Frasen ”Ihågkom oss till liv” kommer från bönen som läses varje dag från det judiska nyåret Rosh Hashana till försoningsdagen Jom Kippur. Redan där skiljer sig denna autofiktiva, tecknade dokumentärroman radikalt från författaren Joanna Rubin Drangers tidigare galghumoristiska och underfundiga verk Fröken Livrädd & kärleken och Fröken Märkvärdig & karriären. På ett ställe i Ihågkom oss till liv tittar berättarens dotter fram i boken som håller på att bli till och säger att hon tycker att mamman ska skriva något roligt i stället, som hon brukar. För detta är en tung bok, även rent fysiskt. Kanske för att dess vikt och den plats den tar ska motsvara de berättelser den bär på.
Boken, som är runt 400 sidor lång, skildrar hur Rubin Dranger gräver i sin judiska släkts historia. Hon återger relativt ljusa och för hennes familj välkända historier som den om hennes mormors pappa Aron som flydde pogromerna i det dåvarande ryska kejsardömet i början av 1900-talet och blev en framgångsrik affärsman i Sverige. Men hon intresserar sig särskilt för de mer okända släktingar om vilka det hette att de ”försvunnit” och som i själva verket mördades av nazisterna. Hon börjar sitt grävande där hon står: med sig själv och relationen till den älskade mostern Susanne, som bar på ett mörker som till slut fick henne att gå till sjön och dränka sig. Det relaterbara självförakt som med dråplig humor gestaltas i de i tidigare böckerna får här en mörk klangbotten när Rubin Dranger skriver:
”Jag vet inte hur det var för Susanne, men i mitt djupaste mörker upplevde jag ett så starkt förakt för mig själv och min egen svaghet att det kändes som att jag bar nazismens förakt och hat inom mig.”
Sedan letar hon vidare i familjearkivet, vilket inte är helt lätt i släkter som mördats och flytt. Men hon berättar inte bara om hur hon upptäcker sanningen om ”försvunna” släktingar, utan påminner också om Sveriges allt annat än ärofulla förhållande till Nazityskland. Här fanns tidningar som skrev hovsamt om Tysklands politik, liksom censur av dem som inte gjorde det, transport av tyska soldater genom landet, den dåvarande kungens broderliga relation till Adolf Hitler och hur tidiga vittnesmål om den pågående Förintelsen viftades bort. Mycket av detta är känt sedan tidigare men Rubin Drangers bistra redogörelse är välbehövlig och inte desto mindre fasansväckande.
Som vanligt får hon skickligt texten och bilderna att samspela. Skillnaden mot tidigare böcker är att de här i stället för att förhöja humorn understryker och ger gestalt åt det fasansfulla. Men i titeln Ihågkom oss till liv finns också en uppmaning om att inte bara minnas döden, utan också göra motstånd mot denna genom att minnas livet. Och Rubin Dranger gör verkligen de människor hon skriver om levande. Trots de till synes enkla, renodlade bilderna i svartvitt präglas varenda en av de många gestalterna av personlighet och individualitet. En intressant aspekt är att de döda som nu ihågkoms till liv är mer realistiskt målade än berättaren, som i högre grad är stiliserad på liknande sätt som i Rubin Drangers tidigare verk.
Vid berättarens sida i nutiden finns också hennes barn som leker, småtjafsar och påminner om att det är dags för deras skärmtid. Detta blir en kontrast till det mörker deras mamma stiger ned i under sina efterforskningar, men också ytterligare en påminnelse om livet. Nazisterna ville utplåna den judiska befolkningen, men i dag lever och leker barn som har en judisk mamma och en svart pappa.
Som en hyllning till livet, om än melankolisk, framstår också de bedövande vackra helsidorna täckta av skymnings- eller gryningshimmel. De lyckas med det för himmelsbilder ovanliga konststycket att inte vara det minsta kitschiga.
I slutet av boken våndas berättaren över att hon kanske inte ska kunna göra sina släktingars liv angelägna för andra än sin egen familj. Det är en obefogad oro. Ihågkom oss till liv är en bok som definitivt är angelägen för oss alla.
Ihågkom oss till liv
Joanna Rubin Dranger
Albert Bonniers Förlag
