Först ska vi självklart instämma i att Iran är en brutal teokratisk regim. Inte tu tal om saken. Den är nästan lika vidrig som en av sina grannar Saudiarabien, ett land vi kommer tillbaka till. Jag tycker Olsson och Keshavarzi gör ett fint jobb att karakterisera Iran, särskilt dess inre repression. Därefter går de över till att måla med en väldigt bred pensel, nämligen genom att hävda att Irans regim är imperialistisk till sin natur. Skälen som tas upp är att regimen förtrycker sina minoriteter samt ”söker också utöka sitt inflytande i Mellanöstern”.
Mellan inflytande i regionen och imperialism sätts på något sätt ett likhetstecken.
Så vitt jag vet ockuperar inte Iran något land, eller vill det. Såvitt jag vet så ville Iran inte utveckla kärnvapen och skrev också under ett avtal om det 2015. Ett avtal Iran hedrade trots att USA drog sig ur det. Iran måste vara första land som vill skapa ett imperium utan kärnvapen. Det finns bara en nation med kärnvapen i den regionen, utöver Pakistan och Indien: Israel. Enligt ett läckt mejl av den tidigare amerikanske utrikesministern Colin Powell har ”Israel 200 kärnvapen, alla riktade mot Iran.”
Iran kan ha drömmar om imperialism, inget annat. Att Iran har tre stora fiender, Saudiarabien, Israel och USA, är välkänt. Saudiarabien hade 2019 61,9 miljarder dollar i militärbudget, Israel spenderade 20,5 och USA 731,8 miljarder. Vad spenderade Iran? 12,6 miljarder dollar. Ungefär som Nederländerna eller Polen, med andra ord.
Att Iran gör motstånd i regionen är välkänt. Att kalla det för imperialism är dock inte att kalla en spade för en spade. Att Saudiarabien (USA:s allierade) vill skapa fler lydstater, inte bara Bahrain, nu också genom ett brutalt krig mot Jemen är ett exempel på imperialism.
Vi ska helhjärtat kritisera Iran för vad det är – en brutalt teokratisk regim. Vi bör däremot aldrig bli hyperboliska, det är något som de sanna imperialistiska makterna tjänar på. Insändarens författare får gärna visa hur en av de minsta militärmakterna i Mellanöstern söker skapa ett imperium. Med andra ord: stopp och belägg, belägg med fakta.
Fackliga byggare har tröttnat på
att oseriösa bolag dumpar villkoren. Foto: Liz Fällman.
En ny kampanj från Byggnads vill se ett nytt system för upphandlingar – som undviker att premiera oseriösa byggbolag. Flamman pratar med byggarna ”Slottis” och ”Renen” om branschens framtid.
”Varför blir det aldrig klart?”
Det är frågan som Svenska Byggarbetarförbundet, Byggnads, ställer till allmänheten i Stockholm under novembers sista dagar, som en del i kampanjen ”Rädda jobben”.
– Vi har jobbat länge för att bekämpa kriminalitet i byggbranschen, och är oroliga över alla upphandlingar som sker på oschyssta villkor. Man dumpar lönerna och utnyttjar utländsk arbetskraft på ett vidrigt sätt, säger Kent ”Renen” Johansson.
Han har ställt sig med flygblad utanför Slussens tunnelbanestation, som i sin nyrenoverade skepnad tas upp som ett skräckexempel på upphandlade jätteprojekt. Bygget har försenats med två år, och kostat uppemot 20 miljarder kronor – åtta miljarder mer än beräknat.
Tidigare i år grävde P4 Stockholm fram att minst en underentreprenör langat dynamit från Slussenbygget till kriminella. Nyligen stämde Byggnads en av underentreprenörerna, det irländska bolaget ICDS, på fyra miljoner kronor. En granskning avslöjade att företaget kringgått regler om övertid och tjänat miljoner på att undanhålla ersättning som skulle gått till deras 50-tal anställda, som främst varit från Rumänien.
Vi har jobbat länge för att bekämpa kriminalitet i byggbranschen, och är oroliga över alla upphandlingar som sker på oschyssta villkor.
– Vi har haft möten med projektledningen, som har gått ganska bra. De erkänner att de har gjort misstag, och har börjat prata om att de ska hålla nere underentreprenörskedjorna, göra stickprov, revision och liknande. De har skärpt till sig efter det här, berättar ”Renen”.
I spetsen för ”Rädda jobben” står snickaren och fackveteranen Stefan ”Slottis” Slottensjö.
– För tre år sedan blev vi en mer stadig arbetsgrupp utsedd av våra medlemmar, för att opinionsbilda politiskt och utbilda medlemmar och allmänhet, berättar han för Flamman.
Gruppen har bland annat demonstrerat utanför riksdagen, även då med fokus på att få bukt med branschens långa leverantörskedjor, och de oseriösa aktörer som inte sällan anlitas inom dessa. ”Renen” förklarar att metoderna är ett sätt att stärka förtroendet för facket.
– Vi försöker driva det här gräsrotsinitiativet för att folk ute på byggen många gånger frågar vad facket gör – ”vad får jag för pengarna?” Vi vill visa att vi inte släpper det här.
”Slottis” talar med Flammans reporter på en sprakig lina från Stockholms tunnelbana, och berättar att han nyligen tagit en närmare titt på just de företag som ansvarar för dess utbyggnad och drift.
– Det är uppenbart att man inte har koll på vilka entreprenörer som är ute på plats. Ofta är det CM-företag, construction management, som inte har egen personal utan är rena bemanningsbolag. Vilka avtal eller arbetstider de som gör jobben har vet man inte.
”Renen” var själv på plats i Ursvik för ett år sedan efter hissolyckan som tog fem arbetares liv, och vittnar om samma problem i dess tragiska efterspel.
– Flera av dem som jobbade på firman var inte inskrivna på arbetsplatsen än. Man visste inte vem som låg i hissen, helt enkelt, och det tog lång tid att identifiera dem. Branschen är helrutten i dag.
