Nyheter/Utrikes 01 december, 2020

Presidentroulette i Peru

Efter att två presidenter fällts på en vecka skakas det annars så stabila Peru nu av de största protesterna mot politikerklassen på länge. Men landets historia och brist på starka vänsterorganisationer gör det svårt för demonstrationerna att formas till en enhetlig rörelse.

För att vara ett latin­amerikanskt land har Peru politiskt sett varit relativt stabilt de senaste årtiondena. Den tiden ser dock ut att vara över. 2016 valdes Oxford-­ekonomen Pedro Pablo Kuczynski till president, men i Perus politiska liv verkar det i dag som en evighet sedan. Tre presidenter har nu fallit från posten under en mandatperiod, varav två inom loppet av förra veckan. I oktober 2019 upplöstes dessutom parlamentet. Parlamentsledamoten och den tidigare ingenjören Fransisco Sagasti är den fjärde presidenten i ordningen, och det återstår nu att se om han klarar sig till mandatperiodens slut nästa år.
Turbulensen började när Kuczynski 2018 benådade landets ökände tidigare diktator Alberto Fujimori. Strax efteråt dök hans allierade upp i videor, som i ett eko av de berömda smyginspelade korruptionsvideor som en gång fällde Fujimori själv, där de försökte muta oppositionella parlamentsledamöter. Kuczynski fick lämna in sin avskedsansökan.
Vicepresidenten Martin Vizcarra som efterträdde honom lyckades undvika att fläckas av skandalerna som sänkte hans föregångare och bli sedd som en kompetent regeringschef. Kanske framstod han som det hederligare alternativet i konfrontation med ett uppen­bart korrupt kotteri i parlamentet, som han lät upplösa 2019 med stöd av 80 procent av folkopinionen enligt en undersökning. Inte ens den katastrofala corona-utvecklingen i Peru – som enligt officiella siffror har flest döda per 100 000 invånare i världen trots en tidigt införd och hård karantän – skadade allvarligt hans popularitet.

Men i november lyckades en majoritet i parlamentet till slut samlas bakom en riksrättsprocess och avsatte honom efter en summarisk process. Ledamöterna hänvisade till misstänkta korruptionsaffärer under hans tidigare ämbeten, men paragrafen som användes var ”moralisk oförmåga”, en klausul som var tillräckligt vag för att parlamentet inte skulle behöva anföra någon specifik anklagelse.
Fram till dess hade kaoset i stort sett hållit sig innanför presidentpalatsets och parlamentsbyggnadens väggar, utan något större aktivt engagemang från folket i stort. Men när Vizcarra kuppartat avsattes förra måndagen och ersattes med den föga kända talmannen Manuel Merino ändrades allt. Först gick tusentals, sedan tiotusentals människor ut på gatorna över hela landet. När två unga demonstranter dödades och tiotals skottskadades under protesterna i huvudstaden Lima förra lördagen växte upproret exponentiellt. Andra politiker tog snabbt avstånd från Merino, som på kort tid gick från att vara relativt okänd till att bli en av landets mest hatade personer.
Söndagen den 15 november avgick Merino, och redan dagen efter öppnade åklagarmyndigheten en process mot honom för dödsskjutningarna. Det betyder fantastiskt nog att alla i dag levande peruanska ex-presidenter antingen sitter i fängelse eller utreds för brott. Och då saknas den trefaldige ex-presidenten Alan Garcia på listan av det enkla skälet att han förra året tog livet av sig med polisen väntandes utanför dörren.
Merino var den sista i ordningen av grundlagsenliga efterträdare till Kuczynski. Parlamentet valde därför att göra Sagasti som tillhörde den lilla minoritet parlamentsledamöter som hade röstat emot att avsätta Vizcarra till ny interimspresident. En av hans första åtgärder var att träffa föräldrarna till de dödade demonstranterna. Därmed lugnade sig protesterna något, men de är fortfarande inte över.

