Nyheter/Utrikes 06 maj, 2022

Elitklubben som eldar på Putins krig

Den ryska regimen har de senaste åren gått från en pragmatisk till en allt mer chauvinistisk och imperialistisk ideologi. Bakom utvecklingen står den neokonservativa Izborsk-klubben som odlar starka band till statsmakten.

På sin 84-årsdag, den 26 februari 2022, gav den ryske författaren Aleksandr Prochanov en live-intervju från cockpiten på ett stridsflygplan som flög över Ukraina. Under honom höll hans dröm om att återupprätta det sovjetiska imperiet på att ta form med våld: ”Jag flyger över den svarta ukrainska jorden som de ryska stridsvagnarna korsar medan de reparerar den fruktansvärda skada som begicks mot den ryska historien 1991. (…) I dag gifter vi oss på nytt med Ukraina”.(2)

Prochanov är en av de mest framträdande ”nationalpatrioterna”. Denna idéströmning bildades direkt efter att perestrojkan infördes (1985–1991) i opposition mot de ”västtillvända” (zapadniki) och ”liberaldemokraterna”. Den samlade intellektuella som var nostalgiska över det ryska imperiet och det politisk-militära etablissemanget som motsatte sig de liberaliseringar som den siste sovjetiska ledaren Mikhail Gorbatjov hade satt igång. Under hela 90­-talet var Prochanovs tidning Zavtra (Imorgon) en samlingspunkt för oppositionen mot den ryske presidenten Boris Jeltsin. Bland de stående skribenterna fanns stalinister, nationalister, rojalistiska ortodoxa präster och traditionalistiska muslimer. Den eurasiatiska tänkaren Alexander Dugin, som hävdar att Ryssland har en specifik civilisation särskild från västerlandet, den national-bolsjevikiske författaren Eduard Limonov eller Kommunistpartiets ledare Gennadij Zjuganov figurerade också. Denna eklektiska blandning samlades runt en hårdför kritik mot den postsovjetiska demokratin, de ekonomiska liberaliseringarna, oligarkernas makt, västifieringen av samhället och den amerikanska hegemonin över världsordningen. ”Jeltsin har dödat 2 200 000 ryssar” löd rubriken på en artikel i Zavtra 1995 som anklagade Jeltsins ekonomiska politik för att ha resulterat i ett ”folkmord” på det ryska folket.

Nationalpatrioterna delar ett gemensamt mål: återupprättandet av en stark stat som kan sammantvinna olika perioder i den ryska historien och länka samman tsarimperiets traditionella och andliga värderingar med Sovjetunionens militära och teknologiska makt. Även om gruppen förblev i opposition plockades en del av dess idéer upp av statsledningen när Tjetjenien-kriget bröt ut 1994. Regimen försökte konstruera en ny statspatriotism kring kampen mot separatismen. 1996 tillsatte Jeltsin en kommission med uppdraget att definiera det postsovjetiska Rysslands ”nationella idé”.
I slutet av århundradet ledde flera stora händelser fram till att liberalismen och västerlandet kom att förkastas och att patriotismen ökade i den ryska opinionen: finanskrisen 1998 och den brutala devalveringen av rubeln, utvidgningen av Nato till Ungern, Polen och Tjeckien, Natos bombning av Serbien 1999 utan FN-mandat, samt det andra Tjetjenien-kriget. I denna kontext trädde en ny generation intellektuella fram – de Ungkonservativa. Dessa nya ”hökar” var alla födda på 70-talet och kände inte samma nostalgi över Sovjetunionen som de äldre nationalpatrioterna. Men dessa specialister på religiös filosofi, politisk konservatism och nationalism som utbildats vid Moskvas statliga universitet (MGU) tog över deras kritik mot globaliseringen och deras vilja att främja den ryska statens suveränitet och dess stormaktsstatus.

I politiken utgjorde Vladimir Putins maktövertagande år 2000 en konservativ vändpunkt. Den nye statschefen satte sig för att förstärka centraliseringen av staten och återupprätta ”maktens vertikala led”. Från och med 2004 började de ryska hökarna ombes bidra till den ideologiska kontraoffensiven som Kreml inledde mot de västtillvända ”färgrevolutionerna” i det postsovjetiska området. Vladislav Surkov, biträdande presidentstabschef och regeringspartiet Enade Rysslands chefsideolog, myntade 2006 konceptet ”suverän demokrati” för att rättfärdiga den ryska statens auktoritära karaktär. Dugin och Prochanov bjöds in av partiet för att hålla konferenser för den regeringstrogna ungdomsrörelsen Nashi (Våra) och Molodaja Gvardija (Unga gardet). Deras karriärer tog genast fart. Dugin utsågs till professor i filosofi vid Moskva­universitetet 2006. Prochanov blev snabbt en återkommande gäst i de debattprogram som presenterades av den kända regimvänliga journalisten Vladimir Soloviev på kanalen NTV. De Ungkonservativa höll i sin tur en diskussionsklubb inom partiet, Ryska klubben, vars uppdrag var att formulera ett regimvänligt svar på den etniska Kreml-kritiska nationalism som fått vind i seglen.

