Utrikes 09 oktober, 2020

Frankrike – en republik på väg åt höger

I Frankrike kantrar det politiska landskapet åt höger. Och det är inte extrem­högern som driver utvecklingen. Från Macrons regering hela vägen till vänstern för­söker partier och politiker att positionera sig i traditionella höger­frågor inför nästa val.

I somras gav en fransk politiker en öppenhjärtig tidningsintervju. Han sade att Frankrike ”är sjukt av communautarisme (ett ord som avser parallellsamhällen och som anses inkompatibelt med de franska republikanska värdena) och numera även en politisk islam som söker underminera republikens värden”. Han beskrev ett nytt lagförslag från regeringen som ett skydd mot ett framtida ”inbördeskrig”. Några dagar senare varnade han för att delar av det franska samhället höll på att ”förvildas”, ett ord med lång historia inom den franska extremhögern. Förra fredagen sade samma person att man borde sluta dela ut gratis mat till migranterna i lägret i nordfranska Calais.

Man skulle kunna tro att politikern ifråga representerade det höger­extrema partiet Rassemblement national, eller den högra flanken av det konservativa Republikanerna. Men det var den nye inrikesministern Gérald Darmanin, en av president Emmanuel Macrons nya ministrar, som uttalade orden.

Utanför Frankrike ses Macron ofta fortfarande som de ”europeiska värdenas” försvarare och liberalismens sista hopp inför den höger­­populistiska vågen. Men på hemma­plan har presidenten de senaste månaderna gjort en kraftig högersväng, i synnerhet i sociala och symbol­politiska frågor. Det ”kulturkrig” som har kommit att dominera politiken i många västerländska länder de senaste åren kretsar i Frankrike i princip runt en enda sak: islam. Och Macron har uppenbarligen gjort kampen mot detta ”hot” till sin valstrategi. Med ett och ett halvt år kvar till nästa presidentval har Macron valt att röra sig åt höger för att utmåla sitt parti La République en Marche som garanten för den republikanska ordningen.

Förra fredagen presenterade han det nya lagförslag som hans inrikesminister svepande talade om i somras. I en förort till Paris talade han i över en timme om behovet att bekämpa det som hans regering kallar ”separatismen” i samhället. Regeringen har länge använt begreppet i plural, men det framgår för de flesta att det är islam som avses. Bland annat ska hemskolning försvåras, med argumentet att alternativet används för att hindra elever från att delta i simundervisning. Macron sade sig också vilja utsträcka den sekulära lagstiftningen som förbjuder religiösa yttringar i offentliga sammanhang till privata företag. Som exempel nämnde han busschaufförer som vägrar släppa på kvinnor på grund av deras klädsel, eller som kräver att muslimska kvinnor bär slöja.

Varför dessa frågor skulle vara särskilt viktiga just nu, mitt i en pandemi, är inte uppenbart. Det faktum att bara 50 000 elever, 0,5 procent av det totala antalet, i Frankrike hemskolas, samt att ”religiösa symboler” har varit förbjudna på offentliga inrättningar sedan 2013 antyder att det rör sig om ren opportunism.

Utspelen började redan förra året. I oktober 2019 gav presidenten en lång intervju till den högerextrema tidningen Valeurs Actuelles. Där talade han vitt och brett om behovet av att upprätthålla de republikanska värdena, inte minst i skolorna, och att reglera invandringen. Under regerings­ombildningen i somras uppgraderades även den tidigare jämställdhetsministern Marlène Schiappa till minister för ”medborgarskap”, en portfölj som regeringen hävdar är ”extremt viktig”. Schiappa kommer bland annat att vara ansvarig för integration (eller ”assimilation” som är den franska doktrinen) av invandrare, kampen mot den nämnda ”separatismen” och upprätthållandet av den sekulära statsideologin laïcité – ett begrepp som ofta används för att motivera marginaliseringen av islam och muslimer i Frankrike.