De peruanska demonstrationerna är de senaste i den nya vågen av folkprotester i Latinamerika, som tidigare svept genom bland annat Chile och Colombia. Likheterna mellan dem är flera: de består till stor del av unga, tidigare oorganiserade demonstranter, de präglas av en stark närvaro på sociala medier, de får energi av videor som visar polisbrutalitet och som får explosionsartad spridning, de symboliseras av memes och popkulturella referenser. Till exempel har plakat förekommit där demonstranterna jämför sig själva med manga-figuren Naruto – en exakt upprepning av ett populärt motiv från Chile. Gemensamt är också det radikala, men samtidigt något vaga, förkastandet av etablissemanget som korrupt och odugligt. Flera plakat och inlägg på sociala medier påpekade till och att man inte demonstrerade ”för Vizcarra”, som knappast är någon vänsterpolitiker, utan mot parlamentets ”kupp” för att avsätta honom.
Varje land har dock sina egna kännetecken. I Chile drevs demonstrationerna av ett brett spektrum av sociala och ekonomiska krav och riktade sig inte bara mot den politiska makten utan också mot storföretagen och överklassen. I Peru har de mer specifikt attackerat den politiska klassen och dess korruption.

Orsakerna ligger ytterligare flera årtionden tillbaka, i ett 1980-tal som präglades av den maoistiska gerillan Sendero Luminoso, en av Latinamerikas märkligaste och mest doktrinära gerillarörelser. Så rigid och sekteristisk var dess mentalitet att när medlemmar gick i landsflykt i Sverige och andra västländer, var de blint övertygade om att rörelsens doktriner var universellt tillämpbara och försökte starta ett bondekrig på svenska landsbygden. Efter Sendero Luminosos avskräckande misslyckande har den peruanska vänstern fortfarande inte hämtat sig och Peru har än i dag inte har återfått någon riktig vänsterrörelse av betydelse.
Under kriget mot Sendero Luminoso på 1990-talet lät Alberto Fujimori upplösa parlamentet och skapade en apparat av terror som slog sönder fackliga och sociala rörelser och människorättsorganisationer, ibland under sken av att attackerna kom från gerillan. Samtidigt privatiserade han enorma delar av Perus offentliga sektor och byggde med pengarna upp ett nätverk av klientelism och korruption som lever kvar än i dag, med hans dotter Keiko som centralfigur efter att han själv först gick i landsflykt och sedan så småningom dömdes till fängelse. Den huvudsakliga konflikten i peruansk politik under senare tid har stått mellan den fujimoriska apparaten och de politiker, däribland Vizcarra, som i någon mån försökt montera ned den.

Efter Fujimoris epok har Peru lidit akut brist på stabila politiska partier. Under vänstervågen i Latinamerika i början av 2000-talet skedde inga nämnvärda framsteg för vänstern i Peru. I stället blev den udda nationalistiska rörelsen etno-cacerismen kortvarigt dominerande. Dess ideologi var en blandning mellan ekonomisk vänsterpolitik och kulturell renhetspolitik för landets ursprungsbefolkning, med flera högerextrema drag. 2016 kom fujimorismen tillbaka som politisk kraft, denna gång i form av dottern Keiko, som kom inom en hårsmån från presidentposten.
I det senaste parlamentsvalet i januari kom nio olika partier in, inget med mer än 20 procent; ett av de större är en religiös sekt vars medlemmar ibland klär sig i kåpor och kombinerar värdekonservatism med idéer om att gå tillbaka till en småskalig jordbruksekonomi. Många av de övriga partierna gjorde kampen mot korruptionen till sitt huvudsakliga budskap, men samtidigt visade sig många av deras kandidater i verkligheten själva bara vara ute efter att göra snabb karriär och utnyttjade korrupta, klientelistiska nätverk för att samla röster.
Det är tydligt att demonstranterna i Peru motiveras av större frågor än bara parlamentskuppen mot Vizcarra, men hittills är de en bit från att formas till en verklig rörelse med ett program. En del har rest krav på en ”konstituerande församling”, som den som nyligen tillsattes i Chile, för att utarbeta en ny konstitution. Det krav som de fortsatta demonstrationerna verkar samlas kring och som tycks ha starkast stöd är dock mer omedelbart: att avskaffa åtalsimmuniteten som parlamentsledamöterna skyddas av, och som är orsaken till Perus till synes olösliga korruptionsproblem.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 21 september, 2024

Dagens tråk-Stockholm får mig att sakna gubbväldet

Artikelförfattaren som ung pressekreterare på Moderna Museet tillsammans med den legendariska museimannen Pontus Hultén, 2005. Foto: Privat.