2007 gjorde Putin bruk av hökarnas diskurs på ett mer öppet sätt än tidigare. I talen nämnde han idéer som ”andlig säkerhet”, som kopplar samman försvaret av den ryska religiösa identiteten med frågan om nationell säkerhet. ”Den ryska federationens traditionella religioner och den ryska kärnvapenarsenalen är två saker som stärker den ryska staten och skapar de nödvändiga förutsättningarna för att garantera landets interna och externa säkerhet”, sade han den 1 februari 2007 framför en publik av ryska och utländska journalister. Samma år, vid säkerhetskonferensen i München, markerade hans fördömande av den unipolära världsordningen en antivästlig vändpunkt i utrikespolitiken.

Den tidigare premiärministern Dmitrij Medvedev höll fast vid den aggressiva utrikespolitiken när han blev president 2008. Det rysk-georgiska kriget sommaren 2008 ökade Rysslands isolering från västerlandet och utlöste en genomgripande moderniseringsreform av de väpnade styrkorna. Under resten av hans mandat höll Medvedev dock hökarna borta från den inre kretsen av rådgivare. I deras ställe gavs liberala ideologer utrymme att påverka politikens riktning: omstart av relationerna med väst, stärkandet av rättsstaten och modernisering av ekonomin.

Efter de stora demonstrationerna mot valfusket vintern 2011–2012, valdes Putin om i maj 2012 under vad som hade utvecklats till en legitimitetskris för regimen. Inom eliten fick de så kallade ”siloviki” – företrädare för säkerhetstjänsten och armén – övertaget på bekostnad av teknokraterna(3). Denna utveckling gynnade de konservativa, som återigen fann sig i rollen som leverantörer av ideologiskt stöd åt det auktoritära systemet. Samma år grundade Prochanov Izborsk-klubben. Med inspiration från det medeltida slottet i byn med samma namn nära gränsen mot Estland ser sig klubben som en ”mäktig politisk och ideologisk koalition av patriotiska statsmän, en imperiell front som motsätter sig manipulationerna från utländska inflytandecenter”.(4)

Med ett 60-tal medlemmar från olika professionella miljöer – intellektuella, akademiker, politiker, entreprenörer, journalister, artister, kyrkliga ämbetsmän och medlemmar av säkerhetstjänsten – är dess syfte att formulera ”en patriotisk statspolitik som kan appliceras i alla sfärer av det nationella livet”.(5) Bland medlemmarna finns inflytelserika personer, såsom ekonomen Sergej Glazev som var Putins rågivare i den eurasiatiska ekonomiska integrationen mellan 2012 och 2019, metropoliten Tichon Sjevkunov som ryktas vara Putins personliga biktfader, journalisten Mikhail Leontjev som leder oljebolaget Rosnefts analytiska avdelning, samt Nobelpristagaren i fysik Jaurès Alferov som avled 2019. Klubben stöds av högt uppsatta medlemmar av den politiska eliten: Andrej Tourchak, tidigare guvernör i Pskov och numera generalsekreterare i Enade Ryssland, och kulturministern Vladimir Medinskij deltog personligen i invigningsceremonin.

Deras idéer började nu få större genomslag. Putin meddelade i sitt årliga tal till den federala församlingen i december 2012 att de ”andliga” och ”traditionella” värdena skulle stärkas som svar på vad han såg som en ”demografisk och moralisk kris” i landet. Det innebar i praktiken att man året därpå antog en lag mot ”främjandet av icke-traditionella sexuella identiteter” och en annan som kriminaliserade blasfemi. Vid det internationella forumet vid Valdai 2013, som samlade internationella experter och ledare, definierade Putin Ryssland som stående i opposition till västerlandet, som enligt honom befann sig i moraliskt och kulturellt förfall och hade glömt sina ”rötter” och sina ”kristna värden”. Izborsk-klubbens vice ordförande, journalisten och statsvetaren Alexander Nagornij menade att detta var ”de idéer, värderingar och koncept som de ryska patriot-­suveränisterna har närt i flera år”.(6)

Izborsk-klubbens inflytande kulminerade under den ukrainska krisen 2014. Kreml delade medlemmarnas tolkning av den pro-europeiska Majdan-revolutionen: det var en operation orkestrerad av väst för att stoppa integrationen av Eurasien.(7) Putin gav dem också rätt när han rättfärdigade annekteringen av Krim, där prins Vladimir och det ryska Kievriket konverterade till den ortodoxa tron år 988, med ”dess civilisatoriska och till och med sakrala betydelse som är ovärderlig för Ryssland”.(8) I juli 2014 hyllade Dmitrij Polonskij, ministern för inrikespolitik, information och kommunikation i den nya Krimrepubliken, Prochanovs och hans klubbmedlemmars bidrag: ”Vi anser att era åsikter har spelat en nyckelroll i händelserna under Krim-våren”.(9) Den ryska armén erkände även klubbens strategiska roll när man döpte ett bombplan med precisionsmissiler till Izborsk och dekorerade det med klubbens logga.