Onsdag den 4 december hålls ett öppet möte, där Byggnads ordförande Kim Söderström och LO:s Johan Lindholm ska diskutera offentliga upphandlingar i byggbranschen med riksdagspolitiker från både regering och opposition. ”Slottis” har förtroende för att de förstnämnda ska våga ”driva frågan hårt”, trots att båda är relativt nya på sina poster – men inte lika mycket för att politikerna lyssnar.
– Man tänker väl att ”marknaden löser det”, du vet hur det brukar låta. Men det går att knuffa frågan i rätt håll även under den här regeringen, och ställa mycket skarpare krav bara inom systemet vi har. Det finns en hel del man redan kan göra som inte görs i dag, till exempel kräva att bolagen har egen personal.
Nationalförsamlingens personal sprejar med eldsläckare för att hindra soldater från att ta sig in, den 4 december 2024. Foto: Jo Da-un/Yonhap/AP/TT.
När den konservativa presidenten Yoon Suk-yeol förklarade undantagstillstånd grep fackföreningsrörelsen in. ”Situationen var för overklig för att göra oss rädda”, säger fackledaren Mikyung Ryu till Flamman.
Sent under tisdagen chockerade Sydkoreas konservativa president landet med att införa undantagstillstånd. Detta för att ”krossa antistatliga krafter som har härjat i landet”. Yoon Suk-yeol hävdade bland annat att oppositionen, som domineras av mittenpartiet DPK, sympatiserade med Nordkorea.
Men presidenten misslyckades med att få med sig det egna, konservativa Folkmaktspartiet. Ett enhälligt parlament röstade under tisdagskvällen för att upphäva krigslagarna.
Vid det laget hade redan KCTU, landets största fackfederation, hunnit varsla om generalstrejk ifall lagarna inte upphävdes. Mikyung Ryu, internationellt ansvarig för fackförbundet, blev själv tagen på sängen av nyheterna.
Situationen var för overklig för att göra oss rädda.
– Det var surrealistiskt, berättar hon för Flamman.
– Jag kom hem vid tio på kvällen och tittade på nyheterna. Det var en panel som diskuterade politisk instabilitet, och plötsligt dyker presidenten upp på skärmen. Det var svårt att följa honom – han sade att det fanns för många brottslingar i nationalförsamlingen och att nordkoreanska krafter förstör landet. Nyhetsankaren var i sådan chock att ingen berättade för oss tittare vad som hände.
Undantagstillståndet krävde dock först ett godkännande från presidentens kabinett, och sedan från nationalförsamlingen. Samtidigt förde hans dekret tillfälligt militären till makten, och framför byggnaden samlades både soldater och poliser, medan helikoptrar syntes landa på taket.
Snabbt därefter dök stora folkmassor upp för att hålla styrkorna borta. De släppte förbi parlamentsledamoterna som – med 190 av 300 närvarande – röstade ned presidentens undantagstillstånd. Militären meddelade till en början att de inte skulle följa beslutet förrän presidenten upphävde krigslagarna, vilket dock skedde några timmar senare.
– Folket grep in och stoppade militärens intervention, konstaterar Mikyung Ryu, och fortsätter:
Oppositionspolitiker samlas framför nationalförsamlingen för att kräva president Yoon Suk-yeols avgång, den 4 december 2024. Foto: EPA/Yonhap/TT.
– Situationen var för overklig för att göra oss rädda.
KCTU valde att kalla samman sin centralkommitté, som krävde att lagarna upphävdes, samt presidentens omedelbara avgång. I ett uttalande förklarade hon: ”Den Koreanska fackfederationen kommer att utnyttja detta undantagstillstånd till att förklara slutet på Yoon Seok-yeol.”
Facket har dessutom beslutat fortsätta med redan tidigare beslutade stridsåtgärder, trots att undantagstillståndet hävts.
Veckorna innan kuppförsöket har varit turbulenta. Den 20 november hölls en massdemonstration mot presidentens nedslag mot fackliga rättigheter. Därefter kallades 60 ledare och medlemmar från KCTU in på förhör, och det är enligt Mikyung Ryu därför presidenten nu velat stoppa all oppositionell aktivitet inklusive offentliga sammankomster.
I morgon kommer både metallarbetarna inom landets stora stål- och bilindustrier, samt järnvägsarbetarna, börja strejka med krav på presidentens avgång. Dagen därpå kommer tunnelbanearbetare, lärare och statsanställda att ansluta, och på lördag hålls en massdemonstration i Seoul och övriga landet, som är planerad sedan tidigare.
Enligt Mikyung Ryu är det ”en självklarhet” för arbetarrörelsen att ta till gatorna.
– I Korea har arbetarrörelsen alltid stått i frontlinjen för att slåss för demokratin, även under militärdiktaturerna, säger hon, med hänvisning till tiden mellan 1948 och 1987.
– Så det är helt naturligt för oss att agera, inte minst under den här regeringen som har tryckt ned fackliga rättigheter. Med hänvisning till ”lag och ordning” har man försvårat facklig aktivitet, bland annat genom att göra det svårare för arbetare att gå med i facket. Så för arbetarrörelsen är demokratin en fråga om överlevnad.
Historien visar att arbetarna alltid kommer att kämpa emot förtryck och för demokrati
Sydkorea blev en demokrati i slutet av åttiotalet, efter att i decennier ha styrts av diktatorerna Syngman Rhee, Park Chung-hee och Chun Doo-hwan. Men än i dag plågas landet av korruption och vanstyre. I november genomdrev oppositionella Demokratiska partiet, som har majoritet i parlamentet, en utredning av presidentens fru Kim Keon-hee, som anklagas för att ha tagit emot en Diorväska av en pastor för att manipulera aktiemarknaden i hans favör.
