Den 5 november ställde sig Kosovos president Hashim Thaçi med en sorgsen min framför medierna för att meddela sin avgång och bekräftade att han blivit åtalad av den särskilda åklagarkammaren för Kosovo, som sitter i den internationella brottmålsdomstolens byggnad i Haag. Den tidigare talespersonen och sedermera politiska ledaren för Kosovos befrielsearmé (UÇK) ska dömas för krigsbrott och brott mot mänskligheten begångna mot Slobodan Milošević serbiska regim under kriget mellan 1998 och 1999 och de följande månaderna. Några timmar tidigare hade även ledaren för Kosovos demokratiska parti (PDK), Kadri Veseli, som tidigare var parlamentsledamot och chef för Kosovos informationstjänst (SHIK, UÇK:s underrättelsetjänst) meddelat att han kommer att åtalas, liksom parlamentsledamoten Rexhep Selimi. Föregående kväll hade Jakup Krasniqi, den tidigare talespersonen för gerillan och tidigare talmannen i parlamentet (2007–2014), gripits i huvudstaden Pristina. Publiceringen av anklagelseakten den 24 juni 2020 hade redan tvingat Thaçi att ställa in ett statsbesök i Washington tillsammans med sin serbiske motpart Aleksandar Vučić. De fyra politikerna som arresterades av den särskilda åklagarens byrå och flyttats till ett fängelse i Nederländerna kommer att ställas till svars för att på organiserad basis ha gjort sig skyldiga till förföljelse, godtyckliga gripanden, grymma bestraffningar, tortyr och mord.
Kammaren, som har i uppdrag att döma de brott som begåtts på den tidigare serbiska provinsens territorium mellan den 1 januari 1998 och den sista december 2020, och vars huvudsakliga finansiär är EU, är kopplad till Kosovos rättssystem. Med säte i Haag består den av utländska domare och utgör därför en delvis internationell hybridjurisdiktion, precis som de särskilda domstolarna för Libanon, Sierra Leone och Centralafrikanska republiken. Sedan sommaren 2019 har tiotals tidigare gerillasoldater förhörts, ibland i egenskap av misstänkta, ibland i egenskap av vittnen. Den 24 september 2020 ställdes den första åtalade framför en domare. Den tidigare kommendanten för regionen Llap (i nordöstra Kosovo) Sali Mustafa anklagas för att ha begått brott eller gett order om brott mot serber, romer och albaner (godtyckliga gripanden, tortyr, grym behandling och mord).(2)
Upprinnelsen till den särskilda kammaren är en rapport av den schweiziske ledamoten i Europarådet Dick Marty, som antogs av rådets parlamentariska församling i januari 2011(3). Marty, som redan var känd för sitt arbete med att utreda den amerikanska underrättelsetjänsten CIA:s hemliga fängelser, har undersökt flera hundra fall där serbiska eller romska civila utsatts för utomrättsliga gripanden, misstänkt deportering till Albanien och försvinnanden. Han har även avslöjat fall av illegala fängslanden, tortyr och mord på albaner, som av UÇK anses vara politiska motståndare och oftast är medlemmar av Kosovos demokratiska liga (LDK), en organisation som grundats av den albanska motståndsrörelsens främsta ledare i Kosovo Ibrahim Rugova, som dog 2006. Dessa brott begicks under den väpnade konflikten, men också efteråt, under upprättandet av FN:s internationella protektorat (United Nations Mission in Kosovo, UNMIK) 1999, fastän 40 000 Nato-soldater just hade stationerats i denna tidigare serbiska provins.
Den omänskliga och förnedrande behandlingen och försvinnandena som nämns i Martys rapport hade redan fastställts av UNMIK och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE).(4) Den Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) hade även den undersökt brott begångna av UÇK, men dess chefsåklagare mellan 1999 och 2007 Carla Del Ponte förklarar i sina memoarer att hon hindrades från att gå vidare med utredningen.(5) Vad värre är hävdar hon att man medvetet förstört vissa komprometterande bevismaterial.