I september i år fördjupade utbildningsministern Jean-Michel Blanquer dessutom regeringens nykonservativa symbolpolitik med att uppmana unga tjejer att följa ”republikens klädkod”, det vill säga att inte bära korta kjolar och urringade blusar i skolan. Utspelet blev föremål för hån och förlöjliganden och tycks i förlängningen bara ha fått motsatt effekt, med hashtaggar och rörelser på sociala medier som uppmanar flickor att klä sig hur de vill. Blanquer blev också snabbt påmind om att nationalsymbolen Marianne på Eugène Delacroix klassiska revolutionsmålning ”Friheten på barrikaderna” knappast lever upp till ministerns klädkod. Ministerns kommentar var också förvånande då franska regeringar länge har varit måna om att kvinnor hellre bör klä av sig än på sig, inte minst i debatten om den muslimska baddräkten ”burkini” för fyra år sedan.

 

Women's rights activists protest against French President Emmanuel Macron's appointment of an interior minister who has been accused of rape and a justice minister who has criticized the #MeToo movement, in front of Paris city hall, in Paris, France, Friday, July 10, 2020. The French government said it remains committed to gender equality and defended the new ministers, stressing the presumption of innocence. Gerald Darmanin, Interior Minister, firmly denies the rape accusation, and an investigation is underway. New Justice Minister Eric Dupond-Moretti is a lawyer who has defended a government member accused of rape and sexual assault, and has ridiculed women speaking out thanks to the #MeToo movement. (AP Photo/Francois Mori) XFM126

Kvinnor protesterar mot utnämningen av Gérald Darmanin till ny inrikes­minister i Paris den 10 juli. Emmanuel Macron har knappt berört våldtäkts­anklagelserna mot Darmanin med ett ord. Foto: Francois Mori/AP/TT.

 

Macrons högervridning inför omvalskampanjen påminner om en annan presidents. Inför valet 2012 gjorde Nicolás Sarkozy en liknande svängning. Trots att han hade valts på en mer öppet borgerlig politik än Macron var det på många sätt ett traditionellt nyliberalt program. Inför hotet från dåvarande Front national valde Sarkozy dock att anamma flera av det partiets frågor och spela på samma främlingsfientlighet som extremhögern alltid slagit politiskt mynt av. Sarkozy lät utvisa romska familjer och presenterade sig inför valet som garanten för ett ”starkt Frankrike”. Detta sätt att iklä ett nyliberalt program en auktoritär skrud är på många sätt vad Macron försöker upprepa inför valet 2022. Den tydligaste bekräftelsen på det är att han under sommaren utnämnde Jean Castex till ny premiärminister och den nämnde Darmanin till inrikesminister, båda gamla trotjänare till Sarkozy. Den senare har dessutom anklagats för våldtäkt och har öppet kritiserat metoo-rörelsen. En mer konservativ signal politisk får man leta efter.

En annan likhet mellan Macron och Sarkozy är att den senare också gick till återval under en ekonomisk kris. Den franske journalisten Romaric Godin skriver i sin bok La guerre sociale en France (som snart utkommer på svenska under titeln Klasskriget i Frankrike) att finanskrisen 2008 fick Sarkozy att upptäcka förtjänsterna med den franska välfärdsmodellen. Denna har nämligen stabiliserande effekter på ekonomin i ett krisläge, något som gjorde att Frankrike inte drabbades lika hårt av krisen som många grannländer. För Sarkozy innebar detta att hans nyliberala projekt tog slut där och då, ”på världsekonomins ruiner”. När coronapandemin försatte världsekonomin i fritt fall i våras såg det ut som att Emmanuel Macron skulle dra samma slutsats som sin föregångare. I en intervju med Financial Times talade han om krisen som en ”antro­pologisk chock” som fått oss alla att ”vakna”, och att man inte längre kan räkna med att den liberala globaliseringen kan fortsätta som förut. De följande veckorna talade han om hur staten måste ta en större roll i ekonomin, och juli meddelade han till och med att den myndighet som sysslade med ekonomisk centralplanering under efterkrigstiden innan den lades ned 2006 ska återinrättas.

