Inrikes/Nyheter 20 augusti, 2022

När arbetarklassen och medelklassen blev ett löntagarkollektiv

Medelklassen framställs ofta som en bortskämd och löjlig motpol till arbetarklassen. Men det var alliansen dem emellan som byggde världens mest framgångsrika välfärdsstat.

Under 1900-talet byggdes den svenska välfärdsstaten, en konstruktion vars idé var att skapa grundtrygghet för alla. Detta sociala skydd har starkt bidragit till att ranka Sverige som ett av de bästa länderna att leva i, med högt Human Development Index (HDI), där målet har varit frihet och trygghet. Arbetarklassen har ofta framhävts som den viktigaste kraften bakom välfärdsbygget, men historien är mer komplex än så. Det som särskiljer Sverige från många andra länder är hur medelklassen blev involverad i välfärdsbygget. I de flesta andra länder har medelklassen ofta fungerat som en konservativ motpol till arbetarklassen. I Sverige slöts dock en allians mellan arbetarklass och medelklass, som skulle visa sig vara avgörande för välfärdens framväxt. Hur skapades detta samhällskontrakt mellan löntagarna?

Under början av 1900-talet var det småborgare, med egna affärsrörelser, som man främst benämnde som medelklass. Visst fanns det tjänstemän men de var betydligt färre än i dag, och hade rollen som arbetsgivarnas högra hand och förtroendemän. De hade en högre status än arbetarna och kände i regel en starkare lojalitet med arbetsgivarna än med arbetarna. I takt med att arbetarrörelsen mobiliserade starkt på ena kanten under 1900-talets första decennier och kapitalet expanderade på den andra, började denna medelklass också känna sig trängd. Sekelskiftets medelklass, affärsidkare som tjänstemän, var ofta konservativa och de såg hur den fria marknaden ledde till att mindre aktörer och familjeföretag konkurrerades ut. Ett klassiskt exempel på detta är hur de stora handelsaktörerna EPA och Konsum gjorde det svårt för småföretagare att få det att gå runt. Därtill kämpade fackföreningarna för höjda löner och kortare arbetstid, vilket allmänt bidrog till höjda arbetskraftskostnader.

Tiden var inte på den äldre medelklassens sida, som i stället fick det allt tuffare. Kampen mellan arbete och kapital skulle komma att accentueras under 1900-talet. Under 1930-talet var det många i denna grupp som också vände sig till reaktionära och nazistiska rörelser, som både var negativt inställda till storkapitalet och arbetarrörelsen. Flera konservativa tänkare tog också här till orda och kämpade för att bevara den svenska medelklassen. Statsvetaren Elis Håstad skriver i En aktiv medelklasspolitik från 1940-talet att samhället inte längre värdesatte medelklassens individualism, utan att det föredrog den grå kollektivismen. När masskulturen bredde ut sig försvann egenheterna och karaktärsrikedomen hos medelklassen. Den konservative författaren Waldemar Hammenhög skrev på 1940-talet boken Medelklassens trångmål. Han menade att mellan 1920 och 1940 hade medelklassens läge försämrats avsevärt och ställde sig extra kritisk till den judiska invandringen. Han menade att de inte ville bli kroppsarbetare utan i stället tog medelklassens arbeten. Judiska flyktingar var överflödiga och direkt fördärvliga, bland annat då de konkurrerade ut den svenska medelklassen. Hammenhög skrev i sin bok: ”Enligt en färsk tidningsuppgift finns nu cirka 25 000 stycken främlingar inom landets gränser. Ur medelklassen synpunkt är detta 25 000 stycken för många”.

Det tidiga folkhemmets framsteg hade i synnerhet gynnat de fattigaste och arbetarklassen. Flera förmåner var initialt behovsprövade som till exempel barnbidraget. Gratis skolmåltider och skolböcker utgick till de fattigare men inte till medelklassen. Arbetarrörelsen kämpade vidare för ytterligare förbättringar och här såg den äldre medelklassen hur arbetarklassen faktiskt började flåsa dem i nacken. Livslönerna för tjänstemän med högre utbildning, något de hade finansierat helt själva, var inte långt ifrån arbetarnas livslön. Sociologen Torgny T:son Segerstedt hävdade i sin studie Människan i industrisamhället från 1952 att ”den gamla medelklassen visar missmod och i större utsträckning har [från arbetarna] övertagit rollen att vara en missgynnad samhällsklass”.