Oppositionsledaren Lee Jae-myung har å sin sida dömts för att under sin valkampanj ha ljugit om en mutskandal i byggbranschen när han var borgmästare i Seongnam.
Enligt Mikyung Ryu räcker det därför inte med att presidenten avsätts – landet behöver genomgripande förändring.
– Först och främst behövs rättssäkerhet. Sedan behöver staten ta större ansvar för offentliga tjänster och människors levnadsstandard. Men dessutom behövs en djupgående förändring i arbetsförhållandena, då många arbetare än i dag saknar grundläggande rättigheter, säger hon och tillägger:
– Historien visar att arbetarna alltid kommer att kämpa emot förtryck och för demokrati.
Duvor släpps ut i fredsparken i Nagasaki vid högtidlighållandet av 79-årsdagen av atombombningen av staden. Foto: Japan Pool/Kyodo News via AP.
Atombombshotet är mer påtagligt än på länge. Samtidigt riskerar kärnvapnens förödande konsekvenser glömmas bort när atombombernas överlevare blir allt färre. Flamman träffar Shigemitsu Tanaka, medordförande för Nihon Hidankyo och fredspristagare.
För snart 80 år sedan var området där jag befinner mig jämnat med marken, täckt med aska och döda kroppar. I dag är fredsparken ett frodigt grönområde med skulpturer donerade från världens alla hörn för att hedra atombombens offer. En japansk skolklass leds omkring av sin lärare. Turister poserar för bilder framför statyerna.
Inne på atombombsmuseet intill parken möts nyfikna besökare av en digital skylt som gratulerar Nihon Hidankyo, organisationen för överlevare av atom- och vätebomber, till årets fredspris. Det syns inga spår av den förödelse som drabbade Nagasaki när bomben Fat man detonerade 500 meter ovanför denna plats en varm sommardag i augusti 1945.
Ett par kilometer bort i centrala Nagasaki träffar jag Shigemitsu Tanaka (bilden) för en intervju. Han är medordförande för Nihon Hidankyo och förbereder sig just nu för resan till Norge i december för prisceremonin i Oslo rådhus. Shigemitsu, 84, överlevde själv atombomben som 4-åring. Han lekte under ett persimonträd när han hörde en enorm smäll och såg himlen bli vit.
Efter att atombomberna hade detonerat över Nagasaki och Hiroshima fick den amerikanska generalmajoren Thomas Farrell i ansvar att undersöka effekterna. I september 1945 gjorde han ett uttalande som enligt Shigemitsu var karakteristiskt både för den amerikanska och japanska inställningen – man ville inte medge några långvariga konsekvenser av bomberna.
– Farrell påstod att alla som borde ha dött av atombomberna i Nagasaki och Hiroshima vid det laget redan var döda och att det, i början av september, inte fanns några människor kvar som led av strålningsskador.
Men Farrell visade sig ha fel. Väldigt fel. I slutet av 1945 var dödssiffran från de två atombomberna uppe i uppskattningsvis 200 000. Sedan dess har den ökat för varje årtionde i takt med att de som utsattes för strålningen drabbats av framför allt cancersjukdomar såsom leukemi, sköldkörtelcancer, magcancer eller lungcancer. Någon exakt siffra för hur många som dött av strålningsrelaterade sjukdomar sedan årsslutet 1945 finns inte, men det rör sig sannolikt om tiotusentals.
Det dröjde lång tid efter atombomberna innan överlevarna började erbjudas stöd från Japan, berättar Shigemitsu.
Det ligger i allas intresse att engagera sig och bli del av rörelsen för att förbjuda kärnvapen.
– De första tolv åren var överlevarna övergivna och fick ingen hjälp alls från japanska myndigheter. De diskriminerades svårt. Man visste inte vad strålning var, och folk trodde att strålningsskadorna kunde smitta. Ingen ville anställa någon som överlevt atombomberna.
– Många tog livet av sig på grund av skammen och hopplösheten över att inte kunna få någon inkomst. Kvinnor var särskilt utsatta eftersom det fanns en utbredd föreställning om att de skulle få sjuka barn, så ingen ville gifta sig med dem.
Det var inte bara bomberna i Hiroshima och Nagasaki som orsakade stort lidande. De amerikanska provsprängningarna vid Bikiniatollen i Stilla havet, framför allt vätebomben Castle Bravo som fortfarande är USA:s kraftfullaste kärnvapensprängning, fick svåra konsekvenser för både människor och miljö i närområdet. Castle Bravo var på grund av en felberäkning tre gånger kraftfullare än planerat och tusen gånger kraftfullare än den bomb som släpptes över Hiroshima.
Ett par hundra invånare på närliggande öar drabbades av strålningsskador. Likaså tusentals japanska fiskare som befann sig i omkringliggande vatten. Det mest uppmärksammade fallet är fartyget Lucky Dragon no 5 med en besättning på 23 personer. Ingen ombord hade någon aning om vad explosionen var när de såg den – eller att den aska som föll likt snö över fartyget kunde vara skadlig. Samtliga drabbades av akuta strålningsskador och radiooperatören ombord dog sex månader senare.
Foto: Thomas Wederus
– Det var startskottet för den rörelse som 1956 kom att bli Nihon Hidankyo. Dels förenade den överlevare runtom i landet, och menade att eftersom Japan startat kriget så har staten ett ansvar för att stötta och kompensera atombombens offer. Dels syftade den till att arbeta för att ingen ska behöva genomlida en atombomb igen.
Arbetet för atombombsoffrens rätt till kompensation och sjukvård har dock skett i motvind, berättar Shigemitsu.
– Den japanska staten vill begränsa skadan av atombomberna. Kanske handlar det om att värna relationen till Washington också. Om man medger kompensation för alla atombombsoffer så behöver man också kompensera de offer som drabbades av de traditionella bombräderna under andra världskriget.