Men när finansministern Bruno Le Maire i förra veckan presenterade sin ”återhämtningsbudget” var det uppenbart att Macron inte har övergett sin ursprungliga nyliberala politik, utan snarare bara omformulerat den. Vid första ögonkast framstår budgeten visserligen som ovanlig. Underskottet beräknas förbli högt, på 6,7 procent av BNP, och statsskulden väntas växa till 116,2 procent, från 2019 års 98,1 procent. Men den åtgärd som regeringen ämnar svara på krisen med, 100 miljarder euro över två års tid, är enligt Godin långt ifrån tillräcklig. Detta eftersom stimulanspaketet bara är inriktat på utbudssidan av ekonomin. I stället för att stimulera efterfrågan kommer pengarna att gå till att stödja företag, utan krav på motprestation. Dessutom kommer de offentliga utgifterna, som skulle ha krympt med rekordstora 1,3 procent nästa år, bara att öka med ynka 0,4 procent med ”stimulanspaketet”. Det är en lägre siffra än för förra året, vilket innebär att regeringen i själva verket bedriver åtstramning som svar på krisen – en pro-cyklisk politik kommer bara kommer att förvärra krisen.

Pandemin har heller inte fått regeringen att överge den impopulära pensionsreformen, som är baserad på det svenska systemet och som utlöste stora strejker förra vintern. Projektet ligger för tillfället på is men Macron har gjort klart att man kommer att återuppta reformen så fort som möjligt. Detta kan också förklara varför presidenten lagt så stort fokus på identitets- och symbolfrågor inför valet. En regering som vägrar att överge en redan impopulär nyliberal politik, även under en ekonomisk kris som denna, har intresse av att avleda uppmärksamheten från den. Som Godin argumenterar i sin bok är Macron den senaste i en rad presidenter av olika kulörer som försökt införa nyliberalism i Frankrike. Macron är dock den första presidenten som valts på ett uttryckligen nyliberalt program. Och till skillnad från sina föregångare, som alla förr eller senare tvingades ge upp på grund av sociala proteströrelser eller ekonomiska kriser, tänker han uppenbarligen inte låta sig stoppas, inte ens av en pandemi.

Om Macron så lättvindigt har kunnat vända sin identitetspolitiska kappa efter vinden beror det också på att hotet från vänster i princip är neutraliserat. I opinionsmätningarna inför presidentvalet får vänsterns Jean-Luc Mélenchon och hans parti La France insoumise bara omkring 15 procent av rösterna i en första valomgång. Det är långt bakom Macron och extremhögerns Marine Le Pen som ligger i delad ledning på runt 25 procent. Socialistpartiet, som inte är i närheten av att ta sig ur den kris som François Hollandes presidentskap försatte partiet i, får i sin tur bara mellan 4 och 13 procent, beroende på vilken kandidat som föreslås. Därtill kommer miljöpartiet EELV på runt nio procent, samt en samling trotskistiska grupper som tillsammans knappt får ihop fem procent. Dessa siffror ska givetvis tas med en stor nypa salt eftersom valsystemet med majoritetsval i två omgångar tvingar väljare att rösta taktiskt. Men de säger ändå något om vänsterns marginaliserade läge. Macron kan av allt att döma räkna med att än en gång få vänsterns röster gratis i en andra valomgång mot Le Pen, utan att ge dem någonting i utbyte.

Denna situation har gjort att även vänstern har dragits med i den allt mer hysteriska besattheten av lag och ordning. I stället för att peka på det faktum att kriminaliteten totalt sett fortsätter att sjunka i Frankrike, medan de medborgerliga och individuella rättigheterna stadigt fortsätter att urholkas av ett allt hårdare fokus på säkerhet – inte minst sedan undantagstillståndet som infördes efter terrorattackerna i Paris i november 2015 skrevs in i grundlagen av Macron för två år sedan –, tycks den breda vänstern nu gå till val på att utmåla sig som mer effektiv än högern i fråga om lag och ordning. Visserligen står flera partier fortfarande för en klassisk vänsterpolitik, såsom legalisering av cannabis och reform av de mest kritiserade delarna av den franska poliskåren, som fått stor uppmärksamhet för sitt brutala svar på de gula västarnas proteströrelse. Men på det hela taget håller en påtaglig omsvängning på att göras mot en hårdare politik inom den franska vänstern.

