Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Förmågan att tänka om skiljer den vise från den envise. Vi menar att redan det alltmer akuta klimatläget kräver just ett omtänk. Samtidigt som de ekonomiska kalkylerna – som regelmässigt brukar överskridas – och idén om stationer utanför städerna samt förändrade resvanor borde påverka bedömningen. Klarar Vänsterpartiet och övriga rödgröna partier av att tänka om när det gäller höghastighetståg? Vi tror och hoppas det.
Hur investerar vi flera hundra miljarder så att de på bästa sätt gynnar miljö och underlättar resandet för många människor? Så bör frågan ställas. Men så har den inte ställts, utan lösningen har varit given från början: det ska bli banor för höghastighetståg. Detta sätt att gå fram har kraftigt kritiserats av riksdagens revisorer som med rätta framhåller att innan man går vidare med stora investeringsprojekt bör fyrstegsprincipen tillämpas:
- Styr om och dämpa efterfrågan genom till exempel skatter och avgifter.
- Utnyttja befintlig struktur bättre genom till exempel längre tåg.
- Komplettera med mindre investeringar och ombyggnader för till exempel längre tåg.
- Bygg nytt.
Vad gäller höghastighetstågen hoppade vi alltså direkt till steg fyra. Den ordning som borde ha följts har inte följts och vi riskerar att låsa fast oss i ett projekt som kommer att ta lång tid att genomföra, som kommer att bli synnerligen dyrt och vars miljöeffekter för överblickbar tid kommer att vara negativa.
Utsläppen av koldioxid under byggfasen måste uppvägas av minskade utsläpp genom att trafik byter transportslag. Annars leder projektet till ökade utsläpp. Nu finns ett riksdagsbeslut om att Sverige ska ha nollutsläpp 2045 och till dess måste alltså den stora koldioxidskuld som byggandet utgör vara betald. Men enligt Trafikverkets beräkningar ska banorna tas i trafik mellan 2045 och 2050. Det innebär att byte från bilar och lastbilar till tåg inte får någon effekt på utsläppen. Och skulden kommer inte ens att kunna återbetalas om man lyckas halvera byggtiden, eftersom en stor del av vägtrafiken ändå kommer att hinna elektrifieras.
Dessutom kommer det att beröra ganska få dagliga resande – som högst några tiotusental personer – varav en ganska stor andel affärsresenärer. Betydligt fler så kallade vanliga människor i glesare bygder kan till en bråkdel av kostnaden få en rejält förbättrad kollektivtrafik. Men inte minst bör vi kunna få så mycket mer ”pang för pengarna” om satsningar görs på kollektivtrafiken i de större städerna. Bara i Stockholm gör 870 000 resenärer 3,1 miljoner resor – per dag. Men fortfarande reser alldeles för många med bil och undviker den hårt belastade kollektivtrafiken.
Vi noterar att vi i vår kritik av projektet med höghastighetståg har stöd av i stort sett all oberoende ekonomisk och miljömässig expertis på detta område, samt inte minst av riksdagens revisorer. Sammanfattningsvis talar både miljöskäl, ekonomin och klassaspekten för ett omtag i frågan.
Så kära rödgröna partier: tänk om!