De svartvita arkivbilderna i SVT:s dokumentär spritter av liv och ger en nostalgisk fläkt från när konsten var ett folknöje. Men nu är det dags att gå vidare.

Pontus Hultén utgjorde en betydande del av konstvärldens livsöden. Så även mitt. På bilden, där jag står lutad över den legendariske museimannen är jag 34 år, året är 2004 och fotot är taget under nyinvigningen av Moderna museet, där jag sedan några år arbetat som pressekreterare. Pontus är hedersgäst under festligheterna i samband med att museet åter kunde öppna efter flera års sanering av den nya byggnaden, som nästan direkt uppmätt hälsofarliga mögelnivåer och behövt stänga. En utställning av hans samling och en hel bok ägnas honom. Hans österrikiska fru bor på Grand hotell, men ”har inte tid” att köra runt honom, så det är jag som baxar honom in och ur taxin under deras vistelse.

Den här vintern är vi som arbetar på museet uppfyllda av eufori över att museet nu går in i en ny guldålder och att vi är en del av den. Symbolen för den kommande glansperioden är alltså den svårt alkoholiserade mannen i rullstolen som för ett ögonblick skinit upp mot kameran. Några dagar innan, på en påkostad middag, har han till allas förtjusning, berättat att han ska donera sin privata samling till museet. Den astronomiska summan av dess värde i pengar mumlas tyst mellan oss. I vår värld pratar vi inte om pengar över huvud taget.

Som historia är den oemotståndlig, men som förebild blir den bara en deppig påminnelse.

De bitterljuva minnena kommer tillbaka under SVT:s nya dokumentär Pontus Hultén: Succérna och Brilloskandalen (K-special, 13/9), men inledningvis motvilligt. Vad är syftet med att upprepa den här moderna manslegenden, denna hypermaskulina odyssé i spjuveraktig Mulle Meck-modernism till förbannelse? Snart släpper mina surmagade reflexer och det blir omöjligt att inte bedåras och fnissa över hur Pontus Hultén med sina obrydda hänsynslöshet förvandlade en stel och grå huvudstad i norr till ett nav för lekfull anarki och ett spirande löfte om att saker kunde vara radikalt annorlunda och att vi, publiken, kunde göra det möjligt.

SVT:s rörliga svartvita arkivsnuttar inifrån utställningarna Rörelse i konsten (1961) och Hon (1966) spritter av liv, besökarnas ansikten skiftar mellan glädje och harm. När en senare chef, Lars Nittve, berättar hur han som 13-åring darrande av upphetsning köar in genom Niki de Saint Phalles jättevagina, spricker hans ansikte upp och blir riktigt gammaldags bra tv. Kvinnornas, de två längre officiella relationerna Anna-Lena Wiboms och Marie-Louise Von Plessens, berättelser ger en bild av en typisk kulturman av sin tid. Mest berörande är Anna-Lena när hon minns de korta stunderna av innerligt faderskap och deras givande samtal om konsten. Hon hade gärna fått mer utrymme.

Konstupplevelse. Hon – en katedral av Niki de Saint Phalle, 1966. Foto: Arne Schweitz/Scanpix/TT.

Sagan går så mot sin undergång. När vänstern får vind i seglen räcker inte Pontus busanarkistiska tilltag till, och hans ”bromans” med amerikaner som Robert Rauschenberg och Andy Warhol väcker irritation. Med Svarta pantrarnas solidaritetskväll i samband med utställningen Poesin måste göras av alla 1969 går radikalerna och rödvinsborgerligheten till slut skilda vägar, med de senare som vinnare. Oskuldens tid är över. Det passar inte Hultén alls.

Klon i dokumentären är den nesliga historien om de falska Brilloboxarna. Jag hade själv det tveksamma nöjet att som pressis ta emot det allra första samtalet från Expressens Mikael Ölander som bad mig kolla upp dateringen av lådorna som snickrats och målats av museets tekniker inför utställningen för att se ut som tvättmedelspaket av den mest sålda sorten i USA. I dag kan jag bli förvånad och stolt över att ledningen lät mig göra mitt jobb, nämligen inte dölja något, även om det var hur pinsamt som helst.