Men när det separatistiska upproret bröt ut i Donbass i östra Ukraina valde den ryska regimen att officiellt ta avstånd från Izborsk-klubben, som nu ansågs för radikal i sitt stöd till de väpnade grupperna. Inför de kostsamma västerländska sanktionerna vägrade Kreml att erkänna de folkomröstningar om självständighet som hölls i Folkrepublikerna i Donetsk och Lugansk. I motsats till det bidrog klubben aktivt till att främja konceptet ”Novorossia” (Nya Ryssland) som namn på Donbass, för att legitimera områdets integration i Ryssland. Klubben står särskilt nära de figurer som grundade den självutropade Folkrepubliken Donetsk: guvernören Pavel Gubarev, premiärministern Alexander Borodai och försvarsministern Igor Strelkov, som alla är tidigare skribenter i Prochanovs tidning Zavtra. Under sommaren 2014 bistod klubben dem med politiska råd och organisatoriskt stöd, samt bidrog till framtagandet av en grundlag.

Den 5 september valde Kreml att ersätta republikernas regeringar med nya eliter som accepterade att underteckna Minsk-protokollet med Ryssland och Ukraina, ett avtal som avser att återintegreras Donbass i Ukraina med en ”särskild status av lokalt självbestämmande”. Den isolerade Izborsk-klubben beklagade denna återgång till den diplomatiska vägen. Den argumenterade i stället för en ”total militär operation” utförd av en ”befrielsearmé” bestående av frivilliga volontärer från privata militära grupper och stödd av missileld mot strategiska mål.(10) Klubben upprätthöll även regelbundna kontakter med separatisterna i Donbass genom sin lokala antenn i Donetsk. I maj 2015 presenterade Valerij Korovin där sin bok Slutet på projektet Ukraina, som argumenterade för att Ukraina är ett ”artificiellt historiskt subjekt skapat av Lenin”, och som är inkapabelt att bli ”en fullständig Stat”.

Även om hans idéer inte officiellt plockades upp fick de stöd och finansiering av makten. 2015 tog Izborsk-klubben emot 10 miljoner rubel (då ungefär 1,5 miljoner kronor) av presidentkansliet för att formulera en ”doktrin för den ryska världen”. Den publicerades 2016 och förutsåg ”skapandet av ryska intressesfärer” för att konkurrera med västerlandet på Balkan och i Svarta havet. I texten framfördes argumentet att ryssarna i Ukraina skulle vara utsatta för ”russofobi” från den ukrainska regeringen som hamnat under ”nynazisters inflytande”.

Snarare än att helt anamma ett ideologiskt system präglades Putins auktoritära regim fortfarande av en viss politisk flexibilitet. Riktningsändringen som gjordes efter parlamentsvalen i september 2016 gav åter liberaldemokraterna initiativet. Vjatjeslav Volodin, en antivästlig radikalkonservativ och informell stödpunkt för Izborsk-klubben, flyttades från posten som vicedirektör för presidentstaben och fick i stället den mindre inflytelserika posten som ordförande för Duman. Hans efterträdare, Sergej Kirjenko, som var premiärminister under den ekonomiska krisen 1998 och tidigare chef för kärn­energibolaget Rosatom mellan 2005 och 2016, tillhör snarare den liberala och teknokratiska eliten. Under hans ledning har den Ryska presidentiella subventionsfonden vid två tillfällen avslagit ansökningar om finansiellt stöd från Izborsk-klubben.

Sedan förgiftningen och gripandet av oppositionspolitikern Alexej Navalnyj i slutet av 2020 har Putin mer öppet omfamnat en hårdare statsideologi. Hans artikel från juli 2021 om ”ryssarnas och ukrainarnas historiska enighet” bygger på Izborsk-klubbens idéer som presenterar Ukraina som en ”produkt av den sovjetiska eran”, som styrs av eliter som ”ser mellan fingrarna med nynazister” och upphöjer russofobin till ”stats­politik”. Åtta månader senare markerade krigsutbrottet en utveckling av det ryska politiska systemet. Den auktoritära hybridformen, som sammanbinder flera olika ideologiska fraktioner, har gett vika för en extremt repressiv regim med en imperialistisk och krigisk statskultur. En av Izborsk-klubbens grundare, den tidigare kulturministern Vladimir Medinskij, ledde den ryska delegationen som skickades för att förhandla om fred med Ukraina.


Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique

Översättning: Jonas Elvander

Fotnoter


Doktorand vid Science Po CERI-CNRS, Paris.
Komsolskaja Pravda, Moskva, 26 februari 2022.
Richard Sakwa, Putin redux: power and contradiction in contemporary Russia, Routledge, London, 2014.
Klubbens hemsida.
Ibid.
Alexander Nagornij, ”Från München till Valdai” (på ryska), Izborsk-klubbens hemsida, 3 oktober 2013.
Presidentens tal, 18 mars 2014.
Presidentens tal till federala församlingen, 4 december 2014.
Izborsk-klubbens tidskrift, nr. 7 (19), Moskva, 2014.
Alexander Nagornij, ”Det stalinistiska receptet” (på ryska), Izborsk-klubbens hemsida, 25 juni 2014.

Inrikes 30 april, 2025

Kommunister och socialdemokrater firar 1 maj – med ”samma” affisch

De två affischerna, beskurna. Bild: Skärmdump.

Två snarlika, 70-talsdoftande affischer skapar förvirring bland Stockholms 1 maj-firare. Den enda kommer från Kommunistiska partiet – och den andra från Socialdemokraterna. ”Kommunister brukar inte gilla att festa med sossar”, säger Andrea Törnestam (S).

Röda fanor. Människor samlade i gemensam protest, i festliga men stiliserade grundfärger. Och ett ballt typsnitt, som hämtat från en svunnen era av utsvängda jeans och fräsiga muskelbilar.

Den ena affischen berättar om Kommunistiska partiets demonstration under parollen Röd front. Den andra om den efterfest på Slaktkyrkan i Stockholm som anordnas samma kväll av Socialdemokraterna i Stockholm.

Och de är identiska. Åtminstone nästan. 

Om S skulle få för sig att stödja anti-koloniala befrielserörelser i dag så ser vi positivt på det

– Vi ville ha en färgglad affisch med 70-talskänsla som signalerar att första maj är en folkfest, berättar Andrea Törnestam, kommunsekreterare för Socialdemokraterna i Stockholm, för Flamman.

Hon är överraskad över att de två partierna tagit fram två så pass snarlika affischer.

– Vi har inte sett deras i framtagandet av vår, det kan vara en slump men troligen har de inspirerats av samma affischer som vi har gjort.

Inte heller Kommunistiska partiet var medvetna om att Socialdemokraterna skulle använda sig av en liknande utformning.

– Vi tror faktiskt att vi var först med affischen, säger partisekreterare Filip Astvald till Flamman. 

Han säger att deras förlaga är en affisch från De förenade FNL-grupperna, och att tanken med referensen är att uppmärksamma 50-årsjubileet av Vietnamkrigets slut på valborgsmässoafton 1975. Flamman har tagit del av affischen, och konstaterar att Socialdemokraterna är de som hållit sig närmast förlagan.

– Det är lika rätt att göra motstånd mot ockupation nu som då, i till exempel Palestina, säger Filip Astvald till Flamman, och fortsätter:

– Om Socialdemokraterna helt plötsligt skulle få för sig att stödja anti-koloniala befrielserörelser i dag så ser vi bara positivt på det.

Andrea Törnestam beklagar att en liknande bild använts av båda partierna, men menar att det trots allt bara rör sig om ett enskilt evenemang. 

– Vi blev något förvånade och inte så glada, men det handlar om en omslagsbild för en enskild kväll, inte någon kampanj.

Finns det inte en risk att folk blandar ihop era evenemang?

– Kommunister brukar inte gilla att festa med sossar, och vice versa, så det hoppas jag inte.

Inrikes/Nyheter 30 april, 2025

Intervju i SD-nära kanal kan fälla Boråsmannen

Riks logotyp samt den åtalade 68-åringen. Foto: Skärmdump / Privat.

Den 68-årige man som körde in i en Palestinademonstration hävdar att han är oskyldig. ”Ska jag göra ett terroristdåd så tar jag väl inte med mig damerna”, säger han i förhöret. Men en intervju med Youtubekanalen Riks talar till mannens nackdel, enligt åklagaren.

I dag väcktes åtal mot den 68-åring som körde in i en Palestinademonstration i Borås förra sommaren. Mannen åtalas för försök till grov misshandel samt hets mot folkgrupp.

– Min bedömning är att han har sett demonstrationståget och avsiktligen kört in i den på grund av att det varit till stöd för Palestina, säger åklagare Carolyn Westeröd till Flamman.

Hon menar att bevisningen mot mannen är god.

– Det är baserat på de uttalanden och inlägg han delat i sociala medier under juli och augusti. Det är både på X och på Facebook, där han delat meddelanden som vi bedömer vara av hatbrottskaraktär.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Essä 30 april, 2025

I omvårdnadens dans knyts kroppen till kapitalismen

Personlig assistans kräver ett nära fysiskt samarbete. Foto: Lotte Fernvall/Aftonbladet/TT.

