Det finns ett meme-konto på Twitter som heter ”pictures of the end”, med bilder på banalt märkliga saker, till exempel en sko gjord av pizza. Namnet till trots är det inga katastrofala, utan bara katastrofalt meningslösa bilder, och däri ligger memens poäng: slutet kanske inte blir hemskt, bara hemskt pinsamt.
Att detta slags meme, eller memes överhuvudtaget, är populära och relaterbara just nu kan hänga ihop med att världen är så konstig att det är svårt att greppa det. Det känns som att vi lever i en historiebok, men att leva i en historiebok känns helt normalt. Vi går till jobbet, vi äter och tar hand om barn. Allt medan Europa har sitt största krisläge sedan andra världskriget och värmeböljor i Indien når nästan 50 grader – en värme som är svår för människan att leva i.
Göteborgs-Postens kulturchef Björn Werner lägger upp en skärmdump från Aftonbladet där en text med rubriken ”Då kan Putin avfyra kärnvapen” ligger ovanför en artikel med rubriken ”Makalösa nachoplåten som alltid gör succé”. Till detta skriver han: ”Kalla kriget 2022”. Framtiden känns hotfull på så många plan att det inte går att ta på allvar.
Det hör väl till konceptet apokalyps att man inte riktigt ska veta när den kommer och vad den kommer att innebära, men att man har en känsla av att den kan inträffa under ens livstid – av någon anledning hör det till människans natur att tro att hon går omkring sent på jorden. De som begravdes under pimpstenarna i Pompeji måste före dödsögonblicket definitivt ha tänkt att ”this is it”, inte bara för de själva utan för världen.
När mänskligheten väl har klarat sig förbi ett kapitel i historien så är det lätt att glömma att där och då var katastrofen nära, och inträffade ju i någon mån också, för dem som faktiskt strök med. Det är att lätt glömma att 60- och 70-talen, årtionden som vi i dag förknippar med ABBA, progg och flower power, var mörka och att till och med svenska barn var övertygade om att de skulle stryka med i ett atomkrig. För enskilda människor har apokalypsen redan inträffat, frågan är om de som kommer vara med om den riktiga apokalypsen ens kommer veta det.
Malte Persson skriver i Expressen att apokalypsen antagligen inte kommer ge sig till känna med en smäll, utan gradvis, med allt tommare butikshyllor till följd av olika brister orsakade av krig och pandemier. En långsam död för mänskligheten alltså – i det ljuset framstår fantasin om apokalypsen som snabbt och plötsligt ska göra slut på oss, som en önskedröm.
Människor är inte ovetande om osäkerheten som framtiden kan innebära, och om memes är ett sätt att hantera det så är prepping ett annat. Det blir allt vanligare, i alla fall som samtalsämne i media.
I SVT-programmet Samhällskollaps köper Camilla Kvartoft och Felix Herngren preppinggrejer: mat och vattenrenare. Jag väntar på att få höra vad prislappen landar på, men det sägs inte. Många tusen i alla fall. Felix slänger med en gasmask i varukorgen också. Han är tydligen väldigt nojig och preppar även i verkligheten. Men så är han rik som ett troll också.
Förutom att prepping verkar dyrt så är det inte särskilt sexigt. Jag kan inte ta mig för att köpa frystorkad mat, eftersom jag föreställer mig mig själv ätandes den – ska den köpas ska den väl ätas, precis som om ett gevär skymtar i en pjäs så kommer det att användas. Och det är inte en motbjudande tanke bara för att det verkar så äckligt, utan för att det måste finnas en anledning till att jag äter maten, och anledningen bör vara krig eller katastrof. Jag vill inte varje gång jag öppnar mitt skafferi påminnas om att jag förväntar mig jordens undergång.
Den tanken umgås jag med tillräckligt ändå. Jag har alltid föreställt mig katastrofen, jag är som Filifjonkan i Tove Janssons berättelse, hon som går runt och oroar sig ända tills den stora stormen kommer – då blir hon lugn, då känner hon sig hemma.
Även huvudkaraktären Justine i Lars von Triers film Melancholia, som med jämna mellanrum går iväg från sitt eget bröllop för att sova eller gråta, framstår som den sansade när en stjärna närmar sig jorden.
Melancholia är en vacker film, vackrare än meme-kontot ”pictures of the end”. Men så utspelar den sig bland människor ur den övre medelklassen på ett slott också. Och den kom ut 2011, innan världen började likna ett meme.
Föreställningen om en apokalys som någonting som kommer och sveper med oss alla snabbt och lätt, framstår efter Trump, IPCC-rapporter och Putins invasion av Ukraina som naiv och gullig: trodde vi att vi skulle komma undan så lätt, vackert som i en tavla, till ljudet av stråkar?
Melancholia är vackrare än ”pictures of the end”, men meme-kontot ligger i sin lakoniska cynism närmare verkligheten. Nu för tiden verkar det troligare att vi dör med pizzaskor på fötterna än att vi står i en slottsträdgård medan en stjärna kommer mot oss. Apokalypsen är fulare och mer av ett skämt än vad vi någonsin kunde föreställa oss.