Det visade sig att originalpaketen som transporterats till Sverige både var för få och trasiga och att de behövde kompletteras med nygjorda som höll för att staplas snyggt. Några av dem var således tillverkade under Warhols levnad och kunde med konceptuellt tänkande passera som ”äkta”. Men har man väl börjat så… Under de kommande åren skulle det tillkomma ett okänt antal hemmasnickrade Brilloboxar som såldes titt som tätt för runda summor. Om Pontus gjorde det för pengarna eller för sitt eget höga nöjes skull får vi aldrig veta.

För egen del ställer jag mig mer skeptisk inför ”donationen”, varav jag anser en målning, gjord efter en fest på Djurgården genom att Robert Rauschenberg lade ut en duk direkt på gatan med färgfyllda påsar som konstnärer och publik sedan dansade sönder, är ett av museets mest fantastiska verk. På vilket sätt var det Pontus privata ägodel? De och flertalet av verk gjordes och gavs till museets chef under dessa år. På svenska kallar vi det korruption.

Läs mer

Det var någon gång kring tiden när fotot med mig och Pontus Hultén togs som jag insåg den dåvarande chefen Lars Nittves geniala tilltag. Att hylla och återupprätta sin företrädare en sista gång i livet, för att med list och smicker återbörda det som egentligen hela tiden tillhört museet. Hjältens seger var samtidigt början på hans undergång. Men då var han redan död.

Så är det motiverat att gång på gång skapa den ultimata berättelsen om Pontus Hultén? Som historia är den oemotståndlig, men som förebild blir den bara en deppig påminnelse om hur grått och stelt Stockholm har blivit, inte minst museet självt.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kommentar 20 september, 2024

Romina Pourmokhtari skröt om en större klimatbudget. Egentligen var den mindre. Foto: Jessica Gow/TT.

Dagen före budgeten skulle presenteras, alltså i onsdags, kallade klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari och finansminister Elisabeth Svantesson till presskonferens. De ville presentera nyheter på miljöområdet, och visa att de visst har en bra klimatpolitik.

– Till skillnad från vad rubrikerna annars brukar säga, tillade de surt till journalisterna framför sig.

Ja, det är verkligen tråkigt att reportrarna kan tänka och räkna själva. Och granska regeringens floskler.

I vilket fall. Där på presskonferensen visade Pourmokhtari och Svantesson stolt upp sina nya beräkningar. De talade vitt om hur deras nya politik visst kommer att minska utsläppen. ”Tji fick ni” och så vidare.

Men inte nog med det. Det var viktigt för klimatministern att understryka att Tidögänget visst är bättre än tidigare makthavare. Hon underströk att regeringen under onsdagen presenterar en historisk klimatbudget, som nu kommer vara större än vad den var hos Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

2022 låg budgeten på 21,9 miljarder. Pourmokhtaris ligger på 16,4.

Pourmokhtari och Svantesson har alltså styrt landet i två år, men beter sig fortfarande som att de är i opposition? Normalt.

Dessutom stämmer inte Pourmokhtaris påstående. När regeringen presenterade sin budget för 2025 och där stod det svart på vitt: klimatbudgeten minskar med tre miljarder.

Den har alltså blivit ännu mindre från föregående år. Och är fortsatt mindre än när de tog över från Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

2022 låg budgeten 21,9 miljarder. Pourmokhtaris ligger på 16,4.

Ministern stod alltså och ljög på presskonferensen? Inte konstigt att hon duckar klimatreportrars medieförfrågningar.

Och så var det de där minskade utsläppen som de gjorde sådant rabalder om. Det stämde inte heller. Av de 10 miljoner ton regeringen redovisar som utsläppsminskningar kan Naturskyddsföreningen nu visa att bara 0,7 ton är verkliga utsläppsminskningar. Resten är bara kreativ bokföring.

Läs mer

Tidögänget har i stället hittat ett kryphål i klimatramverket och kan därför få att se ut som de minskar utsläppen. Fast de i realiteten inte gör någonting. Och det, menar Naturskyddsföreningen, är att bryta mot både svensk och europeisk lagstiftning.

Hoppsan. Pinsamt är bara förnamnet.

Det hela får en att tänka på när medierna i USA fick börja ta in faktakontrollanter för att dubbelkolla allt Donald Trump slängde ur sig under valdebatterna.

Tyvärr är det nog dags för svenska medier att ta efter.