I mitten av september organiserade vänsterpartiet La France insoumise en konferens i Paris med titeln ”Säkerhet, våld, kriminalitet: tillbaka till det sunda förnuftet”. Jean-Luc Mélenchon motiverade där sitt partis nya fokus på lag och ordning med att man inte strävar efter en mer auktoritär utan en mer effektiv politik. Som exempel tog han det pinsamma polisingripandet i staden Grenoble några veckor tidigare. En ung man hade gripits för att ha uppträtt med pistoler och droger i en video på nätet. Det framkom dock att mannen bara hade spelat in en hiphop-video med låtsasvapen. ”Det är vår position som är den starka. I åratal har vi anklagats för att vara naiva mjukisar, nu är det vi som anklagar er för att vara ineffektiva!”, sade Mélenchon och riktade sig uppenbarligen till regeringen.

Även miljöpartiet EELV, Socialistpartiet och till och med kommunistpartiet PCF har anammat denna syn. Samtliga partier går till val på ökade anslag till Polisen, snabbare rättsprocesser och ett bättre förhållande mellan offentligheten och ordningsmakten. PCF:s partiledare, Fabien Roussel, sade nyligen till tidningen Mediapart:
”I stället för att dekonstruera säkerhetsdiskursen måste vi ta oss an denna fråga som ofta har utgjort ett problem för oss i byar och städer som vi har styrt och förlorat.”

För det socialdemokratiska Socialist­partiet är detta inte nytt. François Hollandes andra premiär­minister Manuel Valls inkarnerade länge den auktoritära mitten-­vänstern, tills hans politiska karriär tog slut när han förlorade kampen om att bli partiets presidentvalskandidat i primärvalen 2017 mot Benoît Hamon. Socialistpartiet har också nyligen vunnit lokalval, bland annat i den ökända Parisförorten Saint-­Denis, på ett program fokuserat på lag och ordning.

Men frågan är hur den radikala vänstern ska kunna locka väljare med en politik som spelar högern rakt i händerna. Risken är stor att man i stället för att växa hjälper de partier som står för den mest hårdföra politiken i lag och ordningsfrågor, det vill säga extrem­högern.

Rörelsen 21 april, 2025

”Nej till Nato” duger inte som säkerhetspolitik

Vänstern har halkat efter i diskussionen om Sveriges säkerhet, menar skribenten. Foto: Johan Nilsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Debatten om Sveriges säkerhet har lämnat vänstern efter. Alltför ofta nöjer vi oss med att säga nej till Nato, nej till kärnvapen, nej till upprustning – men utan att själva formulera ett trovärdigt alternativ.

Det duger inte längre. Vi behöver en egen strategi, som utgår från verkligheten i Sverige och Norden, inte stormakternas karta.

När jag skriver ”vänstern” menar jag både den bredare arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och den ideologiska vänster som länge förordat fred, solidaritet och internationellt samarbete. Det är dags att vi alla börjar tala mer konkret om vad trygghet betyder i en ny tid.

Sverige är numera medlem i Nato. Det har skett snabbt, utan ordentlig debatt, och med få kritiska röster som orkat diskutera konsekvenserna långsiktigt. När vänstern har protesterat har det ofta handlat om det vi är emot. Även om Natomotståndet varit ideologiskt och principiellt viktigt är tiden inne för att tala om vad vi vill bygga i stället.

USA flyttar fokus mot Asien. Europa bygger upp sin egen militära kapacitet. Stormakterna formar om sig. Finland har gått in i Nato med stor folklig uppslutning. Baltikum lever under permanent press. Och Sverige? Vi har gått med i Nato men fortfarande utan en egen, långsiktig strategi.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.

Det är inte bara ett militärt problem, det är ett ideologiskt vakuum. Och vänstern har inget att sätta emot.

Det är dags att vi formulerar en självständig säkerhetspolitik från vänster. En som utgår från våra värderingar men också från en analys av verkligheten.

Det handlar inte om att acceptera militarism, inte om att rättfärdiga rustningsspiraler, inte om att gå med i stormaktsspel. Det handlar om att förstå att om vi inte har en egen linje, då är vi bara reaktiva. Då är vi bara emot och det räcker inte längre.

Jag tror att en sådan strategi måste vila på fyra ben:

1. Självständig analys – inte andras karta

Vi måste förstå världen med egna ögon, snarare än genom Washingtons, Bryssels eller Kremls perspektiv. Sverige, liksom övriga Norden, har en egen historia, geografi, ekonomi och politisk verklighet. Vår analys måste börja där. Inte i generalstabernas kalkyler.

