Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Vänsterpartiets roll i att fälla regeringen har stärkt partiets plats som en av de mest betydelsefulla krafterna i den europeiska vänstern. Snarare än att riskera en avreglering av det system för kollektiva förhandlingar som ligger till grund för hyresregleringen valde man att agera. Men denna politiska markering har också påskyndat behovet av lärdomar från andra progressiva partier.
En viktig läxa är att en vänsterörelse måste vara redo att möta kraftfulla påtryckningar från traditionella socialdemokratiska partier. Dessa har visat sig runt om i Europa som en illa dold överenskommelse mellan högern och socialdemokratin om att stigmatisera vänstern som extremistisk. De mest dramatiska exemplet är Syriza i Grekland eller centristernas intriger för att störta Jeremy Corbyn i Labour.
För att möta dessa påtryckningar måste V vara tydliga i sitt nya uppdrag som de facto standarbärare för en tidigare form av socialdemokrati. De nyliberala ränksmiderierna som sedan 1980-talet har kapat de traditionella socialdemokratiska partierna harlyckats skapa en bild av socialdemokraterna som försvarare av ”fria marknader” och ”demokrati” — trots att de också har genomdrivit åtstramningar och avregleringar som undergräver båda. Som framgår i fallen Podemos och Syriza har denna strategi förlitat sig på att vänstern samtidigt komprometteras som en kryptoauktoritär populistisk kraft som försöker undergräva demokratin och, genom nationaliseringar i stor skala beröva marknaderna deras frihet.
Och även om V:s framgångsrika försvar av folkhemmets grundpelare egentligen diskrediterar anklagelsen om extremism återstår många fler orwellska fällor att desarmera innan denna talepunkt äntligen kan begravas.
Den mest utbredda av dessa är myten att konservativa är mot statlig inblandning och för marknader medan vänstern är för statlig inblandning och mot marknader. Vänstern har tenderat att utan invändningar acceptera det nyliberala mantrat, men detta är naturligtvis absurt. Högerns politik är beroende av att regeringen strukturerar marknaderna på ett sådant sätt att inkomsterna flödar uppåt samtidigt som de med hänvisning till ”konkurrenskraft” saboterar sund konkurrens på marknaden.
Genom att förkasta de vanliga ramarna i politisk debatt kan vänstern överge sina reflexmässiga ”antimarknad”-föreställningar och öppna nya perspektiv. Vad viktigare är kan den komma att mildra den hotande sociala kris som följer av antagandet av en politik som innebär en fusions- och monopolvänlig miljö med företagsstöd, ekonomisk sekretess och låga skatter. Denna politik nedvärderar verklig produktion till fördel för aktiviteter som plockar ut förmögenheter från skattebetalarna samt bidrar till att löner sänks och fackföreningar marginaliseras.
Det är särskilt angeläget att rekonstruera debattens premisser eftersom svensk ekonomi står på tröskeln till ett paradigmskifte från en exportdriven till en finansdominerad modell som fokuserar på bolån.
Finansialiseringen av landets ekonomi leder till ett underlättande av skatteflykt som förr eller senare kommer att dränera de offentliga finanserna och få akuta sociala konsekvenser för alla samhällsklasser.
Om V:s ökade stöd i väljaropinionen leder till konkreta valframgångar kommer det välkända mantrat om att det är ett ytterkantsparti som är för extremistiskt för att tas på allvar att få ny kraft.
Sådana anklagelser kan lätt vederläggas, men det förutsätter att partiet har förenat sina egna progressiva traditioner med ett kraftfullt narrativ som kan utmana villkoren för den gängse debatten.