1957 kom den första japanska lagen som medgav visst ekonomiskt stöd till de som drabbats av atombomberna, efter påtryckningar från Nihon Hidankyo. De som befann sig inom ett avgränsat geografiskt område i Hiroshima och Nagasaki vid detonationen erkändes formellt som så kallade hibakusha, överlevare av atombomben, och beviljades kostnadsfri sjukvård. Den godtyckliga geografiska avgränsningen innebar dock att många överlevare blev utan både erkännande och stöd, något som Nihon Hidankyo enträget fortsatt att arbeta både rättsligt och politiskt för att rätta till.
Vad gäller Nobelpriset ser Shigemitsu det som ett viktigt pris, särskilt i dessa tider.
– Det är meningsfullt att få det just nu med tanke på världsläget. Ryssland hotar ständigt med att använda sig av atombomber. Eftersom de nya kärnvapnen är mer moderniserade och sofistikerade kan man förledas till att tro att de på något sätt skulle vara mer okej, mer humana, att använda. Det har blivit lättare att trycka på knappen nu.
– Den största utmaningen vi står inför nu är att föra vidare den här kampen från de åldrande och allt färre överlevarna till en yngre generation. Det ligger i allas intresse att engagera sig och bli del av rörelsen för att förbjuda kärnvapen, och fredspriset hjälper oss att nå ut till omvärlden.
Nihon Hidankyos budskap är tydligt. Alla kärnvapen måste elimineras, hur små och sofistikerade de än må vara. Det är inte acceptabelt att människans undergång ligger bara en knapptryckning bort. Enligt Shigemitsu Tanaka gäller detta ställningstagande också kärnkraft.
– Man bör fortsätta studera och forska på kärnkraft. Men för närvarande är den inte säker och vi borde inte förlita oss på den. Det har vi redan sett skälen till i Tjernobyl och Fukushima som båda är stora områden som för en lång tid framåt kommer vara kontaminerade. All kärnkraft borde stängas ned tills vi har lärt oss att behärska den.
Ett bud från Wolt levererar en påse mat i Norges huvudstad Oslo. Foto: Gorm Kallestad.
En oväntad dom i Kammarrätten ger Arbetsmiljöverket rätt mot gigbolaget Wolt. Nu måste företaget räkna sina frilansande matbud som anställda – och ta ansvar för deras arbetsmiljö.
Snart kan Sveriges cyklande pizzabud räknas som anställda. Åtminstone de som arbetar för gigföretaget Wolt, som i dag förlorade mot Arbetsmiljöverket i Kammarrätten. Enligt domen ska bolagets matbud i vissa fall ”betraktas som arbetstagare hos bolaget”.
– I tidigare fall har man ansett att de här arbetarna varit så pass självständiga så att de inte var arbetstagare. I vart fall har Arbetsmiljöverket inte ansetts ha ansvar, säger Annamaria Westregård (bilden), docent i handelsrätt vid Lunds universitet.
– Här anser de uppenbarligen att f-skattarna ska ses som arbetstagare enligt arbetsrätten, fortsätter hon.
För ett år sedanpågick hårda tvister mellan Arbetsmiljöverket och flera budbolag inom gigekonomin. Företagen, vars arbetskraft anlitas via app-plattformar som Wolt, Bolt och Foodora, ansåg inte att de skulle räknas som arbetsgivare. Därmed skulle arbetarna inte heller ses som anställda, utan som självständiga underleverantörer.
Arbetsmiljöverket höll inte med, och hotade bolagen med böter om de inte förbättrade gigarbetarnas arbetsmiljö. 2023 dömde förvaltningsrätten i Göteborg till gigbolaget Wolts fördel – företaget ansågs inte styra och ansvara för arbetarna ”annat än i begränsad omfattning”, och ”kan därmed inte åläggas ett arbetsmiljöansvar som arbetsgivare”.
Den nya domen kan ses som en helomvändning, där Arbetsmiljöverket får rätt. Richard Lindeen (bilden), vice vd för Wolt Sverige, beskriver domslutet som överraskande.
”Det här var ett väldigt oväntat besked som dessutom går emot vad samma domstol beslutat i tidigare fall, senast för några veckor sedan gällande Bolt”, skriver han i ett mejl till Flamman.
”Vi behöver därför noggrant analysera domen innan vi fattar beslut om nästa steg”, fortsätter han.
Även Pontus Blüme (bilden), som forskar om plattformsföretag och är medlem i organisationen Gigwatch, säger att han blev förvånad över domen.
– De som berörs motsvarar ungefär 40 procent av Wolts arbetskraft. Resterande del är placerade under bulvanföretaget Invoicery Business. Även där påverkar domen, genom att indirekt omklassificera Invoicery Business till ett bemanningsföretag, säger han till Flamman.
– Därmed anser de att Wolt har ett arbetsmiljöansvar för personalen i egenskap av inhyrare, konstaterar han, och jämför med hur en fabrik ansvarar för även den inhyrda personalens arbetsmiljö.
Kammarrätten menar visserligen att vissa saker pekar på att de egna företagarna faktiskt är självständiga, så som Wolt menar. De använder sina egna fordon och utrustning, får utföra uppdrag åt konkurrerande gigbolag, och kan jobba åt Wolt i exempelvis Foodoras arbetskläder.
Samtidigt erbjuder företaget utbildning, och att arbetarna hela tiden måste jobba efter instruktioner från bolagets egna algoritmer ”innebär att Wolt utövar ledning och kontroll över kurirerna”. Detta gör att kammarrätten, tvärtemot tidigare dom, anser ”att de kurirer som har F-skattsedel är så osjälvständiga i förhållande till Wolt att de ska betraktas som arbetstagare hos bolaget.” De som är anställda av personalbolaget ska i stället betraktas som inhyrd personal.
Enligt Annamaria Westregård stärker domen positionen för de gigarbetare som vill ses som anställda.