När min brukare äntligen kan bada igen, efter månader av lyfthinder och kompromisser, blir den nya takliften både en seger och en sorg. I personlig assistans vävs kroppar, maskiner och känslor samman i ett arbete som både skapar och förbrukar oss.

Den nya takliften är på plats i badrummet. Äntligen kan han bada igen – det bästa han vet. Efter att min brukare brutit benet tvingades vi ta ett långt uppehåll, då det blev för svårt att få över honom i badkaret. I stället gick vi över till duschstol.

Att få en lift var inte enkelt. Det krävdes utredningar och överväganden. Var bad verkligen nödvändigt för hälsan? Behövde hans kropp det? Kunde inte vi assistenter göra liftens jobb med våra egna kroppar?

Liften är en liten seger. För honom – och för oss. Men också en förlust. Ett tecken på att hans kropp håller på att förfalla. Och att våra kroppar gör detsamma. Våra ryggar klarar inte längre att kompensera när hans smidighet sviktar. Den sänkbara sjukhussängen, badrumsliften, elrullstolen – alla de tekniska hjälpmedlen höjer hans livskvalitet och skonar våra kroppar. Men de förändrar också vårt arbete. Tidigare var det kropp mot kropp. Nu står en maskin emellan oss.

Våra ryggar klarar inte längre att kompensera när hans smidighet sviktar.

Jag började arbeta extra i hemtjänsten redan i gymnasiet. På helger och somrar gick jag hem till pensionärer i Hässelby Gård, städade, handlade och delade ut matlådor. När jag var 25 började jag arbeta nätter som personlig assistent åt min moster.

I sjutton år jobbade jag nätter – en påfrestning både fysiskt och mentalt. Att leva så nära en nära släktings dödsångest, nattliga panik och andningsnöd slet hårt. Omställningarna mellan nattarbete och dagliv blev allt svårare.

Sedan kom döden. Ett litet sår blev till blodförgiftning. Min mosters kropp gav upp, även om sinnet fanns kvar. Hon sjönk in i en allt djupare sömn. Jag fick ta beslutet på sjukhuset att stänga av hennes livsuppehållande maskiner och se henne ta sina sista andetag. Det knäckte mig.


I en text jag skrev efter hennes död försökte jag beskriva den ”moster-maskin” vi hade blivit under våra år tillsammans: hur vi assistenter, apparaterna och min moster kopplades samman i en noggrann koreografi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 29 april, 2025

Sami Suliman höll ett tal där han beklagade sig över ”de tre Arons” makt över Sverige. Skärmdump.

”De är alla sionister”, dundrar talaren från scenen. Det är demonstration för Palestina vid Odenplan den 12 april, och Judiska centralrådets ordförande Aron Verständig framställs som mytologiskt mäktig. ”Han är livsfarlig och kan tysta en statsminister, och kan göra vad han vill i vårt land. Kom ihåg hans namn.”

Nu är talaren, en av medarrangörerna av de sedan drygt två år veckovis återkommande Palestinademonstrationerna i Stockholm, varm i kläderna. Han ser ett mönster eftersom flera personer han ogillar heter Aron. De, framgår det underförstått, har ett särskilt samband med varandra. ”Aron ett, Aron två, Aron tre – ett kraftigt spindelnät i media och politik.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Nyheter 28 april, 2025

Flamman firar historisk upplaga på Sturehof

Kulturredaktör Paulina Sokolow, nyhetsredaktör Jacob Lundberg, chefredaktör Leonidas Aretakis och reporter Liz Fällman.

Efter en rekordartad tillväxt firar Flamman en efterlängtad milstolpe på jämngamla Östermalmskrogen Sturehof. ”Vår främsta uppgift är att granska överklassen, så varför inte göra det på nära håll”, säger chefredaktör Leonidas Aretakis.

Den socialistiska veckotidningen Flamman växer som aldrig förr.

Från att i decennier ha skvalpat runt två till tre tusen prenumeranter har tidningen skapat kvartalsrapporter som skulle göra Elon Musk avundsjuk.

Sedan första numret 2023 har man växt från under 3 000 till över 5 000 prenumeranter.

– Det gläder mig att vår satsning på orädd, rolig och fritänkande journalistik betalar sig. Det här är en laginsats – vi har kul ihop på redaktionen, och det märks på resultatet, säger Leonidas Aretakis.

Flamman har vuxit till en publicistisk storspelare: citerad i riksmedier, närvarande i centrala debattpaneler och med eko långt utanför Sveriges gränser.

Satirtävlingen i januari 2023 uppmärksammades i bland annat Le Monde och Süddeutsche Zeitung, och utlöste attacker i Erdogans närstående tidning Sabah. Tävlingen ledde också till att Flammans chefredaktör tilldelades yttrandefrihetspriset till Lars Vilks minne.

