Ulf Kristersson kräver på tisdagen extra val med motiveringen att detta skulle ”lösa paralyseringen” i riksdagen.
Det skulle det knappast.
Låsningen ligger nämligen inte i valresultatet utan hos själva partierna.
Riksdagspartierna har inte kunnat enas om att hålla SD utanför alla former av samarbeten. För S, V och MP vore ett samarbete otänkbart. L och C säger också hittills nej, vilket splittrat Alliansen. M och KD är däremot villiga att bilda någon form av konservativt block tillsammans med SD.
Med löften om nya välfärdssatsningar som murbräcka hoppas M och KD samtidigt kunna öka sin bas bland LO-anslutna och välfärdsanställda.
I början på veckan föreslog Moderatledaren Ulf Kristersson ett ”räddningspaket” på tre miljarder extra till kommunerna.
Det är uppenbarligen alldeles för lite. Den reella bristen inom välfärden uppgår till betydligt mycket mer.
Finansdepartementet räknar med att det saknas 90 miljarder fram till 2026 för att upprätthålla nuvarande nivåer och LO föreslår satsningar på 100 miljarder under den kommande treårsperioden.
Men det går ändå att se M och KD:s välfärdslöften som ett försiktigt trendbrott och en början till ett förnyelsearbete för konservatismen.
För trots den högernationalistiska framgångsvåg man försökt rida på under de senaste åren befinner sig konservatismen i ett tillstånd av inre kris. Arbetet med idéutveckling är akut nödvändigt.
Dagens konservativa saknar nämligen en egentlig samhällsvision. De slarvar med både politiska förslag och dess genomförande. Debatten kring konservatismens relevans för ett samhälle statt i snabb förändring fuskar de sig igenom. Bortom ”fler poliser mot upplevd otrygghet” har de konservativa ytterst få svar.
Ett exempel är hur man helt saknar strategier för att fånga upp progressiv innerstadsmedelklass eller rasifierad arbetarklass. Ett annat är hur man har släppt tanken på en politik någorlunda baserad i evidens. En utstrålning av charm och självförtroende antas kunna övervinna alla hinder kring skandaler som Nya Karolinska och vårdkrisen. Stockholms högste ansvarige politiker, Irene Svenonius (M) bara ler brett och säger att vården är ”under god kontroll.” Det är som hämtat ur en sämre självhjälpsbok.
Det går ändå att se M och KD:s välfärdslöften som ett försiktigt trendbrott och en början till ett förnyelsearbete för konservatismen
Den konservativa krisen har sin grund i att dess väsen är att utgöra en motreaktion mot progressiva krafter. Det är i alla fall den röda tråd som löper genom motståndet mot franska revolutionen via motståndet mot den amerikanska medborgarrättsrörelsen till motståndet mot socialdemokratiska rättvisereformer och den starka välfärdsstaten.
Idékrisen är därmed även tätt sammanlänkad med socialdemokratins tillbakagång och de nyliberala reformer som monterat ner och försvagat staten under de senaste decennierna. Man behöver inte längre anstränga sig. Det finns inget att vara motvikt till.
Ett tydligt exempel finns i avregleringen av apoteksmarknaden, som lett till återkommande läkemedelsbrist. Reformen sjösattes för att bryta det statliga monopolet och som en protesthandling mot socialdemokratins ”DDR-Sverige”. Man kan argumentera för att M inte kunnat förutse effekterna av reformen. Men det hade de.
Redan då fanns fördjupad och systematiserad kunskap om hur avregleringar och ett försvagande av staten inte nödvändigtvis ger önskade resultat i form av lägre kostnader, bättre kvalitet och högre effektivitet. Moderaterna har medvetet valt att ignorera väl underbyggda och initierade varningar – eller att avfärda dem med hänvisningar till Nordkorea.
Det illustrerar konservatismens problem; med en försvagad socialdemokrati behöver man inte längre vässa reformförslagen, eller anstränga sig för att skapa en egen, välfungerande politik.
Än mindre anser man sig behöva fundera över vilka svar man kan erbjuda för de utmaningar moderniteten, ökande klyftor och klimatkrisen ställer oss inför. Man förlitar sig snarare på rent självförtroende och på att ”äga diskursen” genom Hanif Balis twitterkonto. Det är också för lite.