Fanny Jönsson
Journalist och ledarskribent bosatt i Paris.
Kultur 20 september, 2024

Svetsaren som lovsjunger kapitalet

På Medborgarplatsen september 2015: ”Mitt Europa bygger inga murar”. Foto: Maja Suslin/TT.

Förre statsministern vill gärna utmåla sig som gammelsosse. Men han agerade snarare dödgrävare åt en historisk vänstervåg, menar Rasmus Landström.

Stefan Löfvens självbiografi Svetsare och statsminister (Atlas, 2024) kan betraktas som inverterad arbetarlitteratur. Det kan låta som en kritisk anmärkning – men är det inte. Den klassiska arbetarlitteraturen handlar ofta om en skönandlig yngling som vuxit upp i statarmiljö. Han – det är ofta en han – drömmer mer om att skriva poesi än fackföreningsbok och vantrivs i den förråade och inskränkta fattigmiljön. Mot slutet av boken lyfter han sig själv i håret, växer ur klassen.

Löfven däremot trivs som fisken i vattnet i arbetarmiljöer. De flesta i barndomen var ”hyggliga” och körde med ”raka puckar” (hockeyterminologin är genomgående i boken). Att växa upp som fosterhemsbarn var inte det minsta jobbigt – han fick ju frisk luft på landsbygden. I kontrast till alla hypersensibla skildringar av en dylik uppväxt är det befriande med Löfvens bistra arbetarklassblyghet. Det tränger till och med upp ett opassande fnitter ur mig när han beskriver sin nazistiska morfar lakoniskt som ”en ond och otrevlig man”. Så var det med det.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Kommentar 20 september, 2024

Stadssilhuetten i Esbjergs hamn vittnar om övergången till förnybar energi. Foto: Alexander Farnsworth/Istock.

Om vi nu ska kopiera dansk politik – vad sägs om att lära av deras överlägsna vindkraftssatsningar?

En mörk januarimorgon satt jag på tåget med Kentskivan Du & jag döden i hörlurarna, och spanade ut över horisonten efter en välbekant silhuett. Sedan jag var bara några år gammal har den varit ett tecken på att vi snart är framme, och spaningsleken har varit ett sätt att hålla mig och min syster på gott humör den sista timmen i bilen.

Konturen är den 250 meter höga skorstenen på Ørsteds Esbjergverk där man bränner kol för att förse södra Danmark med el och värme. Eftersom det ligger i det låglänta Danmark är det ett av landets högsta punkter och därmed ett klassiskt landmärke. För länge sedan jobbade min morfar med nätplanering här och så länge jag kan minnas har kraftverket dominerat utsikten från min mormor och morfars fönster.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Algers
Doktorand vid Miljö- och energisystem på Lunds universitet.
Inrikes/Nyheter 20 september, 2024

Enklare för polisen att avlyssna: ”En rättsstat i fritt fall”

Polisen får nu bugga ditt rum och gå igenom fler av dina filer – även innan du utreds för brott. Foto: Thomas Winje Øijord/TT.

Polisen får än en gång utökade befogenheter mot icke brottsmisstänkta. Advokaten Silas Aliki och kriminologiprofessorn Janne Flyghed förklarar – och förfäras.

I oktober förra året fick polisen möjlighet att i brottsförebyggande syfte avlyssna samtal och installera spionprogram (trojaner) i mobiltelefoner. Det innebar en utvidgning av preventivlagen (2007:979), som gör det möjligt att övervaka en person innan den formellt utreds för ett brott. Från och med den 1 september 2024 har Polismyndigheten fått ännu fler verktyg i preventivlådan, och tillåts gå allt längre mot icke brottsmisstänkta – ända in i din källare, ditt sovrum, eller din molnhårddisk.

Silas Aliki (bilden), advokat på Folkets Advokatbyrå, förklarar vad de nya förändringarna innebär.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Liz Fällman
Reporter på Flamman.[email protected]
Rörelsen 19 september, 2024

Låt fler nejlikor blomma!

Fler borde få prata för Vänsterpartiets räkning i media, menar debattörerna. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vi vänsterpartister kan glädja oss åt ett framgångsrikt EU-val. I flera områden i Sveriges storstäder och universitetsorter blev vi största parti. Om två år är det ett ännu viktigare val, till riksdag, regioner och kommuner. Det är viktigt att partiet under de kommande två åren utnyttjar partiets och dess medlemmars engagemang och kunnande för att lyfta fram vår politik över hela det politiska fältet.