– Folk kastar sig över allt från våra gräv till våra essäer. Vi har en blandning av material som vi är ensamma om, och dessutom en egen ton, säger nyhetsredaktör Jacob Lundberg.

Med den nya tv-satsningen Grillen, och profilerade poddar som Forum, Apans anatomi och Kalam suedi har man dessutom etablerat sig som ett bredare mediehus, som nu dessutom fylls på med Sveriges mest inflytelserika litteraturpodd Gästabudet.

Tidningens nyskapande omslag tas ofta fram i samarbete med samtida konstnärer.

– Det märks att folk verkligen vill skriva hos oss, och säg en annan svensk veckotidning som är så här snygg? säger kulturredaktör Paulina Sokolow.

Flamman har levt många liv sedan starten som socialdemokratisk rösträttstidning i Malmfälten 1904–1906: från VPK-tidning efter partisplittringen 1917, via hårdkommunistisk utbrytare med APK 1977, till dagens oberoende socialistiska röst sedan 1991.

I dag förenar tidningen en självständig utrikeslinje – med enhälligt stöd för Ukraina, skarp kritik mot Israels brutala krigföring och ett lika starkt motstånd mot antisemitism – med en konsekvent solidaritet med arbetande människor.

– Vi struntar helt i vem vi gör förbannad. Våra läsare förväntar sig självständiga ställningstaganden och oväntade ingångar, och vår enda lojalitet är med dem, säger Leonidas Aretakis.

Att spränga 5 000-vallen – en siffra Flamman inte sett sedan 1970-talet – är en historisk händelse. Den firas nu på klassiska Sturehof, grundat 1905, kvällen innan första maj.

– Vår främsta uppgift är att granska överklassen, så varför inte göra det på nära håll.

Krönika 26 april, 2025

Tiktok är en av de främsta nyhetskällorna för unga. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

För två veckor sedan skaffade jag Tiktok. I början hatade jag varje sekund av det. Min relation till selfiekameran har annars varit att rygga tillbaka i förskräckelse efter att ha råkat slå på den av misstag. Men jag vill inte vara aktiv på X längre och Bluesky är sin egen lilla filterbubbla – så nu är det selfievideo som gäller.

När högern vann det svenska valet 2022 pratade många efteråt om deras framgångar bland unga väljare. I skolvalet fick Sverigedemokraterna 20,8 procent, medan Moderaterna lockade mer än var fjärde ungdom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 26 april, 2025

Den verkliga terrorn är klimatpolitiken

En polisbil utanför Vasamuseet efter att Återställ våtmarker genomfört sin aktion. Foto: Anders Wiklund / TT.

Sverigedemokraterna föreslår att klimataktioner ska klassas som terrordåd. Men om något kommer att skapa storskalig chock är det en tregradig uppvärmning av jorden.

”Att kliva ombord på Vasa kan utsätta henne för skador som inte kan repareras”, skrev Vasamuseet i ett tårkramande inlägg i sociala medier härom veckan, sedan två medlemmar från Återställ våtmarker klättrat upp på skeppet för att protestera mot torvbrytning.

”Hennes trä är oerhört skört – varje steg, varje beröring riskerar att göra oåterkallelig skada. Hon är inte byggd för att bära oss längre.”

Jag vet inte om det var medvetet, men visst låter det som att de pratar om vår planet under kapitalismen? Ett prestigeprojekt fullproppat med sin tids främsta teknik, men som ändå sjunker på jungfrufärden under vikten av sin egen last.

Museets chef Jenny Lind låter närmast traumatiserad: ”Vi mår bra och har hanterat det här nu. Jag är lättad att vi inte kan se några skador och att ingen gjorde sig illa.”

Nu vill jag inte försvara varje enskild museiaktion. Jag förvånas av hur Mona Lisa kan behålla sitt milda leende med tanke på hur många färgpytsar hon har fått i ansiktet, så det börjar bli dags att komma på nya hyss.

Samtidigt är det intressant att vi hugger ned regnskogarna, eldar fossilbränslen som om vi försökte tina upp mammutarna igen, och skapar hela plastkontinenter i Stilla Havet – men Gud förbjude om en klimataktivist trampar på en murken träplanka.

Nu räknas lyckligtvis inte Vasaskeppet som kritisk infrastruktur, men enligt ett nytt SD-förslag ska sådan klimataktivism klassas som terrorbrott, som kan leda till fängelse på fyra till åtta år.

Detta bara en månad efter att Klimatpolitiska rådet sågat regeringen för andra året i rad, för en ”unik ökning” av fossilutsläppen under 2024. För att inte tala om FN:s miljöprograms (UNEP) gastkramande prognos om en uppvärmning på 2,9 grader till århundradets slut. Men medan FN:s generalsekreterare Antonio Guterres under en presskonferens om klimatet den 23 april uppmanar till ”full fart framåt”, gasar klimatminister Romina Pourmokhtari i stället rakt bakåt – medan tanklocket rinner över av raffinerad olja.

