Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Sverige hade inga som helst problem att hjälpa USA med motsvarande sorts internationell terrorism i Afghanistan i många år, och inte heller med att hjälpa Saudiarabien med vapen så att de kan bedriva internationell terrorism i Jemen, med 350 000 döda som resultat. Så Sverige har inga skäl att sätta sig på några höga hästar i Ukrainafrågan.
Och vi ska inte glömma Sveriges roll i upptrappningen inför Ukrainakriget. Det var Carl Bildt som i egenskap av utrikesminister fick EU med sig på att lova Ukraina ett handelsavtal – på villkor att Ukraina bröt handelsavtalet med Ryssland. Detta ledde omedelbart till ett lågintensivt inbördeskrig i Ukraina, eftersom västra Ukraina traditionellt hade handlat med Europa och ville ha ett handelsavtal med EU, medan östra Ukraina hade handlat med Ryssland och ville ha kvar handelsavtalet med dem. Västra Ukraina kunde driva igenom att Ukraina skrev på avtalet – varpå de östra delarna helt naturligt vände sig mot de västra. Utan inbördeskrig i Ukraina hade det inte funnits något för Ryssland att blanda sig i.
Något intresse av att lösa detta problem fanns inte i EU. För övrigt visade det sig att EU inte var intresserat av Ukrainas produkter heller, utan uppenbarligen bara av Ukrainas destabilisering, eller kanske sin egen expansion.
Den 12 mars krävde en demonstration, med högt uppsatta socialdemokrater och liberaler på talarlistan, att de diplomatiska förbindelserna med Ryssland ska avbrytas. Ingen krävde att förbindelserna med USA skulle avbrytas under Irakkriget, eller ens under Vietnamkriget, för att inte tala om förbindelserna med Saudiarabien.
Att kräva det nu är dubbelmoral. Det är dessutom kontraproduktivt om det är fred man vill ha. Fred förutsätter som ett minimum att man talar med varandra. Vietnamrörelsen – så ”antiamerikansk” enligt myten – gjorde rätt i att inte kräva att förbindelserna med USA skulle brytas.
Men jag undrar om det är fred man är intresserad av, eller om det bara är moralpositionering. Att få uppträda som den Gode, medan man tilldelar rollen som Ond åt någon annan. I Washington sitter för övrigt Joe Biden och hotar med kärnvapen i sin godhet, så det är en global företeelse.
Som Minda Holm på Norsk Utenrikspolitisk Institutt har påpekat finns en ”ömsesidig brist på självförståelse” hos både Natogemenskapen och Ryssland: båda är lika pigga på att utmåla sig själv som oförstådd och God och den andra som Ond. Ingendera tycks ha något som helst intresse av att ta reda på vad den andra parten egentligen behöver för att acceptera en fredlig samlevnad, och hur man själv kan bidra till detta. Följaktligen har båda sidor ett ansvar för att konflikten trappas upp.
Vad Ukraina behöver, snarare än nordatlantisk moralpositionering, är rätt att industrialisera sig för att få ordning på sin ekonomi, plus rätt att handla med vem som helst utan att fråga EU om lov.
Och vad Ryssland behöver är en mindre paranoid världsbild. Möjligen skulle vi kunna hjälpa dem med detta, under förutsättning att vår egen paranoida världsbild tonas ned. Ryssland struntar faktiskt i Gotland. Stater är egoistiska och sätter sitt eget intresse först. Men det går att lära sig att inse att intresset gagnas bättre av samarbete än av bråk och misstro. På båda sidor. Men det kräver arbete. Samt mindre självgodhet.
Jan Wiklund är medlem i Jordens Vänners fredsutskott.