde agera annorlunda, säger fantasin, skulle han göra det. För
att han är en bra person. Det är omständigheterna som är svåra.
Fantasin säger att staten hanteras av professionella, neutrala och objektiva tjänstemän som är födda in i eller utbildade till att ta ansvar. Men det är en skön men farlig dröm. Den distraherar oss från det som egentligen står på spel: kamp, kollektiv, försvar. Förhoppningen är att Justin Trudeaus senaste skandal också ska belysa hur och för vem den politik han för verkar, men det är mer troligt att han tar sig ur det relativt oskadd och blir återvald till premiärminister i oktober.
Drömmen om den gode politikern är för stark. Den skyddar honom och hans regering.