2. Försörjningsberedskap är också försvar

Säkerhet handlar om el, mat, vatten, läkemedel, kollektivtrafik och fungerande sjukvård. Det såg vi under pandemin. Det är där vänsterns säkerhetspolitik måste ta sin början. Att kalla det ”totalförsvar” är inte ett problem – det beror bara på vem som fyller det med innehåll.

3. Militär förmåga utan militarism

Att erkänna behovet av viss försvarskapacitet är inte detsamma som att bli militarist. Det är att se verkligheten. Den som vill stå utanför stormaktsallianser måste kunna försvara sin självständighet. Det betyder inte rustning för rustningens skull – men inte heller blind pacifism.

4. Nordisk samordning – på våra villkor

Sverige kan inte stå passivt inför hot mot Finland eller Baltikum. Vi är en del av samma region, samma historia och i viss mån samma öde. Men solidaritet får inte betyda underkastelse. Det nordiska samarbetet borde fördjupas civilt, försörjningsmässigt och strategiskt. Ett Norden som står tillsammans för demokrati, fred och beredskap, utan att styras av stormakternas prioriteringar.

Detta är inte ett färdigt program. Det är en inbjudan till samtal. Jag vill att vi börjar tänka strategiskt på riktigt. För om inte vänstern gör det, så kommer högern att sätta agendan. Då kommer ”trygghet” att betyda upprustning. ”Självständighet” att betyda lojalitet med Nato. Och ”solidaritet” att betyda tyst acceptans för andras krig.

Läs mer

Vi behöver inte välja mellan Nato och naivitet. Vi behöver inte heller vara emot allt, utan måste börja bygga något eget.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.

Inrikes 19 april, 2025

Foodora satsar på robotleveranser: ”Svårt att få lönsamt”

Luckan på Starship-roboten måste låsas upp från beställarens mobil, innan matkassen – från en av Foodoras egna ”skuggbutiker” – kan plockas ut. Foto: Jacob Lundberg.

I och kring Stockholm experimenterar gigföretaget Foodora med automatiserade matleveranser, både på land och i luften. Men kommer de söta drönarbilarna att bli mer än en teknisk gimmick – och går de verkligen helt för egen maskin?

”Roboten är på väg. Anländer om 29 minuter.”

Den lilla ikonen på vad som ser ut som en radiostyrd bil rör sig sakta närmare redaktionshuset. Flammans reporter har fått en spårningslänk på mobilen, och ger sig ut för att genskjuta roboten innan beställningen kommit fram. Den är både lite snabbare och tar en lite annan väg än väntat, och det krävs att man småspringer efter för att hinna efter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 18 april, 2025

Via spelet ”Roblox” uppvaktas barn av medlemmar i våldssekter som 764 och No lives matter – för att sedan utpressas. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

”No lives matter” är inte bara namnet på en våldsfixerad internetsekt. Det är också den logik som hela vårt samhälle följer. Om vi ska hejda rörelsen 764 måste vi förändras som samhälle.

Barn som tvingas strypa sina katter och rista in sina förövares namn i kroppen i direktsändning. En slumpvis utvald man med rullator i Hässelby som får ett knivhugg i ryggen.

När jag sett klart Linus Svenssons serie Dödens chattrum i tre delar på SVT Play är jag beredd på att gå med på Tidöregeringens alla straffskärpningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 17 april, 2025

Billigare busskort kan rädda miljön: ”Helt centralt”

De småländska Krösatågen trafikerar sträckor mellan Linköping i norr och Hässleholm i söder. Foto: Johan Nilsson/TT

För tre år sedan lanserades en rikstäckande tågbiljett i Tyskland. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se en motsvarande ”Sverigebiljett” – och enligt transportforskaren Jens Hylander kan det också vara ett sätt att bygga politiskt engagemang kring kollektivtrafiken.

Mellan 2000 och 2021 steg priset på en svensk kollektivtrafiksbiljett med 139 procent – en dubbelt så stor ökning som bensinpriset genomgick under samma tid, enligt SCB.

– Även efter att Bränsleupproret krigat som värst är det som att kollektivtrafiken undgår samma populistiska vrede, säger Jens Hylander (bilden), forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 17 april, 2025

Motorstaden som rostade sönder

Fisher Body-verket i Detroit har varit övergiven sedan företaget gick i konkurs 1984. Nu finns det planer på att omvandla det gigantiska verket till bland annat hyresrätter. Foto: Mathias/Adobe stock.