Trots den borgerliga dominansen i media och partiets politiska skuggtillvaro – så går det att tränga sig fram i mediebruset.

Vi undertecknare av detta inlägg anser att våra ledande företrädare i partistyrelse och riksdag, men också andra förstås, bör vara mer synliga i den offentliga debatten inom sina ansvarsområden. Vi följer ganska noga tv, radio och stora dagstidningar men måste tyvärr konstatera att när viktiga frågor inom bland annat kultur, miljö och klimat diskuteras och kommenteras saknar vi röster från V medan ledande företrädare inom S, C och MP uttalar sig.

Vi har flera gånger mötts med urskuldande från partiets företrädare om att ”den frågan är något som inte ska prioriteras kommunikativt för närvarande på grund av ett planerat annat utspel”, trots att fönstret för agerande inte står öppet annat än en kort stund. Trots den borgerliga dominansen i media och partiets politiska skuggtillvaro – så går det att tränga sig fram i mediebruset. Men bara om man agerar snabbt, självständigt och frimodigt. Vår uppfattning är inte att detta är egenskaper som uppmuntras.

Läs mer

Partiet bör ha en policy att uppmuntra ledande företrädare att på eget initiativ uttala sig, skriva debattartiklar och vara aktiva i sociala medier. Vi bör ge våra valda företrädare förtroendet att själva avgöra när och hur de kan deltaga i debatten och föra fram partiets politik. Dagens centralistiska kommunikationspraxis är tyvärr ett hinder för detta.

Låt fler nejlikor blomma!

Per Sundgren, Margareta Olofsson, Jacob Johnson, Ann-Margarethe Livh, Stig Henriksson, Charlotta Bjälkebring Carlsson
Medlemmar i V Vantör, V Enskede, V Uppsala, V Tensta-Rinkeby-Spånga, V Vantör, och V Håbo.
Ledare 19 september, 2024

Regeringen låter arbetsmarknaden ruttna

Arbetslivskriminaliteten breder ut sig i Sverige, inte minst i byggbranschen. Foto: Bonny Håkansson/Scanpix/TT.

Arbetslivskriminaliteten skenar – men regeringen jagar invandrare i stället för att ställa företagen till svars.

När Carlos Alexander Hernández Garcia kom till Sverige var det med förhoppningen om att kunna hjälpa familjen hemma i El Salvador till ett bättre liv. Men arbetet på firman Nordiska Golv blev i stället en mardröm.

Tidningen Arbetaren har intervjuat ett tjugotal tidigare anställda på Nordiska Golv, vars vd i dag står åtalad för bland annat människoexploatering. De berättar om långa dagar utan vila, utebliven lön, ingen mat. Carlos, som blivit lovad sjysta villkor, fick sova på ett kallt golv i ett rum utan värme eller varmvatten, tillsammans med 10–15 andra personer.

Vittnesmål likt de från Carlos har blivit allt vanligare de sista åren. Det har blivit allmänt känt att det ”skuggsamhälle” vi förr såg som ett marginalfenomen finns överallt, och breder ut sig över arbetsmarknaden.

Trots detta är forskningsläget tunt. Det framgår av en ny rapport (9/9) från Myndigheten för arbetsmiljökunskap, som har sammanställt kunskapsläget kring arbetslivskriminalitetens konsekvenser för de anställdas arbetsmiljö, sett ur deras eget perspektiv.

Rapporten bekräftar mycket av det som länge kunnat anas i enskilda vittnesmål. Anställda utnyttjas, luras och hamnar i stark beroendeställning till arbetsgivaren. Ofta finns dessutom ett underliggande hot om våld, uppsägning eller utvisning. Det möjliggör en arbetsmiljö de flesta skulle betrakta som långt under mänsklig värdighet. Arbetsdagarna är långa och tunga, möjligheten till vila minimal. I jordbrukssektorn arbetar människor i stekande hetta utan att få dricka vatten. Toaletter saknas. Kvinnor utsätts för sexuella trakasserier. I de mansdominerade branscherna sätter arbetsgivarna tempo före säkerhet. Vad det kan få för konsekvenser på till exempel ett bygge ser vi i dödsstatistiken.