– Det gör det i arbetsmiljölagens mening. Och nu när plattformsdirektivet kommer tror jag att fler gigarbetare kommer betraktas som arbetstagare. Samtidigt kan plattformarna ändra sin modell, så att buden faller tillbaka till att räknas som egenföretagare. Det är ett svårfångat begrepp. Det rör sig hela tiden, säger hon.
Richard Lindeen menar att det är för tidigt att spekulera i vilken betydelse domen kan ha för bolagets konkurrenter, eller för branschen i stort. Senast den 3 mars 2025 ska dock Wolt ha vidtagit de åtgärder som myndigheten föreslagit. Det handlar bland annat om att undersöka de ”fysiska, organisatoriska och sociala” arbetsvillkoren, och utvärdera riskerna för ohälsa och olycksfall på jobbet.
– Troligtvis kommer Wolt nu att flytta alla till Invoicery Business, säger Pontus Blüme.
– Det förändrar ingenting för företaget egentligen. Det är varken billigare eller dyrare.
Annamaria Westregård säger att hon inte blir överraskad om frågan återvänder till domstolen igen.
– Nu kommer de säkert överklaga domen, det skulle inte förvåna mig. Och det är bra, för man vill veta från högsta förvaltningsdomstolen hur de egentligen ska se på det här.
Den kvinnliga advokaten är en klyscha, ändå har de svårt att stiga i yrket. Foto: Goldwyn Mayer.
Det räcker inte att konstatera att det var värre förr. Fanny Åström saknar politisk hetta i ny historisk översikt över kvinnor inom juridik.
Kvinnliga jurister är i dag en självklarhet – närmast en stereotyp. I Legally Blonde visar en glamourös Reese Witherspoon på kvinnlighetens kraft när hon använder sina kunskaper om hårpermanent för att sticka hål på ett vittnesmål. Kim Kardashians juridikstudier vi kan följa i realtid i hennes egen show.
De kvinnliga juristernas intåg i populärkulturen speglas på dagens svenska juristutbildningar där är så många som 60 procent av studenterna i dag kvinnor. Så har det förstås inte alltid sett ut, vilket rättshistorikern Elsa Trolle Önnerfors belyser i sin bok Besvärliga fruntimmer (Historisk media, 2024).
Boken börjar för nästan exakt 150 år sedan, då möjligheten öppnades för kvinnor att ta examen i juridik i Sverige. Först ut var Elsa Eschelsson som studerade vid Uppsala universitet. Trots att hon disputerade och vikarierade för professor Ernst Trygger, nekades hon fast tjänst som professor. Orsak: fel kön. Situationen var typisk för tiden: utbilda dig, javisst! Vill du utöva ditt yrke? Stick!
Tidsspannet är ambitiöst. Önnerfors börjar i slutet av 1800-talet och slutar vid 1960- och 70-tal, där hon tar upp flera kvinnor som lever än i dag.
Vi får även lära känna advokatsamfundets första kvinnliga ledamot, Eva Andén. Efter examen 1912 engagerade hon sig i frågor som rörde äktenskap och barnrättmännen gynnades. En av hennes klienter var den unga Astrid Lindgren som behövde hjälp med sitt utomäktenskapliga barn.
Det fanns även representanter för ytterhögern. Hilma Hansegård var inte bara jurist utan kandiderade även för nazistpartiet Nationalsocialistiska arbetarepartiet i riksdagsvalet 1936.
Kvinnorna placeras noga in i sitt historiska sammanhang, vilket ofta är mer intressant än kvinnorna själva. Deras hinder var många, som att gifta kvinnor inte hade rätt att företräda klienter. Ett annat handlade om kvinnors rätt att inneha statliga ämbeten. Särskilt hårt var motståndet inom domaryrket. Först 1925, ett halvt sekel efter att kvinnor fick rätt att studera till jurist, accepterades de som domare. Även då var de underkastade särskilda krav som männen slapp undan. En av de få framkomliga vägarna återfanns, inte helt oväntat, inom familjerätt. Där kom många av dem att påverka lagstiftningen.
Tyvärr är beskrivningarna av både kvinnorna och de historiska skeendena för ytliga för att väcka intresse. Trots att andelen kvinnliga jurister på utbildningarna skåpar ut killarna är de fortfarande underrepresenterade på högre befattningar och som delägare av firmor, men Önnerfors (bilden) egen analys av detta lyser med sin frånvaro. För mig framstår det som osannolikt att någon som ägnat så mycket tid åt att studera kvinnliga jurister och rättshistoria inte skulle ha något att säga om kvinnors fortsatt dåliga ställning inom yrkeskåren. Tror hon verkligen att det bara handlar om att kvinnor ska ”komma ikapp”?
För egen del tänker jag att det handlar om att makten hela tiden flyttar ifrån kvinnorna. Det är ju inte bara i juristyrket som kvinnor är överrepresenterade på utbildningar, men blir färre ju längre upp i hierarkin de kommer. Historiskt har män alltid skapat nya vägar i takt med att kvinnor erövrar de gamla, och så även nu. I takt med att fler kvinnor studerar på universitet så tappar utbildningarna i värde.
Jag vill inte förminska de framsteg som gjorts, men när man betraktar historiska landvinningar såsom kvinnors plats på universitetet, bör man även studera universitetets plats i samhället. Någon sådan ansats finns dock inte i boken. I stället konstaterar Önnerfors lamt att kvinnliga jurister trots allt har en kort historia och att sådant vi tar för givet i dag inte varit självklarheter särskilt länge. Det verkar som att hon tycker att vi borde vara nöjda med det vi har och fortsätta hoppas att tiden gör sitt för att nå hela vägen fram.
Magnus Bjerg Sturm: Johan Pehrsons tystnad om landminor är öronbedövande
Liberalernas partiledare Johan Pehrson (L) och Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch (KD) lyssnar på partiledardebatten i riksdagens kammare. Foto: Claudio Bresciani / TT.