En gång var Detroit den amerikanska ekonomins motor. I dag är fabrikerna stängda – men stadens arbetare kämpar på. I en grön Ford rattad av en fackveteran ger sig Flamman ut på upptäcktsfärd genom välfärdskapitalismens ruiner.

Efter en trött gränsvakts uttråkade frågor kliver jag ut från flygplatsen i Detroit, platsen som i hundra år varit den globala bilindustrins bultande hjärta.

Motorstaden, förevigad genom Motownsoundets namn, var byggd av och för bilindustrin, och erbjöd under en tid ett enormt välstånd för regionen.

Här har bilen format alla aspekter av det urbana rummet. Den trottoarremsa jag befinner mig på är del av ett trevåningssystem av vägar staplade på varandra, direkt uppkopplade mot Detroits motorvägssystem. Bakom taxibilarna tornar ett gigantiskt parkeringshus upp sig.

En silvrig kommunal buss glider in på parkeringsplatsen framför flygplatsens ingång. Jag kastar mig på, men lyckas inte köpa en biljett eftersom chauffören inte kan växla en tjuga. Hon låter mig åka med ändå, och under min timslånga resa genom natten fylls bussen sakta av stadens arma, sjuka och utslagna. Enligt en snabb bedömning har de flesta som hasar sig på drabbats på ett eller annat sätt av den opiatepidemi som härjar i landet.


I dag ligger trafiklederna som skurit genom stadens väv öde – åtminstone om man jämför Detroit med folklivet i New York eller trafikstockningarna i Los Angeles.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar 16 april, 2025

Borlänges kommunalråd Erik Nises bakom ratten på sin amerikanare. Foto: Jennifer Björck

”Om man är född bland proletärer / och gör narkotikaaffärer / om man är redan en gång straffad / så är det lätt att man blir haffad”, sjunger Nationalteatern i låten Kolla kolla, som släpptes år 1978.

”Jag släpper bara dunder, shoutout till kranen”, vrålade vi i kör 38 år senare. Av ”Du gamla, du friakunde vi inte mer än ett par rader, men varje gång introt till Yasins ”Trakten min” drog igång stämde vi upp i spontan allsång. Vi kunde hela låten utantill. Alla kunde den. Att sjunga med var lika självklart som att säga prosit när någon nös.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 16 april, 2025

Ebba Buschs Instagram-oro övertygar ingen

Ebba Busch talar under KD-dagarna i Karlstad den 4 april. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Regeringens 50 miljoner mot ätstörningar är inte bara en droppe i havet – utan ett vapen riktat mot den offentliga vården.

”Jag skulle kunna namnge influencers som förmedlar kroppsideal som får barn att hata sina kroppar”, sade Ebba Busch under KD:s landsdagar i Karlstad. ”Det är inte sådana röster vi vill att våra barn ska höra.”

Med de orden lanserade hon satsningar på 50 miljoner kronor mot ätstörningar i vårbudgeten. Hon förklarade att frågan är på ”liv och död” för unga kvinnor, och att det därför är dags att ”vrida om armen på tech-jättarna”.

Det är en välregisserad berättelse. Men det är också ett ypperligt exempel på hur regeringen använder ett verkligt, allvarligt folkhälsoproblem för att vinna politiska poänger – på bekostnad av just den vård de säger sig vilja rädda. Lägligt nog välkomnades utspelen av den välfärdslobby som just nu kämpar för att stoppa Socialdemokraternas återtagande av vård i offentlig regi.

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik.

I Stockholm pågår just nu något ovanligt: ett konkret försök att föra tillbaka välfärden i folkets händer. Det handlar om att sätta stopp för den vinstjakt som länge präglat stadens sjukvård, där privata aktörer – ofta med starka lobbyapparater bakom sig – har undergrävt likvärdig vård och urholkat resurserna. Inte oväntat möts förändringen av motstånd. De privata vårdlobbyisterna mobiliserar, och plötsligt står regeringen redo med det perfekta motdraget: en ”satsning” på just det område som Region Stockholm nu förändrar.

