Hans Lagerberg räds inte de stora ämnena. Sedan år 2000 har han skrivit böcker med titlar som Förrädare, Lärarna och En krönika om hundra års bildningskamp. Dessutom har han utvecklat en säregen, associativ stil. Lite planlöst promenerar han in i dessa jättefält, slår upp en fällstol och tittar än åt det ena hållet, än åt det andra. Ibland fungerar det, som i den Augustnominerade Lärarna eller den originella betraktelsen över arbetarlitteraturen, Ivar & Eyvind. Men ibland känns stilen tankspridd, som i renegat-biografin Per Meurling.
I sin nya bok Gå tillsammans har Lagerberg tagit sin an ett nytt jätteämne. Som läsare noterar jag dock att han på lagerbergskt vis givit boken undertiteln En historia om solidaritet. ”En historia” alltså, inte ”historien”. Det är talande: Gå tillsammans är en bok som både framstår som fackbokens motsvarighet till ett rally – en vansinnesfärd från den täta sammanhållningen i medeltidens byar till den distanserade omsorgen i corona-tider – och en anspråkslös redovisning av alla böcker Lagerberg läst under de senaste fem åren. När jag slår igen den känner jag mig lika upplyst som frustrerad.
Begreppet solidaritet kommer från latinets solidum. En juridisk term som avser borgensmannens ansvar för ”hela summan” vid ett lån. Kort efter att ha konstaterat detta drar Lagerberg en läcker parallell mellan ”hela summan” och solidaritetens grundproblem. Nämligen att den alltid riskerar att bli för vid. Visst kan man uttrycka det vackert som Hemingway: ”Varje människas död förminskar mig, ty jag är del av mänskligheten; och skicka därför aldrig bud att fråga vem klockan klämtar för; den klämtar för dig”. Men att känna solidaritet med hela mänskligheten är svårt, för att inte säga omöjligt. Å andra sidan riskerar solidariteten att bli inskränkt: förkrympas till att gälla en by eller en familj. Alla som läst Aksel Sandemoses En flykting korsar sitt spår vet dessutom hur lätt den vrängs ut och in och blir jantelag. Som alternativ till den stora och inskränkta solidariteten landar Lagerberg – inte helt oväntat – i arbetarrörelsens klassolidaritet, som både är sammansvetsad och gränsöverskridande. I slutet av boken konstaterar han, helt riktigt, att solidaritetens minsta atom är jämlikheten.
Gå tillsammans är en vidsträckt text, full av namn, sammanhang och böcker. Emellanåt tycker jag att den påminner om ett glesbebyggt område, som föraren kör i ilfart genom. Det är visserligen långt mellan de viktiga platserna, men färden bjuder på oväntade sevärdheter. I ena stunden swishar Lagerbergs förfäder, från min grannby Lugnås, förbi. Men innan jag hunnit bekanta mig med dem är vi plötsligt i Sundsvall på 60-talet, där författaren själv står med FNL-knapp på rockslaget. Så befinner vi oss plötsligt i Polen, hos Lech Wałesa och fackföreningen Solidarność.
Ja, ni förstår: det går fort och för läsaren blir många avsnitt suddiga i konturerna. Men stannar man upp och läser noggrant upptäcker man att Lagerberg skriver med en förbluffande insiktsfullhet, oavsett om det gäller den solidariska lönepolitiken på 60-talet eller samtidens klimataktivism. Det är trevligt att sitta i förarhytten med den spränglärda Lagerberg och lyssna på hans milda stämma medan landskapen ideligen skiftar utanför.
I slutändan tycks Lagerberg betrakta solidariteten som en osannolik sannolikhet. Så mycket talar emot den, men ändå uppstår den gång på gång. Lagerberg hittar till och med stöd hos samtidens evolutionsbiologer för tesen: allt oftare byter de ut ”survival of the fittest” mot ”survival of the friendliest”. Den lite överraskande solidariteten under coronapandemin, då folk villigt isolerade sig, understryker det. Det är en vacker insikt, karakteristisk för boken. Ändå önskar jag till nästa bok att författaren stannar upp lite oftare och syntetiserar läsefrukterna, tappar dem på koncentrerad insikt – vilket han är så strålande bra på. Annorlunda uttryck så skulle Lagerbergs storstad tjäna på att förtätas en aning – så att bilresan inte måste göras i så hög fart.
Gå tillsammans. En historia om solidaritet.
Hans Lagerberg
Ordfront förlag
