Har ni hört att tron på kapitalismen är död? Så lät det dock redan för 20 år sedan under anti-globaliseringsrörelsens kulmen, vilket då fick Timbros husfilosof Johan Norberg att rida ut till världskapitalismens försvar i en uppmärksammad bok med samma namn. Men trots att korståget för marknadsvänligheten till och med tycktes få Bono att inse att fri företagsamhet är botemedlet mot fattigdom och elände känner Norberg sig nu tvingad att återigen ge sig ut i strid i samma ärende i sin nyutkomna bok Det kapitalistiska manifestet.
Titeln till trots är det ingen uppviglande skrift utan snarare ett desperat försvarstal mot alla planer på världspolitisk kursändring. Tonen är defensiv men käck. Här skiljer sig nämligen Norberg från den alarmistiska delen av borgerligheten som hukar i sina panikrum under hamstrade balar av toalettpapper. I stället för att hoppa på berättelsen om Harmagedon vill Norberg övertyga tvivlare till både höger och vänster om att samhället på det stora hela går framåt och blir bättre – allt tack vare kapitalismen.
Tusentals människor lyfts varje dag ur fattigdom – ett resonemang som vilar på det värdelösa måttet ”absolut fattigdom” – och Norberg uppmanar därför vänstern att omfamna kapitalismens gospel och sluta vara så ”osunt fixerad vid klassmotsättningar”. Han lugnar också sina globaliseringsskeptiska vänner inom högern som gapar om att kineserna tar våra jobb med att nästan 99 procent av intäkterna för varje tillverkad Iphone fortfarande landar i USA. Vidare förklarar Norberg att lyxkonsumtion utgör en central beståndsdel i mänsklighetens natur eftersom redan ”neandertalarna slogs om de bästa örnklorna att göra halsband och armband av” och bemöter, likt en oljig bilhandlare, anekdotiskt – ”jag talade med en 83-årig rörelsehindrad änka” – invändningar mot sina historiebeskrivningar och visioner.
Men de stora bristerna med Norbergs bok ligger i att han, precis som många av hans kritiker, rör sig helt i idé-, för att inte säga drömvärlden. Den entreprenörsanda, till exempel, som påstås bringa lycka och välstånd med sig varthän den än drar fram är vid en enkel kontroll överlägset mest utbredd i fattiga länder utan att det verkar avspegla sig i välståndet. 2019 toppade Niger listan där hela 95,1 procent är egenföretagare. Ändå har invånarna i Niger endast en bråkdel av BNP per person att röra sig med jämfört med folket i det företagsfientliga Sverige.
När Norberg sedan, utrustad med samma idealistiska förståelse av hur kapitalismen teoretiskt bör fungera, vänder sig emot att ”staten har curlat de besuttna” och att banker får statliga stödpaket när de misslyckas med att leka affär, är det inte konstigt att hans borgerliga vänner drar öronen och plånböckerna åt sig.
Att nyliberaler gör konstiga antaganden om verkligheten och gissar fel om framtiden är förvisso inget nytt. För 20 år sedan avfärdade Norberg själv den globala uppvärmningen som ett av vänsterns hjärnspöken. I Det kapitalistiska manifestet skriver han därför lite pliktskyldigt om utsläppsrätter, men utan att det kan låta övertygande ens för de närmast sörjande.
När det gäller konkreta exempel lyser Norbergs uppdragsgivares intressen också igenom på ett övertydligt sätt. Ojämlikhet är något dåligt när det förekommer hos ekonomiska rivaler som Ryssland och Kina eftersom det där beror på ”elitens institutionella stöld av folket”. I västvärlden är detsamma däremot vackert, heligt och okränkbart. Norberg kan med hårda ord fördöma ”svågerkapitalismen” men skyndar sig att tillägga att tuffare lagar och straff bara skulle trigga ”näringslivets legitima intresse att lobba för att skydda sin verksamhet”. Och om inte ”privata alternativ och valfrihet” får husera fritt inom vård, skola och omsorg riskerar den offentliga sektorns likriktning att ”blockera innovation”.
Även om den stora delen av borgerligheten har övergett Johan Norberg betyder det inte nödvändigtvis att kapitalismen är på reträtt. Kapitalismen är i dag förlöjligad, även om den inte är närapå så komprometterad som den borde vara efter att ha fört mänskligheten till avgrundens rand. Dess banérförares egna institutioner som IMF och Världsbanken talar därför tyst om dess daterade nyliberala glosor och försöker i stället klä utsugningens nödvändighet i andra ideologiska fraser och modeord. Det är därför inte konstigt att det verkar eka allt mer i Timbrokammaren.
Det kapitalistiska manifestet
Johan Norberg
Timbro förlag