Rapporten konstaterar att behovet av mer forskning är stort. Faktumet att det råder kunskapsbrist på området gör faktiskt den här rapporten ännu viktigare.

Jag börjar nästan tro att den rasistiska besatthet kring vilket regeringen bygger hela sitt projekt är den verkliga anledningen.

Hade regeringen fått bestämma, hade den dock aldrig kommit till. De vill nämligen inte att myndigheten alls ska finnas, och planerar därför för att avveckla den i januari 2026. Det blir en fortsättning på det redan påbörjade arbetet med att trasa sönder vad som en gång var världsledande forskning om arbete och hälsa, när man 2006 lade ned Arbetslivsinstitutet. Man fortsatte med att skära ned antalet arbetsmiljöinspektörer till nivåer som kritiserades av FN-organet ILO, avreglerade arbetskraftsinvandringen, och genomförde en rad regellättnader på arbetsmarknaden. Skumraskföretagen kom som ett brev på posten, med lönedumpning och osund konkurrens i hela branscher som följd. Företag som försöker göra rätt för sig slås ut i konkurrensen mot fuskarna.

Lösningen borde inte vara svår. Återreglera kapitalismen, förbjud långa underleverantörskedjor, bygg upp arbetarskyddet igen. Och inte minst: hjälp de människor som har blivit utnyttjade!

Läs mer

Regeringen gör precis tvärtom. River ned, och jagar migrantarbetare med gränspolisen. I en statlig utredning från i våras döms metoden ut som verkningslös för att komma åt huvudproblemet. Utredningen lyfter i stället fram erfarenheter från Belgien, som haft stora framgångar med att bekämpa sin arbetslivskriminalitet. Ett land som satsar på rättslig hjälp, stöd och uppehållstillstånd till dem som utnyttjats, i stället för att jaga ut dem ur landet.

Det är svårt att se vem som vinner på det. Inte är det näringslivet i stort, där borgarnas klassolidaritet vanligtvis ligger. Möjligen storföretagen, som kan få någon liten skattesänkning. Men till vilket pris?

Jag börjar nästan tro att den rasistiska besatthet kring vilket regeringen bygger hela sitt projekt är den verkliga anledningen. Regeringens solidaritet kommer aldrig att sträcka sig till migrantarbetaren från El Salvador, som kom med drömmen om en ljusare framtid för sin familj. Hellre än att hjälpa honom, låter man arbetsmarknaden ruttna.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Reportage/Utrikes 19 september, 2024

Så bröt USA:s socialister med sin stjärna AOC

Mina Shedd bär en jacka med Democratic Socialists of America broderad på ryggen under organisationens kongress i Atlanta i augusti 2019. Foto: Audra Melton/NY Times/TT.

Alexandria Ocasio-Cortez satte socialistiska DSA på kartan. Men under Gazakriget har klyftan vidgats mellan henne och organisationen. Flamman träffar medlemmar för att gå till grunden med konflikten – på en sportbar på Manhattan.

Vid några bokade ståbord på stimmiga sportbaren The Chelsea Bell på västra Manhattan står en liten grupp människor, många iförda röda t-tröjor. Förutom en äldre kvinna som delar ut flygblad är de flesta mellan 25 och 40 år. På tv-skärmarna visas baseball, och vid baren och båsen längs väggen äter folk burgare eller grillade kycklingmackor.

Gruppen i mitten minglar dock främst med varandra. Tröjorna går i rött och har olika motiv, men alla bär bokstäverna DSA och en symbol föreställande en hand med en fackla. Det är Democratic Socialists of America, USA:s största vänsterparti, som bjudit in till en informell ”tittfest” för presidentvalsdebatten mellan Kamala Harris och Donald Trump.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Utrikes 18 september, 2024

Ukrainastöd splittrar Europas vänster: ”Dubbelmoral”

Människor håller en ukrainsk flagga under en demonstration utanför Europaparlamentet i Bryssel. Rysslands krig mot Ukraina har delat den europeiska vänstern och bidragit till den nya partibildningen. Foto: Markus Schreiber/AP.

Rysslands invasion har lett till stark oenighet inom den europeiska vänstern. Nu väljer en rad partier, inklusive svenska V, att bilda ett nytt partisamarbete.

