Visst uppskattar jag tydliga konfliktlinjer i politiken, men det närmast unisona försvaret av Ukrainas rätt till självbestämmande har ändå varit uppfriskande. Till och med i frågan om vapenleveranser till stridande makt – något som bara för något år sedan hade varit kontroversiellt – var riksdagen till slut överens. Tänk vad mer som skulle kunna åstadkommas om de parlamentariska låsningarna luckras upp. Eller?
Landets alla liberaler borde jubla åt mittenträngseln, men en ansenlig grupp debatthökar gör nu skriande utfall så fort någon lämnar flocken bara för ett ögonblick.
Så när Per Wirtén skrev att han visserligen betraktar Putin som en krigsförbrytare, men också önskar ett spretigare samtal med argument från realister och fredsrörelsen om en vapenvila, svarade Jens Liljestrand att det är som att sakna ”rasbiologer” som kan ”pigga upp debatten om afrikaner och homosexuella” (Expressen, 28/3).
Som Daniel Swedin påpekar i Arbetet är jämförelsen chockerande (29/3). Vi har precis förfasat oss över Putins lögner om att den ”särskilda operationen” handlar om att ”avnazifiera” Ukraina. Det är dags för ett moratorium på manliga stridspittars trivialisering av nazismen.
Det nya favoritordet bland dessa hökliberaler är ”narrativ”. Som ett språkvetenskapligt specialförband jagar de runt efter Natokritiska formuleringar att stämpla som förräderi. Till och med Magdalena Anderssons resonliga påpekande att Nato nog har annat för sig under kriget än att handlägga en svensk ansökan brännmärktes av Tove Lifvendahl som rysk propaganda: ”Bättre megafon i nuläget för det narrativ Kreml försöker etablera är svårt att finna” (9/3).
I samma veva anklagade Lisa Bjurwald i Expressen (2/3) Flamman för att bidra till den ryska propagandamaskinen, då vi har påpekat att Natos fortsatta existens under 90-talet som en antirysk allians har bidragit till spänningarna i Europa. Några faktaargument varken framförs eller behövs, för i postsanningens tid väljs fakta efter vad som passar den egna berättelsen, förlåt, narrativet.
Jag ska inte helt förkasta det här som postmoderna spetsfundigheter – visst kan man ifrågasätta syftet med att mitt under kriget skriva ännu en text som enbart fördömer Nato och USA, som Kajsa Ekis Ekman i ETC häromdagen (27/3). Men det är inte heller svårt att bemöta sådana texter i sak snarare än med osmakliga jämförelser.
Så varför bry sig? Är det inte bättre att avfärda allt som ännu ett hysteriskt kulturkrig där de flesta deltagare tycker rätt lika? Tyvärr fyller dock det här diskursfokuset en funktion. Det avleder nämligen uppmärksamheten från mer påtagliga sätt som Sverige kan hjälpa Ukraina på.
I sitt tal till riksdagen den 24 mars vädjade Zelenskyj till Sverige om att vi ska stoppa importen av ryska fossilbränslen, medan han till de liberala hökarnas stora besvikelse inte sade ett ord om att strypa produktionen av kulturtexter från fredsrörelsen. EU hade då importerat rysk olja, kol och gas för runt 175 miljarder kronor.
En timme före talet gick Miljöpartiets förslag om att Sverige ska dra åt energikranen till omröstning, och en Sifo-undersökning visade att 91 procent av befolkningen var positiva och endast fem negativa till det. Det var öppet mål för alla som sade sig vilja se en ukrainsk seger.
Men plötsligt var enigheten bortblåst, och endast Vänsterpartiet anslöt sig. Lika ensamma stod de två partierna i fråga om att vägra ta emot ryska handelsfartyg. Moderaterna motiverade sitt beslut med att det skulle ”legitimera” Miljöpartiets klimatpolitik.
”Sorry, Mr. Zelensky, but it would benefit the narrative of the Greens.”
Lustigt nog uteblev alla arga ledare om att högern går Putins ärenden. De liberala hökarna har fullt upp på annat håll. Vem har tid med oljan när det finns ett åsiktsutrymme att strama åt?
