I årets Oscarsvinnare i kategorin dokumentär får vi följa arbetarna på en fabrik i Ohio, mitt i det amerikanska rostbältet. Tidigare hette ägaren General Motors, men efter den förra finanskrisen tog de sitt pick och pack och lämnade en tom fabrikslokal och sönderslagna liv efter sig. Sedan ett par år tillbaka har dock optimismen återvänt till bygden. En kinesisk miljardär, med den helt oironiska titeln ”Chairman Cao”, har tagit över driften för att låta tillverka glasskivor. 2 000 amerikaner återanställs för att dela med sig av sin kunskap till en grupp kinesiska arbetare som är där på korttidskontrakt. Det tar dock inte lång tid innan hoppet förbyts i besvikelse och de kulturella skillnaderna börjar skapa friktion.
När ägaren hette GM var timlönen 29 dollar. Nu heter ägaren Fuyao och lönen är 12 dollar. Besparingarna som görs för att hantera den sjunkande lönsamheten gör att arbetsplatsolyckorna ökar. De kinesiska arbetarna klagar över sina lata amerikanska kolleger som vägrar jobba övertid. Det visar sig också att de nationalistiska ägarna och deras lojala influgna arbetare har fler mål än att bara tjäna pengar, nämligen att förbättra bilden av Kina i omvärlden. Sakta men säkert leder allt detta till att en rörelse för att grunda en fackförening inleds. Ledningen svarar med att hyra in en ”rådgivare” i fackliga frågor – så kallad ”union avoidance consultancy” utgör en hel industri i USA – som i en serie möten och föredrag i mer eller mindre hotfulla ordalag förklarar för de anställda vilka repressalier som kommer att drabba dem om de organiserar sig. De allra mest högljudda agitatorerna får sparken.
Det spelar med andra ord ingen roll var i näringskedjan man står – den ohämmade konkurrensen gör alla råare
Mitt i allt elände finns dock både underhållning och vackra förbrödringsscener. På helgen lär en äldre amerikansk arbetare sin unge kinesiske protegé att skjuta med revolver. På besök i högkvarteret i Kina blir de amerikanska förmännen imponerade av de anställdas högstämda sånger till Fuyaos ära, skräckslagna av deras brist på skyddsutrustning och rörda av den överdådiga bankett de bjuds på : ”We are all one” förklarar en av dem tårögt och med darrande stämma för ett par oförstående kinesiska kvinnor. I ett svagt ögonblick under ett besök vid ett buddistiskt tempel i hemlandet erkänner till och med Chairman Cao, som kan allt ifrån att styra vädret till att dekorera foajéer och säkerligen var med under kulturrevolutionen, att det trots allt var bättre förr, när det inte var så mycket fokus på vinstmaximering. Det spelar med andra ord ingen roll var i näringskedjan man står – den ohämmade konkurrensen gör alla råare.
American factory är en extremt effektivt berättad dokumentär om den dynamik som präglar den globala kapitalismen i dess rådande fas. Trots att dess nav har förflyttats till någonstans i Stilla havet är det på många sätt samma gamla historia som alltid.