Entreprenören Isabella Löwengrip har engagerat sig för att stoppa nedläggningen av privata Mandometerkliniken (som avslöjats med systematiskt fusk), och tankesmedjorna Timbro och Synaps storsatsar på att bevaka S ”ideologiska projekt”. I den offensiva kommunikationen används inte sällan oroliga ätstörningspatienter som ”möts av nej från en pressad regionvård”.

Nog finns genuin oro för hur omstöpningen av Stockholmsvården ska gå till på ett patientsäkert sätt. Men för välfärdskapitalet handlar det snarare om att rädda vad som räddas kan i ett system där företag tillåtits tjäna pengar på patienter och brukare.

Och samtidigt som Busch nu slår sig för bröstet över öronmärkta pengar till en specifik diagnosgrupp, blundar regeringen för det som hela sjukvården – i samtliga regioner – har larmat om i åratal: behovet av kraftigt höjda generella statsbidrag till kommuner och regioner. Och reformer som säkerställer att pengarna stannar i sjukvården. Det hade kunnat rädda vårdcentraler, korta köer, ge bättre arbetsvillkor och faktiskt stärka ätstörningsvården – på riktigt. Men risken finns att det inte välkomnas lika varmt av kompisarna i näringslivet.

Läs mer
Inrikes 20 februari, 2025

Ebba Busch, jag fryser

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik. Det kräver en vårdpolitik som sätter patienter före profit, och långsiktiga satsningar som stärker hela sjukvården – inte bara väl valda diagnosgrupper när det passar den politiska dramaturgin. Eller, för den delen, Ebba Buschs instagramföljare.

Utrikes 16 april, 2025

”Vi vill leva!” – vrede i Italien efter dubbla kvinnomord

Tusentals studenter demonstrerar den 3 april vid La Sapienza-universitet i Rom efter att Ilaria Sula, en student vid universitet, mördats av sin pojkvän. Foto: Marco Di Gianvito/ZUMA Press Wire/Shutterstock.

Efter mordet på två 22-åriga kvinnor inom två dygn skakas Italien av protester. Ilskan handlar inte bara om dåden, utan om en kultur där kvinnors liv ännu verkar väga lätt.

I onsdags såg jag Ilaria Sulas ansikte fyra gånger på väg till jobbet. ”Försvunnen”, löd texten i stora, röda bokstäver under bilden som tejpats längs min gata.

– Hon har sorgsna ögon, tänkte jag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 15 april, 2025

Vad ”White Lotus” kan lära oss om rikedom

Aimée visar upp en broderad Lóco från Valentino Garavani, i säsong tre av tv-serien ”White Lotus”. Foto: Fabio Lovino/HBO.

Sann rikedom sticker inte i ögonen – för den syns inte. Förutom när miljardärerna ger sig in i medierna och politiken. Då blir pengarna också farliga på riktigt.

I säsong tre av succéserien The White Lotus, som följer degenererade amerikaner på olika lyxresorter, signalerar kvinnorna status med sina handväskor.

Företagsjuristen Laurie bär en olivgrön Loewe i läder – ett av flera osäkra försök att hålla jämna steg med sina moderiktiga väninnor, medan Kates svarta Valentino uttrycker tjusig Texaselegans. Men skådespelerskan Jaclyn överglänser dem alla, inte främst genom att släpa med en svindyr flätad Bottega till stranden, utan med sin billiga tygpåse från matkedjan Erewhon. Hennes stil kommer inifrån.

Så länge det har funnits hierarkier har det också funnits tekniker för att framställa dem som eviga.

Aristoteles menade att vissa föds som naturliga slavar, med tankekraft nog att förstå order men inte fatta egna beslut. I religiösa system som katolicismen eller det indiska kastsystemet ges ojämlikheten en andlig sanktion. I den liberala kapitalismen framställs klyftorna i stället som rättvisa med skolbetyg, anställningsintervjuer och IQ-tester – alla påstått meritokratiska. Alla dessa tekniker gör klasskillnaderna svåra att ifrågasätta, eftersom de verkar naturliga.

Så hur ser distinktionen ut bland Sveriges rika?

Konservativa, till både höger och vänster, älskar att håna den urbana medelklassens köpvanor, med symboler som rosévin, cykling och elbilar. Den sortens konsumtionsval visar visserligen hur vi lockas att tävla genom diskreta framgångsmarkörer, i stället för att se vad vi har gemensamt.

Hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på?

Men den som är intresserad av den verkliga eliten måste byta scen.

De senaste åren har en ny miljardärklass växt fram i Sverige. De är så många att Affärsvärlden har börjat ranka dollarmiljardärer för att få plats med alla tjusiga namn i tidningen. Men att skriva om denna nya klass är omöjligt, för de syns inte i några flöden. De bär dyra kläder utan loggor, tränar med privata yogainstruktörer, och köper viner som aldrig syns på butikshyllorna. Osynlighet är överlägsenhet.

Det här är förstås uttänkt.

För hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på? Viss konsumtion dyker åtminstone upp i statistiken, som de privatplan vi annars inte ser skymten av. Då och då lägger plutokraterna till för att stiga ned bland sina undersåtar, som när Mark Zuckerberg klev iland på norska Bodø från sin 118 meter långa tremiljardersjakt ”Launchpad”. Resten av rikedomen stuvas undan på öar utan postnummer.

Men inte heller fåtalets lyx är något stort samhällsproblem. Det må vara användbart som bränsle för vår klassvrede, men om någon techbrorsa tror att en klocka för 10 miljoner är bättre än en för tusen spänn spelar ingen större roll. Att någon har byggt en vinkällare i rymden är inte problemet. Problemet är om han finansierar en högerpopulistisk tankesmedja.

Vilka effekter det kan få ser vi inte minst i USA, där teknikmiljardärerna först tog sig an San Francisco, och därefter stod uppradade under Donald Trumps installation. Ägarna till anrika tidningar som Los Angeles Times och Washington Post – Patrick Soon-Shiong respektive Jeff Bezos – har också anpassat sina redaktionella linjer efter presidenten.

Men utvecklingen är densamma i Europa.

I Frankrike har affärsmannen Vincent Bolloré förvandlat mediekanalerna CNews och Journal du Dimanche till högermegafoner, i Tyskland har Mathias Döpfner styrt den redan ökänt konservativa Axel Springer-koncernen ännu längre högerut, och i Österrike använde Red Bull-miljardären Dietrich Mateschitz sin tv-kanal Servus för att sprida högerradikala konspirationsteorier.

Den svenska utvecklingen följer den amerikanska.

Kvartal startades 2016 av en grupp industrialister, däribland grundarna av kosmetikaföretaget Oriflame, och året därpå köpte finansmannen Mats Qviberg gratistidningen Metro. ”Måste rensa ut en del stalinister”, dundrade han och skapade uppror på tidningen, som han tvingades sälja bara ett halvår senare.

2020 lanserades Bulletin med pengar från en rad miljardärer, i fjol sjösatte Handelsbanken sin mediesatsning EFN, och Flamman har beskrivit hur miljardären Saeid Esmaeilzadeh grundat en numera vilande samtalsklubb på Östermalm för att krossa ”woke”.

Pengar innebär uppenbarligen inte kompetens, och tur är väl det. Men obalansen i makt finns där. Det är inte Jaclyns tygpåse som borde provocera oss – utan miljardärernas nya medieimperier.

Inrikes/Nyheter 15 april, 2025

Kampanj vill samla 300 000 – i protest mot ”mjäkig” vänster

Fayyad Assali är talesperson för gruppen Rättvisa för alla och kampanjen Folkets röst. Foto: Rättvisa för alla.

Kampanjen Folkets röst vill samla dem som inte känner sig representerade av dagens rödgröna partier. Inför valet 2026 lanserar man en kravlista – och vill få tre procent av väljarna att rösta kollektivt.

– Vi vill vara tydliga med att våra röster inte längre är gratis, säger Fayyad Assali till Flamman.

Han är talesperson för Rättvisa för alla, en av grupperna bakom initiativet Folkets röst. I måndags gick de ut med en politisk kravlista inför valet 2026.

På listan finns punkter som avskaffade visitationszoner i förorten, återinförande av permanenta uppehållstillstånd och avgiftsfri sjukvård och kollektivtrafik. Men också krav på att ”fördöma USA:s imperialism” och förklara sionism som en ”rasistisk bosättarkolonial ideologi”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr