Varje dag ringer lokalreportrar runt om i Sverige hundratals samtal till sina lokala poliskontor. Frågan är alltid densamma:
”Har det hänt något?”
En rattfylla, en misstänkt misshandel och så några personer som lobbats för fylleri, kanske. Vakthavande befäl avgör vilka uppgifter som är ”relevanta”. Reportern väntas lirka lite. Lättast är det om denne har en upparbetad relation med polisen, kan småsnacka lite och falla in i jargongen. Och om vakthavande befäl skulle råka kalla en misstänkt för ”jävla rom” väntas en ruttad reporter utelämna det. Ser ju inte så bra ut för vakthavande befäl, och då kan det plötsligt vara mycket färre saker som är relevanta nästa gång.*
Redaktionerna tvingas tassa för att inte väcka förargelse. Det låter kanske inte så allvarligt, men är ett yttre tecken på att något är fel på insidan.
Det släpptes en bomb i Sverige på fredagen förra veckan, men det blev inte så mycket liv om det eftersom vi var upptagna med flera borgerliga partiföreträdare som utreddes för olika brott.
Bomben var en rapport från Linköpings universitet, skriven av forskaren Stefan Holgersson och journalisten Ossian Grahn. Den handlar om hur den svenska polisen hanterar medier.
Så här ser det ut:
97 procent av de journalister som intervjuades uppgav att det var svårt att få kontakt med polisen eller att få göra intervjuer.
Samtliga journalister som hade erfarenhet av att begära ut offentliga handlingar från myndigheten menade att man där blev så hårt motarbetad att offentlighetsprincipen i praktiken var satt ur spel.
Mer än var tredje intervjuad journalist menar att polisens agerande är ”så allvarligt att det utgör ett hot mot demokratin”.
Man ska ta det lite varligt med det där att kalla saker för ett hot mot demokratin. Och det är olidligt med journalister som tror att deras bevakning är det enda som håller samhället igång och fascisterna stången.
Men det är bara att konstatera: det är viktigare för polismyndigheten att framstå som felfria hjältar än att upprätthålla grundlagen.
Lite av ett kardinalfel för just en polismyndighet. För att inte tala om en hjälte.
När Magdalena Andersson på måndagen lade fram en budget innehöll den – förstås – en ny satsning på polisen. De ska bli ännu fler.
Och nya vapen har de, och ett allt större mandat att göra intrång i vanliga människors liv.
Och samtidigt som polisen växer i omfång och befogenheter blir insynen allt mindre. Och de problem som polisens internkultur redan har – det finns ändlösa exempel på machostämning, rasistisk jargong samt direkta lagbrott och tjänstefel – bildar en cirkelverkan med myndighetens slutenhet gentemot granskningar. Ju mer ruttet det är på insidan, desto mindre ljus vill man ha in. Och ju mindre ljus som kommer in, desto lättare blir det för rötan att sprida sig.
Av vad vi kan se från utsidan kan det vara riktigt illa därinne. Det är dags att regeringar i alla färger börjar förse de pengar de öser över polisen med skarpa motkrav.