Sommar. Små fötter skuttar fram genom gröngula grässtrån. Solstrålar. Skratt. Klick. Kall metall. Ett steg till. Sedan finns hon inte längre. Hon bor i Gaza, Ukraina eller Bosnien. Eller kanske snart i Sverige?
Alla som någon gång spelat Call of Duty eller Battlefield vet vad en landmina är. Men i spelen är det enkelt. Bara fiendens minor är farliga att trampa på. I den riktiga världen fungerar det inte så. Fiender, allierade eller barn – minan diskriminerar inte. Den detonerar.
Landminor är förbjudna enligt Ottawakonventionen, ett FN-fördrag som Sverige tillsammans med 163 andra länder skrev under 1997. Ändå vill Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna nu öppna för att bryta mot det och införa landminor i Sverige. De kallar det för en ”hemförsäkring”. Jag vill inte ha några minor i mitt hem.
Första gången jag besökte Bosniens huvudstad Sarajevo var 2021. Jag tog skidliften till toppen av berget Trebević, där vinter-OS hölls 1984. När facklan tändes hade ingen kunnat tro att samma berg skulle förvandlas till en frontlinje mindre än tio år senare.
Skidliftens vaktmästare blev krigets första offer, och kort därefter täcktes berget av minor. Liften återinvigdes ett par år före mitt besök. Innan dess var berget för farligt att beträda. På andra håll i Bosnien finns det fortfarande gott om minor kvar. Totalt cirka 79 000 stycken.
Vissa skulle anse att politiker som vill placera ut minor i sitt eget land är sitt folks värsta fiende.
Kort efter KD och SD:s uttalande om minor och klusterbomber skickades en rättelse ut, där partierna påpekade att de menade ”truppminor” och inte ”landminor”. Skillnaden? Truppminor är landminor som specifikt utformats för att skada eller döda människor, till skillnad från fordonsminor.
Jag vill såklart inte tro att KD eller SD medvetet tänker utsätta barn eller andra civila svenskar för fara i efterdyningarna av ett potentiellt krig. Men det är svårt att inte grubbla över varför de båda partierna, utöver minor, också vill ”se över” förbudet mot så kallade klustervapen. Alltså vapen som öppnas i luften och sprider ut hundratals mindre bomber över ett stort område. 2021 var 97 procent av offren för klustervapen civila. Två tredjedelar var barn.
Åtminstone står Tidöpartierna inte enade i frågan. Enligt Moderaternas gruppledare pågår det ingen process i Moderaterna för att ompröva synen på truppminor och klusterbomber. ”Sverige står bakom Ottawa-konventionen och klusterkonventionen”, skriver han till Ekot. Liberalerna avböjer däremot helt att kommentera frågan om landminor och klusterbomber.
Johan Pehrsons parti är en del av regeringen. Förtjänar hans väljare inte ett ställningstagande? Vill han också att Sverige ska införa vapen som inte gör skillnad på soldater och barn?
”Landminor hör inte hemma i något civiliserat samhälle”, sade Kofi Annan i 2006. Han har genom åren varit en av de främsta förespråkarna av Ottawakonventionen. I FN:s löpande uppföljning av konventionen har ett konkret mål varit ”En minfri värld till 2025”. Det ser inte direkt ut att bli verklighet. I världens mest minerade land, Ukraina, finns det över 2 miljoner minor. Enligt beräkningar skulle det ta 757 år att rensa bort alla minor från landet.
Vissa skulle anse att politiker som vill placera ut minor i sitt eget land är sitt folks värsta fiende. Barnet som leker i gräset och råkar trampa på en landmina finns på riktigt. Någon dör eller lemlästas av en landmina nästan varje timme, enligt Svenska FN-förbundet. Drygt hälften av dem är barn.
Kanske borde politikerna driva på för att plocka bort landminor, inte lägga ut nya? Johan Pehrsons tystnad är öronbedövande.
Svenska skolbarn blir allt sämre på att läsa. Foto: Christine Olsson/TT.
Vart fjärde svensk femtonåring räknas i dag som analfabet. Bakom finns ett friskolesystem som havererat.
Kuddrummet på Tegnérskolan i Örebro. Jag har börjat i förskoleklass och en Mamma Mu-bok ligger slängd bland kuddarna. Jag börjar bläddra men bokstäverna rinner ihop till en soppa.
Två klasskamrater plockar upp boken och läser högt för mig. Jag förstår att de vill hjälpa till, men känner bara skam. De kan läsa, det kan inte jag.
Det gör ont i mig när jag i dag läser om den svenska skolans läskris. Jag vet precis hur det känns att sakna språket. Och jag är tyvärr inte ensam: enligt den internationella mätningen Pirls klassas en femtedel av de svenska tioåringarnas läsförmåga som låg eller under låg nivå.
SVT rapporterade nyligen att nästan 62 000 niondeklassare har fått underkänt på de nationella provens läsförståelse sedan 2014. I den senaste Pisa-mätningen från 2022 klarar bara var fjärde 15-åring av läsdelen. Det innebär att 25 000 elever varje år går ut skolan utan att kunna läsa ordentligt.
Det kallas funktionell analfabetism. Rent tekniskt kan man kan läsa, men man förstår inte vad man läser. Att läget är så dystert är svårt att ta in.
Läskrisen når i dag ända in i de högre utbildningarna. Sydsvenskan (11/11) larmar om skånska toppstudenter som inte ”orkar läsa böcker eller ens längre texter. Elisabeth Friis, lektor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, sammanfattar inställningen som: ”Jag kan inget, jag vet inget, please help me.”
För 20 år sedan, när jag själv var 15, hörde de svenska eleverna till de bästa läsarna i världen. Någonting har gått riktigt illa.
När den låga läskunnigheten upptäcks i de senare årskurserna finns varken tid eller resurser för att reparera skadan.
