I söndags presenterade SAS, det delvis statsägda nordiska flygbolaget, att man permitterar 10 000 anställda. Det motsvarar ungefär 90 procent av arbetsstyrkan. Det är naturligtvis en enorm social katastrof. För redan innan Covid-19 gjorde entré låg flygbranschen risigt till och branschen kommer inte att kunna återhämta sig efter coronakrisen. För den svenska staten har SAS länge varit ett svart hål man bara stoppar pengar i.
Trots det presenterade regeringen under onsdagen ett krispaket på flera miljarder för flygbranschen, och till vis del även sjöfarten. Detta är en nödvändig åtgärd, främst för att skydda de 10 000 personer som riskerar att gå ut i arbetslöshet om SAS går i konken. Men att bara fortsätta pröjsa en döende bransch känns ändå helt fel. Att dela ut stora summor av skattebetalarnas pengar utan att säkerställa inflytande och makt över företagets framtid, de anställdas villkor eller hur flyget ska möta klimatkrisen är ett slöseri med tid och resurser.
SAS är inte ensamma om att vara i en svår situation. CAPA, Center for Aviation, räknar med att flygbolag över hela världen kommer vara bankrutt i slutet av maj om inga pengar tillkommer från stater som räddar dem.
Så, varför kan vi inte bara låta en redan svag flygindustri självdö? Just nu har vi varken tid eller möjlighet för någon egentlig omställning för de anställda. Att säga till tusentals arbetare att de ska söka a-kassa och hitta ett annat jobb i ett samhälle som är helt nedstängt är svårt, för att inte säga omöjligt. Dessutom kan man hävda att delar av vår ekonomi som den ser ut nu bygger på att det finns ett flyg. Det borde förändras, hur är något som diskuteras av vänstern även i andra delar av Europa. Men kanske kan man ge en sån förändring 2-3 år, inte 2-3 veckor.
Att dela ut stora summor av skattebetalarnas pengar utan att säkerställa inflytande och makt över SAS framtid, de anställdas villkor eller hur flyget ska möta klimatkrisen är ett slöseri med tid och resurser
Trots att vi har klimatkrisen mitt framför oss så kommer flygande att fortsätta vara en viktig del av ekonomin, men förhoppningsvis på ett radikalt annorlunda sätt. För om vi ska vara ärliga, trots att flygplanen inte lyfter så rullar samhället i stort (något som vi märkte redan under vulkanutbrottet på Island i april 2010). Ja, besöksnäringen får ta emot hårda slag, men samhället fungerar. Och när det kommer till flygets roll i det globala transportsystemet så har Coronakrisen visat på flera anledningar till att börja tänka om kring just-in-time-leveranser och istället låta transporter ta lite längre tid och låt lagren vara lite större.
I ett konkursläge borde priset för att köpa ut danska staten och aktieägarna från SAS inte bli alltför dyrt. Då kan staten, som ny ensam ägare ta över kontrollen och låta flyget bli ett sätt att verka för klimatomställningen och samhället, istället för tvärtom. Målet borde vara att minska onödigt flygande, särskilt kortdistansresorna. Förbjuda privatflygplan och göra flygplanen mer bekväma än sardinburkar. Skynda på omställningen av flygets drivmedel genom att efterfråga och på sikt investera i utvecklingen av alternativ.
Men att bara ta över flyget räcker inte om man vill reformera hela transportsystemet. För att kunna göra rimliga prioriteringar för flyget krävs att man också tar över makten över SJ och den svenska tågrälsen och gör även det till ett verktyg för klimatomställning. Tågen skulle kunna gå i tid och så ofta som allmänheten behöver för att kunna resa i jobb och på nöjestur. Biljettpriserna kan sänkas, allt utefter rörlighetsbehovet för människor men också transportbehovet av varor. Allt för att minska flygets frekvens. Så kan Sverige bygga ett transportsystem som är hållbart, både miljömässigt och socialt.