Den senaste tiden har en klyfta blivit synlig inom den europeiska vänstern. Både Rysslands invasion av Ukraina och migrationspolitiska frågor har lett till friktion på vänsterkanten – och på vissa håll, såsom i Tyskland, till och med till partisplittring.

I förra veckan kom ännu en bekräftelse på hur ansträngt läget är, när en grupp vänsterpolitiker meddelade att de bildar en ny samarbetsgrupp för europeiska vänsterpartier. European left alliance for the people and the planet (ELA) kommer att fungera som ett alternativ till det Europeiska vänsterpartiet (PEL) som har existerat sedan 2004.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Rörelsen 15 september, 2024

Vi vänsterpartister står ensamma när det blåser

Landskronas stadshus. Foto: Wikimedia.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vänsterpartiet ofta stått i ett eget politiskt hörn, där hårda vindar blåser på alla de som Politiksverige inte gillar. Här finns tjatiga sanningssägare, blåögda idealister och andra knäppgökar.

Man kan hamna i det här hörnet av olika anledningar. Antingen genom att driva politiska frågor som andra uppfattar som extrema, eller så trängs man in i hörnet av sina politiska motståndare. Hur som helst så står partiet ofta ensamt där, eller måhända i sällskap av ännu mindre och ännu knäppare partier.

Under senare år har Vänsterpartiets ledning visserligen försökt manövrera partiet som helhet ut ur extremisthörnet. Men åtminstone lokalt hamnar många representanter för Vänsterpartiet allt som oftast där ändå.

Det skulle man kunna skylla på lokala politiska förutsättningar. Som sagt trängs man ibland in i ett politiskt hörn. Men det skulle man också kunna skylla på att partiets rikspolitik dels inte genomsyrar allt som partiet håller på med lokalt, dels beror det på att det finns vissa politiska fält som Vänsterpartiet på riksnivå medvetet tonar ned eller rentav ignorerar till vardags. Förmodligen därför att det blir lättast så.

Ett sådant fält är utrikespolitiken. På riksplan har man exempelvis valt att göra Natomotstånd till en ickefråga, att hålla tyst om Kuba och låtsas att Palestinafrågan bara skulle handla om det aktuella israeliska folkmordet i Gaza.

Samtidigt som det är högt i tak inom Vänsterpartiet så är det inte långt till dörren.

Dumt nog så finns gott om vänsterpartister som har ett djupare politiskt intresse i alla dessa frågor och många fler. De kan visserligen inte vänta sig någon vettig politisk linje av sitt parti, men kan å andra sidan engagera sig individuellt mot Nato och för Palestina eller Kuba utan att partiet lägger sig i. Tvärtom så håller hela partiföreningar ibland på med sådant som av partiledningen ses som något katten har släpat in.

Samtidigt som det är högt i tak inom Vänsterpartiet så är det inte långt till dörren. Nyligen inledde Vänsterpartiet ett uteslutningsärende mot en vänsterpartist från Landskrona, som är ledamot i kommunfullmäktige och har engagerat sig i Palestinafrågan. Han har använt sig av den exilpalestinska politiska diasporans språkbruk på såväl arabiska som engelska och svenska, något som hittills inte legat honom i fatet.

Läs mer

Sedan hamnade han i skottlinjen för Sydsvenskans försök att framställa Skånes starka solidaritet med Palestina som antisemitisk och fundamentalistisk. En artikel i riksmedia senare ska han alltså uteslutas, utifrån det som Sydsvenskans granskning av hans inlägg i sociala media har kommit fram till.

Jag skäms för den här sortens kanonbåtspolitik från partiledningens sida. Jag saknar öppna samtal om politik inom partiet, såväl som solidaritet: ”sammanhållning mellan människor inom en grupp, klass, nation eller i hela världen med beredskap för inbördes hjälp.”

Som den vänsterpartist jag fortfarande är, om än mest av sentimentala skäl, så hoppas jag att avdelningarna i Landskrona och Skåne kommer ihåg att vår styrka ligger i vår enighet. Både partiföreningen och partidistriktet har nu några veckor på sig att yttra sig i uteslutningsärendet. Visa nu att också kamrater som Sydsvenskan kritiserar är just kamrater.