Det finns många faktorer som bidragit till den negativa utvecklingen. Men ett oroande fenomen som bland annat SVT (28/11) rapporterat om är att skolor nu anpassar undervisningen till att så många elever inte kan läsa. När den låga läskunnigheten upptäcks i de senare årskurserna finns varken tid eller resurser för att reparera skadan. Det är snabbare och billigare att förenkla undervisningen så att eleverna kan hänga med.
Texter sammanfattas i powerpoint-bilder, prov görs muntligt och eleverna får lyssna på inlästa läroböcker. ”Lyssneläsning”, ett verktyg utvecklat för barn med svår dyslexi, breder nu ut sig i den svenska skolan.
– Vi är nere på något slags tiktokifiering av läsning: Man läser bara korta rubriker och sammanfattningar. Vi har fasat ut böcker och texter, då kan man ju undra vad vi sysslar med i skolan?, säger högstadieläraren Fredrik Sandström uppgivet till SVT.
I Svenska Dagbladet (25/11) beskriver specialpedagogen Malena Larssen hur hon upplever att systemet med marknadsskola och skolpeng bidrar till utvecklingen. Föräldrar beter sig som kunder och kräver att skolan ska underlätta för just deras barn. Ängsliga skolledningar räds att elever ska byta skola eller att för dåliga betyg ska ge skolan dåligt rykte.
Hon vittnar om en gymnasieskola där lärarna inte fick berätta om elevernas svaga läskunnighet. Varken elever eller föräldrar informerades av rädsla för att de starkare eleverna skulle välja en annan skola. Vi har alltså byggt ett skolsystem som inte klarar av att lära barnen läsa. Rika föräldrar har råd med privatlärare vid sidan av, så de som drabbas värst är barn från resurssvaga miljöer. Konsekvenserna är förödande, både för individen och samhället.
Jag var tre år gammal när kriget i Bosnien bröt ut och jag fyllde fem när vi kom till Sverige. Trots att jag under lågstadiet kom ikapp mina klasskamrater med läsningen och språket så satte sig de tidiga bristerna på självförtroendet.
Men jag gick tack och lov i en mycket mer sammanhållen skola, som kunde hjälpa mig att komma ikapp. I dagens skola hade risken varit stor att jag hade varit en av de många ungdomar som nu går in i vuxenlivet som funktionella analfabeter – och som måste kämpa sig igenom till och med en Mamma Mu-bok.
Domen meddelades i Södertörns tingsrätt den 2 december 2024. Foto: Oscar Olsson/TT.
Chefredaktörerna för Flamman och Dagens ETC hotades med hängning i samband med rapporteringen om Palestina. Nu döms gärningsmannen till skadestånd och dagsböter.
– Det känns skönt, säger Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis efter att en 55-årig man dömts för olaga hot mot honom och Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC.
– Domen visar att det faktiskt finns en bortre gräns för vad man kan skriva till varandra på nätet. Syftet var uppenbarligen inte bara att hota oss fysiskt, utan att tysta ned vår journalistik. Därför välkomnar jag domstolens beslut.
Det var i oktober förra året som de två chefredaktörerna valde att lämna in en anmälan om olaga hot. Den i dag dömde mannen hade skrivit ett inlägg på X där han menade att de båda borde ”hängas i enlighet med Nürnbergprinciperna”, precis som ”alla som varit inblandade i Israelkramandet och attackerna mot Gaza”.
– Man ska givetvis tåla mycket som publicist, och jag är rätt härdad av den brutala tonen i sociala medier. Men det här är faktiskt det grövsta jag har läst, då det både var så våldsamt, och så direkt riktat till oss personligen, säger Leonidas Aretakis.
Inlägget hänvisar till att även ”en journalist” avrättades under Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget. Enligt mannens offentliga försvarare Linus Gardell är den som åsyftas Julius Streicher, grundare och utgivare av den antisemitiska tidningen Der Stürmer, som var ett viktigt propagandaorgan för den tyska nazistregimen. Streicher dömdes till döden för brott mot mänskligheten, och hängdes natten till den 16 oktober 1946.
Det här är faktiskt det grövsta jag har läst, då det både var så våldsamt.
I dag dömdes den anmälde mannen till skadestånd för olaga hot vid Södertörns tingsrätt, och ska nu betala ett skadestånd på 8 000 kronor till vardera av redaktörerna. Då hotet riktar sig mot journalister med hänvisning till deras yrkesutövning ligger straffet på fängelseskalan, men den anklagade är sedan tidigare ostraffad, och döms därför till en villkorlig dom och 40 dagsböter på sammanlagt 7 600 kronor.
Den dömde menade själv att inlägget inte var personligt riktat mot de båda chefredaktörerna, utan att det snarare var en allmän kommentar om mediernas ansvar. Att han taggat både Leonidas Aretakis och Andreas Gustavssons konton i inlägget ses dock som ett tydligt tecken på att det rört sig om ett riktat meddelande. Tingsrätten anser att hotet var tillräckligt för att männen ska ha kunnat uppleva ”allvarlig rädsla för sin personliga säkerhet.”
Under rättegången uppgav mannen att hänvisningen till Nürnbergrättegångarna visar att han syftar på en fredlig rättsprocess, och att han inte förstått att taggningarna innebar att chefredaktörerna skulle få en notis om inlägget, då ”han inte är så bra på X”.
– Med tanke på Israels grova krigsförbrytelser hoppas jag att vi till vänster kan fokusera energin mot våra motståndare, i stället för mot varandra, säger Leonidas Aretakis.
Kärlek i luften mellan två snidade träfåglar. Foto: Janerik Henriksson/TT.
Vilken är den sämsta dejt du varit på?
Jag tänkte ställa frågan på samtalet ”Kärleken & kapitalet” på Socforum på ABF-huset i morgon, och det vore roligt att kunna läsa upp några dråpliga exempel. Så skicka gärna ett mejl om du har en kul anekdot!
Med mig i panelen har jag Aftonbladets tidigare kulturchef Åsa Linderborg, författaren Lyra Ekström Lindbäck, och Minna Höggren – som precis bokdebuterat med Kärleksgapet. Samtalet äger rum klockan 12 i Zäta.
