Vad har lotterispel, kristen mystik, självsvält och en amerikansk parkeringsplats gemensamt med Marx och den tidiga 1800-talsförfattaren Heinrich von Kleist? Svar: Socker.
I Dorothee Elmigers tredje bok Från sockerfabriken får vi följa denna åtråvärda råvara genom hunger, arbete, kolonialism, sexualitet och slavhandel. Bokens genre är svårdefinierad och rör sig mellan roman, kollage, forskningsdagbok och så kallad lyrisk essä – en genre som det gått inflation i de senaste åren, men som passar Elmiger väl.
Från sockerfabriken, som nominerades till Tyska bokpriset 2020, är en ingående och intelligent poetisk studie av till ytan disparata fenomen som haitiska revolutionen och Ryska baletten, men som knyts ihop genom sina färdvägar mellan den gamla och nya världen – atlantresan och atlantfraktens problematiska arv. Det är en resa i historien såväl som litteraturhistorien, ett slags antideduktivt detektivarbete som fordrar en hungrig läsare med lust att utforska det nät av referenser som vävs.
Elmiger monterar ihop stycken med olika tonlägen och parallella berättelser, anteckningar från böcker filmer, händelser, där hon tar sig an alltifrån den schweiziske psykiaterns Ludwig Binswangers patienter till den spanska 1500-tals-mystikern Teresa av Ávila. De mest självreflekterande och metakommenterande partierna hade kunnat tonas ned för att låta några av de mer minnesvärda scenerna lysa starkare, som till exempel när ekonomen Adam Smith vid en tebjudning så glupskt mumsar i sig sockerbitar att värdinnan nödgas ställa undan skålen i sitt knä.
I textens djupare lager anas dock en större underliggande fråga: splittringen av undertryckta grupper och klasser som nödvändig för kapitalets dominans, och hur detta representerats i bland annat marxismen och västerländsk skönlitterär kanon. Vad gör vi med faktumet att proletären och slaven samexisterat? Är kapitalism benämningen på ett system som kan innefatta en rad samtidiga samhällsrelationer? Elmiger snuddar vid de här frågorna men skulle ha behövt förlänga, i stället för att bryta sönder, sina reflektioner för att ge mer djup åt dem.
För även om den fragmentariska formen självklart fyller sin funktion – bokens princip bygger på att frågan om handling inte klart ska kunna besvaras – så riskeras genom den både verkets stringens och tempo. Jag saknar ilska och solk, bortom den av klassisk europeisk bildning impregnerade prosan. Något som fyller texten med blod och fara.
I jämförelse med den fantasieggande debuten Inbjudan till de våghalsiga (Kabusa böcker, 2012) verkar Elmiger dessutom tyvärr ha fallit offer för den utbredda tendensen att röra sig från ett fantastiskt-fiktivt ramverk mot ett mer auto-fiktivt. Måste en undersökning alltid också inbegripa ett granskande av det egna jaget, i ett försök att därigenom förekomma all tänkbar kritik?
Från sockerfabriken
Dorothee Elmiger
Nirstedt/litteratur