Vart fjärde år vallfärdar politiker, valarbetare, gräsrotsaktivister och journalister till den relativt anonyma delstaten Iowa mitt i den amerikanska mellanvästern. Här hålls nämligen det första av alla primärval som syftar till att vaska fram båda partiernas kandidater inför höstens presidentval. I år har även vänstern intresserat sig för processen då ingen mindre än Bernie Sanders har tagit ledningen i opinionsmätningarna inför måndagens val.
I sammanläggningen av de senaste mätningarna leder Sanders med 25 procent av rösterna, framför Joe Biden (20), Pete Buttigieg (17) och Elizabeth Warren (15). I vissa enskilda mätningar leder han med hela sex procentenheter över Biden. I New Hampshire, som röstar nästa tisdag, är ledningen dessutom ännu större.
Orsaken till att alla blickar vänds mot just Iowa först beror dock på att det inte är något vanligt primärval som hålls där. Delstaten är en av ett tiotal som fortfarande håller sig med den något arkaiska traditionen caucus. Ordet antas stamma från ursprungsfolket Algonkinernas ord för rådsmöten med stamledare.
Till skillnad från stater med reguljära primärval, där väljarna röstar i vanliga röstbås, kräver caucus-mötena något mer av deltagarna. Över hela Iowa hålls samtidigt möten i särskilt utvalda lokaler där väljare debatterar för- och nackdelar med de olika kandidaterna och försöker övertyga varandra om att rösta på den egna kandidaten. Deltagarna bildar sedan grupper i gympasalen, kyrkan, brandstationen, eller vilken halvoffentlig lokal de nu befinner sig i, efter vilken kandidat de stödjer. Om en kandidat inte får mer än 15 procents stöd måste anhängarna välja att stödja en annan kandidat. I år har man dessutom infört en ny ”virtuell” form av caucus som äger rum vid specifika tidpunkter under de sex dagarna före den 3 februari. Detta för att göra det möjligt för personer som annars har svårt att vara lediga på en given måndagskväll att delta.
På grund av den här något komplicerade och utdragna processen inleder Iowa sitt primärval först av alla delstater. Enligt Kathy O’Bradovich som är politisk skribent på delstatens största tidning Des Moines Register var det efter Demokraternas uppslitande konvent 1968, som präglades av våldsamma protester mot det pågående Vietnamkriget, som partiet på både nationell och delstatsnivå valde att göra processen mer inkluderande genom att sträcka ut nomineringsprocessen över hela delstater. Efter att demokraten Jimmy Carter oväntat vann i Iowa och New Hampshire och därefter gick så långt som att vinna nomineringen och presidentvalet 1976 blev primärvalet i Iowa plötsligt något som alla behövde bry sig om.
Den stora uppmärksamheten som riktas mot Iowa har dock kritiserats för att ge en missvisande bild av en kandidats chanser på det nationella planet. Iowa har bara drygt tre miljoner invånare varav majoriteten bor på landsbygden. De är till 87 procent vita och värderingsmässigt konservativa. Hur en kandidat klarar sig i Iowa säger därför inte mycket om hur den kommer att lyckas i, säg, Kalifornien. Det går inte ens att dra några långtgående slutsatser av en vinst, eftersom ungefär 70 procent av de kandidater som vunnit i Iowa har nått hela vägen till nomineringen vid det nationella partikonventet.
Det är en lägre siffra än i till exempel Florida, Kentucky, Illinois, New Jersey, New York, Ohio och Wisconsin. Vad gäller själva nomineringsprocessen är Iowa dessutom försumbart eftersom delstatens 41 delegater bara representerar omkring en procent av de 1,512 delegater som utser presidentkandidaten i juli.
Det som Iowa dock kan ge en fingervisning om är vilka kandidater som inte kommer att lyckas alls. Ur det perspektivet ser miljardären Tom Steyer och tech-gurun Andrew Yang ut att vara uträknade. Det viktigaste med Iowas caucus är dock ”buzz”-faktorn. Den oproportionerliga uppmärksamheten som riktas mot den här lilla präriestaten gör att en kandidat som gör oväntat bra ifrån sig kan hamna i en positiv spiral där den mediala uppmärksamheten gör att kampanjen når ut till fler än den annars hade gjort och kan framstå som mer bärkraftig än den gjort tidigare. För en kandidat som Bernie Sanders, som ständigt anklagas av mainstreammedia för att inte vara ”valbar” i ett presidentval, kan en sådan vinst vara ovärderlig.
I slutändan är det dock andra faktorer som kan avgöra hur en sådan spiral utvecklar sig. Till exempel kan det officiella stöd i form av så kallade ”endorsements” från kända personer visa sig vara avgörande. I det sammanhanget vann Sanders en viktig seger i förra veckan när Joe Rogan, vars podcast The Joe Rogan Experience är USA:s mest nedladdade med omkring 190 miljoner nedladdningar i månaden, sade att han överväger att rösta på Sanders. Det är en klart större skalp än Elizabeth Warrens stöd från New York Times eftersom Sanders kampanj därmed lär nå ut till stora delar av den amerikanska befolkningen som inte brukar rösta. För att en outsider-kandidat som Sanders ska ha någon chans krävs att han lyckas mobilisera just den typen av människor.