Varför prata om kärlek på ett socialistiskt forum?
Först och främst för att det är roligt.
Men det är också på allvar. Det har aldrig fötts så få barn per kvinna, allt färre gifter sig, och sexdebuten går upp i åldrarna. Svenskar ligger knappt tre gånger per månad, mot det globala snittet på fem.
Trots att kärleken bara är ett mobilsvajp bort verkar vi ha allt svårare att få till det. Romantiken är också en klassfråga, där i synnerhet arbetarmän har fått allt svårare att bilda familj. Kanske kan man tala om en ny ”kris i befolkningsfrågan”. Men problemet är förstås inte främst demografiskt, utan känslomässigt – många har helt enkelt svårt att hitta kärlek.
Beror det på bostadsbrist och ekonomisk ångest, eller är problemen existentiella – gemensamma för alla folk? Är våra ideal om parkärlek alltför individualistiska, och skulle kärleken blomstra i ett socialistiskt samhälle?
För att gräva djupare i de här frågorna har vi också bett några författare att skriva om kärlek i veckans nummer, och det fina omslaget är målat av Sofia Andersson. (Teckna en prenumeration nu.)
Befolkningsfrågan diskuteras friskt i den konservativa rörelsen, och vi har faktiskt ett samtal även om det. Klockan 17 ska Jacob Lundberg prata med Mathias Wåg, Anna Björklund och Lisa Pelling på temat ”För Sverige – i Tidö”. Varför lockas så många av konservativa idéer, och har vänstern något att lära?
Välkomna till ABF-huset ni som bor i Stockholm, och för er andra kommer samtalen på stora scenen att strömmas på Facebook. Läs hela programmet här.
Varuhandeln har blivit skådeplats för en utdragen kamp mellan producenter, konsumenter och mellanhänder. Foto: Janerik Henriksson/TT.
För ett halvt sekel sedan visade högern att kriser kan användas för att förändra samhället. Nu är det vänsterns tur – men det kräver kreativitet och mod.
En av de mer groteska sakerna jag har läst under inflationskrisen handlade om en bonde. Han hade gått till sin lokala Ica och sett att det mjöl han själv hade producerat kostade sju kronor mer än tidigare. En ökning på drygt 20 procent, trots att han inte hade höjt priset alls. Till TT sade han: ”Debatten är hög i dag om inflationen och oskäliga prishöjningar i butiker. Det här är ett typexempel på vem som tar pengarna.”
Ja, inte har småproducenterna och konsumenterna haft det lätt de senaste dryga två åren. Desto roligare har tiden varit för mellanhänder som matvarukedjor, banker och elhandelsbolag. Just de som har en ställning där de kan höja priserna utan att vi andra har något val. Bonden måste sälja sitt mjöl, kunden måste köpa sin mat. Båda måste betala lån och elräkningar. Just därför kan de stora företagen höja priserna så mycket.
Sedan valresultatet blev färdigt i USA har kommentarerna efteråt pekat mot att inflationen fällde Demokraterna. Vänsterekonomen Isabella Weber beskriver till och med inflationen som ett hot mot demokratin (The New York Times, 12/11). Grovhuggna slutsatser har också dragits om att det är omöjligt att vara vänster i en inflationskris. Men stämmer det?
Snarare verkar inflationen svår att vända till en framgång oavsett vem som styr. Kanske hade Socialdemokraterna kunnat förhindra maktskiftet 2022 om den dåvarande regeringen hade gjort mer åt prisökningarna. Ett tak på elpriset tidigt under 2022 likt det Spanien införde hade kunnat minska bördan av de skyhöga elräkningarna. Riksbankens exceptionellt snabba räntehöjningar hade inte behövt få en så dramatisk bana. Men ett elpristak verkar aldrig ha varit aktuellt. Och ingen vet förstås om det hade gjort skillnad för valresultatet.
Det är lätt att kritisera företagens vinster, men det är svårt att göra något åt dem.
På samma sätt är det troligt att Elisabeth Svantessons icke-existerande inflationsbekämpning är ett sänke för regeringen. Den har gömt sig bakom Riksbanken och tar nu ära för att ha löst en kris som har gjort många mycket fattigare.
Samtidigt är frågan om inte vänsterns kritik mot matjättarna, bankerna och elbolagen har fallit platt. Joe Bidens stab skrev dag ut och dag in på sociala medier om hur presidenten tog sig an inflationen genom att utmana storbolag. Det hjälpte ändå inte, eftersom centralbanken hela tiden höjde räntorna.
Inflation måste bekämpas innan den får fart. Tillfälliga pristak på strategiska varor som el är därför en bra idé, då det minskar incitamenten för företag att höja priserna för att kompensera för sina egna kostnader.
I stället för att minska amorteringskravet, som regeringens utredare föreslog häromveckan, kan en ny modell för räntor på bolån införas. I Danmark kan ett bolån ha en fast ränta över 30 år. Det fungerar som en obligation där räntan löper ut efter en viss tid. Hushållen vet vad de betalar och slipper onödiga överraskningar. Om det dessutom kombineras med en bankskatt kan banksektorn få en mindre framträdande roll i den svenska ekonomin. Det är bra för att minska risken för framtida finanskriser.
Det går att vända kriser till en hävstång för politisk förändring. Det förstod högern, som använde 1970-talets inflationskriser för att rita om den politiska kartan i högerns favör. Men det kräver kreativitet och mod.
För att nå dit måste vänstern först göra upp med sitt inflationsdilemma. Det är lätt att kritisera företagens vinster, men det är svårt att göra något åt dem. Det behövs mer genomgripande förändringar av hur inflationsbekämpning bedrivs. En sak är i alla fall klar: skulle det bli en inflationschock till och det sitter en rödgrön regering vid makten får misstagen från 2022 inte upprepas.