Sverigedemokraterna levererar bara det logiska slutsteget: att definiera alla som protesterar som terrorister. Vad annars ska de göra?

Så här ser högerns strategi ut över hela världen, inte minst i USA som har en lång historia av att terrorstämpla aktivism. Under Operation moteld (***Operation backfire***) vid 00-talets mitt utreddes organisationerna Animal liberation front och Earth liberation front som terrorister av FBI, som kallade de senare för landets ”största inhemska terrorhot”, vilket ledde till ett tjugotal åtal för ”ekoterrorism”. För tre år sedan dömdes dessutom 32-åriga klimataktivisten Jessica Reznicek till sex års fängelse för att ha skadat den underjordiska oljeledningen Dakota Access Pipeline, en dom som enligt federala åklaragare ska avskräcka från ”inhemsk terrorism”.

Men att placera sprejfärg på ett flygplan, ungdomar som väller in på en SEB-stämma, eller en nedsmetad renässanstavla i samma kategori som lastbilsdådet på Drottninggatan är barockt. Terror antyder att rädsla sprids i befolkningen – vilket inte minst lär ske under tilltagande extremväder.

Justitieminister Gunnar Strömmer har ännu inte kommenterat Sverigedemokraternas utspel, men Moderaterna har själva föreslagit att skärpa minimistraffet för sabotage från 14 dagar till 12 månaders fängelse, just för att komma åt klimataktivism.

I stället för att rädda farkosten straffar man ut dem som varnar. Tankarna leds återigen till Vasaskeppet, vars höga tyngdpunkt oroade den ansvariga kaptenen, Söfring Hansson. För att testa stabiliteten lät han därför 30 man springa fram och tillbaka över däcket, som krängde så mycket att testet avbröts. Resultatet rapporterades uppåt men hindrade inte det fortsatta byggandet.

Den gången var det ett krigsskepp. Nu är det hela samhället. Vi har gjort testerna, och ser att det lutar. Men i dag skulle kaptenen inte bara ignoreras. Han skulle gripas, åtalas – och kanske dömas till fängelse.

Kultur 26 april, 2025

Kyrkan, skogen, knarket eller Jung

Kyrkvaktmästaren Laura är huvudperson i Nanna Olasdotter Hallbergs roman. Foto: Arvida Byström.

Nanna Olasdotter Hallbergs debut letar hela tiden efter sätt att hålla samman en värld i kaos – och lyckas.

Vem finns det kvar att tro på i en värld som har gjort upp med allt? Det nyliberala subjektet har under 40 år bara handlat rationellt i förhållande till sitt eget varumärke. Alla gemensamma värderingar är omöjliga, all solidaritet ouppnåelig, all andlighet som bortblåst – världen är avförtrollad och solitär. I Syndernas förlåtelse söker Nanna Olasdotter Hallberg efter vad som händer när det gemensamma slits itu. Här står Storkyrkan i Gamla stan som skådeplats för andlighetens, manlighetens och det delades gemensamma kris.

Nanna Olasdotter Hallberg är journalist, dramatiker och kanske mest känd som radioröst i P3. Först bekant blev hon 2018 med samtidssatiren Punani_99. En radioteater om Södra Latin-eleven ”Nanna”, och om Stockholms kulturbarns postpolitiska nihilism. Provocerande och hyllad. Sedan dess är Nanna Olasdotter Hallberg en bekant stämma från såväl Morgonpasset som P3 Klubben, och under våren har dessutom hennes tolkning av Shakespeares drama Stormen gått i Sveriges Radio. Nu debuterar hon till råga på allt som romanförfattare med en historia som vill så mycket att den ibland svämmar över, men som hela tiden letar efter sätt att hålla samman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 25 april, 2025

Den antifascistiska manifestationen fyllde torget utanför teater Moment i Gubbängen för ett år sedan. Foto: Oscar Olsson/TT.

Ett år efter attacken mot teatern i Gubbängen bjöd vänstern återigen in till samling. Samtidigt fortsätter den högerextrema mobiliseringen i södra Stockholm.

Så fyllde bulldoften teaterlokalen igen. Men denna gång utan att blandas med rökfacklor och sprejfärg. 

Ett år har gått sedan en grupp högerextremister gick till attack mot det antirasistiska möte i Gubbängen som arrangerades av de lokala avdelningarna av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Då blev jag och flera andra misshandlade. De välte bord, sprejade ner besökarna och drog i gång en fackla som fyllde lokalen med röd rök. Kaffekoppar och muffins åkte i marken. Allt medan de filmade. Visuellt iscensatt.

Nu återvände vi. Och det kändes som en upprättelse.