Anklagelserna i Martys rapport bekräftades i juni 2014 av John Clint Williamson, en amerikansk diplomat som utsetts till oberoende åklagare av EU. ICTY tvingades konstatera att skapandet av en jurisdiktion ad hoc för att döma dessa brott hade misslyckats. Det krävdes dock hårda påtryckningar från Bryssel och Washington för att Kosovos parlament 2015 skulle göra ett tillägg till konstitutionen och acceptera tillsättandet av en särskild kammare.
Martys rapport fäste också uppmärksamheten på misstänkt handel med organ som tagits från serbiska fångar för transplantationer i utlandet. Tyngden i dessa anklagelser drog genast till sig uppmärksamhet och utlöste en våg av förnekanden, som om det vore omöjligt att anklaga UÇK för ett sådant brott: Del Pontes tidigare talesperson Florence Hartmann gick så långt att hon beskrev den förra som ”oansvarig”, samtidigt som hon anklagade rapporten för ”revisionism”, med målet att ”relativisera” de brott som begåtts av serbiska styrkor genom att framhäva andra övergrepp.(6)
Misstankarna om organhandel var dock träden som skymde skogen av brott: de var bara en del av rapporten och, ifall de skulle visa sig stämma, gällde de bara ett litet antal av de fängslade. Martys rapport kastade framför allt ljus på det sätt på vilket en liten grupp stridande, varav många var från regionen Drenica i centrala Kosovo, tog monopol på den väpnade kampen mot det serbiska styret. Medlemmarna i gruppen, som ofta var släkt, tvekade inte att rensa ut potentiella rivaler innan de försvann medmakten och dess lukrativa positioner.
Sedan början på konflikten har talet om det ”patriotiska kriget” varit allestädes närvarande i Kosovo. Enligt den heroiska berättelsen om denna ”befrielse”, är Milošević regim ensamt skyldig till krigsbrotten. Soldaterna i UÇK utmålas som Natos ”allierade på marken” när försvarsalliansen valde att intervenera mot Serbien i mars 1999, samtidigt som Rugova beskrivs som en landsfader som tog hand om landet, trots hans maktlöshet över huvudstaden Pristina som kontrollerades den serbiska armén. Denna nationella berättelse har dock blivit mindre effektiv på senare tid. Å ena sidan har avslöjandet av de brott som begåtts av medlemmarna i Rugovas LDK underminerat fiktionen om kosovoalbanernas politiska enighet. Å andra sidan räcker retoriken om den heroiska motståndsrörelsen inte längre till för att rättfärdiga de tidigare gerillaledarnas kontroll över landet, som ofta utövas tillsammans med internationella tjänstemäns aktiva delaktighet, vars manöverutrymme inskränkts av hotet om våld.
ICTY har dömt flera högt uppsatta serbiska tjänstemän, såsom den tidigare vice premiärministern Nikola Šainović eller den tidigare vice inrikesministern Vlastimir Đorđević, båda dömda till 18 års fängelse 2009 och 2014. Men fastän ICTY har åtalat flera tidigare befälhavare i UÇK har ingen definitivt funnits skyldig, med undantag för Haradin Bala, som dömdes till 13 års fängelse 2005 för brott begångna i lägret Llapushnik/Lapušnik under sommaren 1998. Balas överordnade Fatmir Limaj greps 2003, men släpptes två år senare. Efter att ha återvänt till Kosovo, rentvådd och hyllad som ”martyr”, gav han sig direkt in i politiken igen. EU:s rättsinsatsmission i Kosovo (Eulex) har visserligen inlett en ny utredning mot honom för mordet på sju serbiska fångar och en alban i byn Kleçkë/Klečka, men han förklarades återigen oskyldig i maj 2012.
Vittnesskyddet är en nyckelfråga, vilket bekräftas av fallet Ramush Haradinaj, en karismatisk befälhavare över gerillan i västra Kosovo. Han åtalades i mars 2005, medan han var premiärminister, och tog sig direkt till Haag. Han förklarades dock oskyldig den 3 april 2008. Detta domslut revs upp den 21 juli 2010 av ICTY:s överklagningsdomstol, som beordrade att han skulle arresteras för misstänkta trakasserier av vittnen. Några veckor efter att den första processen inletts i februari 2007 mejades det romska nyckelvittnet Kujtim Berisha ned av en bil i Montenegros huvudstad Podgorica. Haradinaj oskyldigförklarades återigen i november 2011.
Det är dock inte bara vittnena som utsätts för hot, kidnappningar och våld, utan även deras anhöriga. Resultatet är att flera personer som hörts av åklagarsidan vägrar att ställa sig inför domstolen eller drar tillbaka sina påståenden i rätten. Agim Zogaj skulle ha vittnat i processen mot Limaj som fördes av Eulex. Han var tidigare militärpolischef för UÇK:s 121:a brigad, samt chef för det hemliga fängelset i Kleçkë/Klečka där flera civila albaner och serber ska ha hållits fängslade, torterats och mördats 1998 och 1999 på Limajs order. Den 27 september 2011 påträffades han hängd i en park i Duisburg i Tyskland. Även om hypotesen att det rörde sig om ett självmord inte officiellt har uteslutits har hans familj beskrivit hur han utsattes för hårda påtryckningar.(7) Det skrivna vittnesmål han lämnade är graverande för Limaj, men har inte hörts av domarna.
Några veckor efter Martys rapport presenterade Europarådsledamoten Jean-Charles Gardetto från Monaco en rapport för den parlamentariska församlingen om den heta frågan om vittnesskydd.(8) Den förklarade att detta var ”särskilt svårt” i ett litet land som Kosovo, där alla känner varandra. Den fann det också naivt att tro att det räcker att flytta vittnen till andra städer och regioner än deras egna, samtidigt som mottagandet av vittnen i tredje länder inte är möjligt i större skala.(9)
Den särskilda kammaren för Kosovo har länge dröjt med att träda i kraft, något som har gett upphov till tvivel. Kommer den att vara kapabel att döma de ansvariga eller kommer den bara att förhöra dem som utfört dåden på order uppifrån? De första åtalen torde bidra till att skingra orosmolnen. Men kommer den särskilda kammaren att lyckas där ICTY misslyckades, genom att erkänna det oavvisliga behovet av transnationell rättvisa?
Negoman Marić som är ordförande i Föreningen för familjer till försvunna serber i Rahovec/Orahovac har tappat allt förtroende för rättvisan och accepterar bara motvilligt att svara på frågor från journalister. För honom kommer dessa gripanden för sent, mer än 20 år efter händelserna, när många vittnen har försvunnit. Kommer de åtalade till slut att gå med på att tala? Kosovos samhälle har otvivelaktigt en lång väg kvar att gå för att försonas med sitt förflutna och erkänna de brott som begåtts i befrielsekampens namn.
Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.
Översättning: Jonas Elvander.
Fotnoter
Journalister på Courrier des Balkans och författare till ”Là où se mêlent les eaux. Des Balkans au Caucase dans l’Europe des confins”, La Découverte, Paris, 2018.
Första förhörsinställelse, Den särskilda åklagarkammaren för Kosovo, Haag, 28 september, 2020.
Dick Marty, ”Omänsklig behandling av personer och illegal organhandel i Kosovo”, rapport nr. 12462, Europarådets parlamentariska församling, Europarådet, Strasbourg, 7 januari 2011.
”Human rights in Kosovo: As seen, as told”, vol.II, 14 juni–31 oktober 1999, OSSE, Wien, 5 november 1999.
Carla Del Ponte (med Chuck Sudetic), La caccia: Io e i criminali di guerra, Feltrinelli, Milano, 2008.
Se ”Trafic d’organes au Kosovo: un rapport accablant”, La valise diplomatique, 4 januari 2011, www.monde-diplomatique.fr
Jean Daville, ”Crimes de guerre et protectiondes témoins au Kosovo: ’Eulex m’a tuer’”, Le Courrier des Balkans, 3 oktober 2011, www.courrier-desbalkans.fr
”Vittnesskydd: En hörnsten i rättvisan och försoningen på Balkan”, resolution nr. 1784 av Europarådets parlamentariska församling, 26 januari 2011.
Påståenden som insamlats av Jean-Arnault Dérens, Le Courrier des Balkans, 26 januari 2011.