Där var Lars som hade fått ansiktet färgat med röd överfallssprej. Den gotländska pensionären som ryckte bort nazisten som sparkade på mig när jag fallit till marken av alla slag. Konstnären som fick andnöd och skickades till sjukhus med ambulans. Alla kom tillbaka till teatern. Medelåldern nu som då var hög. Vi skulle fortsätta det möte som avbröts förra året, med föredrag och panelsamtal.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 25 april, 2025

Bakom tullkaoset vilar samma gamla roffaranda

Traditionella dansare välkomnar den amerikanska vicepresidenten JD Vance under statsbesöket i New Delhi den 21 april. Foto: Kenny Holston/Pool/AFP/TT.

När CIA-skurken i spionrullen säger att framtidens människor hellre vill ha trygghet än demokrati så låter det kusligt bekant. Det som förr var filmparanoia har i dag blommat ut till en maktpolitisk klimatdystopi.

Tre dagar för Condor är en klassisk spionrulle från 1975. Den utspelar sig i ett svunnet New York: oemotståndligt ruffigt, med judiska smörgåshak där man slänger käft med knegare i blåställ, blänkande nybyggda tvillingtorn, gatubrunnar ångande i kylan – och mystiska mördare i moderiktig trenchcoat.

Mördaren spelas av en charmant Max von Sydow. Huvudrollen av en ung Robert Redford, i filmen en fredlig bokmal i pilotbrillor och jeans, anställd på ett obemärkt litterärt institut som är en fasad för CIA, där han läser nyutgivna deckare på jakt efter mönster och tillvägagångssätt som skulle kunna avslöja något om myndigheten. (Ja, det där är aningen luddigt.)

Ond bråd död vidtar, spåren går tillbaka till CIA:s högkvarter Langley där skurken visar sig vara spionchefen Higgins som verkar hemlighålla en plan för att invadera Mellanöstern. Under uppgörelsescenen på slutet frågar ”Condor” varför, och menar att en sådan handling borde vara föremål för demokratiskt beslutsfattande. Higgins svarar, med ett hånleende och en menande gest mot de förbipasserande människorna: ”Om 10–15 år, när folk börjar frysa, när folk som aldrig känt hunger börjar hungra, då vill de inte ha demokrati. Då vill de att vi levererar.”

Jag hajar till vid repliken. Den känns så samtida. Jag tycker mig ha hört den, eller anat den, så många gånger. Övertygelsen att vi närmar oss vällevnadens bortre parentes driver såväl klimataktivismen som högerradikalismen (inga jämförelser i övrigt). Att den uttalas med en sådan livstrött självklarhet i en film från 1975 får mig att känna mig lite löjlig.

Det krävs inte så mycket eftertanke och bara en kvart på Wikipedia för att inse att filmen, givetvis, reflekterar sin samtid. Intrigen lutar sig tungt mot oljekrisen 1973.

Om 10–15 år, när folk börjar frysa, när folk som aldrig känt hunger börjar hungra, då vill de inte ha demokrati. Då vill de att vi levererar.

Men också, tänker jag, mot den omtalade och fortfarande stekheta rapporten Limits to growth, författad av en grupp forskare vid MIT och beställd av Romklubben, som kom året innan. I allt väsentligt är den en global framtidsprojektion baserad på empiriska data och antagandet om ändliga resurser. Den förutsade en brant nedgång i såväl livsmedelsproduktion, industriell produktion och befolkningsantal kring 2045, om inga variabler förändras betydligt.

År 2020 gjordes en uppdatering av modellen med det alarmerande resultatet att utvecklingen sedan 1972 mest liknar den projektion som kallas ”Business as usual” och som tycks leda till någon form av implosion om bara ett par decennier.

Filmskurken Higgins måste ha närläst Limits to growth. Donald Trump har, får man anta, inte gjort det. Och ändå: om du försöker dra streck mellan prickarna i Trumpadministrationens agerande och se vilken figur som framträder är det rapportens fallande kurvor som avslöjar sig.

Och inte bara det, också en medvetenhet över klimatförändringarna – just de som stora delar av administrationen officiellt förnekar – är klart skönjbar. Bortom administrationens snöda revanschism, opinionsmanipulation och fyrverkeriet av politiska chockeffekter finns en linje som kan sammanfattas i tre punkter.

Läs mer

Först tvinga världen att köpa amerikansk gas, olja och kol för att rädda den egna fossilekonomin (genom tullhot). Sedan inhämta och bunkra de ändliga, sällsynta råvaruresurserna på jordklotet (mineralavtalet med Ukraina). Och till sist förflytta tyngdpunkten norrut och bort från hettan (Grönland, Kanada).

Det behöver sägas – även om många beståndsdelar i trumpismens kulturkrig tillhör kategorin politisk chockeffekt och avledningsmanöver, så gör inte rasismen det. Flirtandet med vit makt-kretsar har faktiskt en funktion: att avhumanisera jordens fördömda är nödvändigt för att uppnå bred acceptans för ohejdad råvaruimperialism. Det förstod kung Leopold av Belgien, och det förstår Trumpadministrationen.