Det blev också tuffare att driva småföretag. Sociologen Göran Therborn har konstaterat att andelen småföretagare kulminerade runt 1940 och att det skedde en kraftig och snabb minskning av småföretagare efter 1950. I stället växte storföretag som Atlas Copco, ASEA och SKF. Hjälpta av den rådande näringslivspolitiken och subventioner för större företag, kunde de anställa många, dra nytta av stordriftsfördelar samt var konkurrenskraftiga på en internationell marknad. Den offentliga sektorn växte den med och även där behövdes tjänstemän – under 1940-talet började innebörden i begreppet medelklass att sakta ändras. Från att ha varit en småborglig affärsidkare var det i stället en tjänsteman i privat eller offentlig sektor som blev medelklassens galjonsfigur.

Tjänstemannayrket hade dock förändrats, med kontorens förändring som det kanske tydligaste exemplet. Tidigare hade kontoren varit små, arbetsdelningen hade varit begränsad och de mekaniska hjälpmedlen obetydliga. Detta innebar att arbetet var friare för den enskilda tjänstemannen. Över tid skulle framgångsrika företag växa, man behövde nya avdelningar för personalfrågor, export, reklam, och så vidare. Det kom också en rad innovationer som effektiviserade tjänstemannens arbete, som telefonen, skrivmaskinen och räknemaskinen. Detta innebar specialisering och även en ökad utbytbarhet bland tjänstemännen. I många fall förändrades deras arbete på ett sådant sätt att det minskade avståndet till industriarbetaren. I boken Tjänstemannakåren i det moderna samhället som publicerades 1951, står det att samtidigt som tjänstemannaarbete blivit en massföreteelse, hade tjänstemännen gått från att ha varit ”förtroendemän” till att bli löntagare med vissa särskilda funktioner.

Tjänstemännens nya roll uppmärksammades också internationellt. Den amerikanska författaren Upton Sinclair myntade i boken Brass Check: A Study of American Journalism begreppet white collar worker (vitskjorta) i kontrast till blue collar worker (blåställ). Sinclair ville visa att vitskjortorna var lika exploaterade som den klassiska arbetarklassen och skrev:

”Det är ett faktum som varje facklig arbetare är bekant med, att hans mest bittra fiender är småaktiga underhuggare i näringslivet, de fattiga kontors-kontorister, som ofta var värst exploaterade inom proletariatet, men, eftersom de får bära en vit krage och arbetar på kontoret med chefen, anser sig vara medlemmar av kapitalistklassen.”

Det hade länge funnits en antagonism mellan medelklassen och arbetarklassen, men nu när medelklassen svällde och deras arbete med blev allt mer rutinmässigt, kom en gryende insikt om att de själva också var arbetare. Man kan säga att i takt med att storföretagen växte, växte också klassmedvetandet hos medelklassen.

löntagare håll ihop

Socialdemokratisk valaffisch.

Om medelklassen tidigare hade betraktat arbetarrörelsen som fienden, började man nu snegla ditåt för inspiration. 1932 bildades Daco (De anställdas centralorganisation) som en fackförening för tjänstemän i privat sektor och 1937 bildades TCO. 1943 bildades Syaco (Sveriges yngre akademikers centralorganisation) som en föregångare till Saco. Tillsammans med förändrade arbetsförhållanden hade också arbetslöshetskrisen, på 1930-talet skickat chockvågor genom medelklassen. Det stod klart att även tjänstemän kunde förlora arbetet. I många andra länder bestod antalet småföretagare, där statens näringslivspolitik inte var lika explicit inriktad på storföretagen. Den offentliga sektorn som anställde många tjänstemän var heller inte lika stor i andra industrialiserade länder. Sverige hade också en exceptionellt stark arbetarrörelse, vilket både hotade och inspirerade medelklassen. Tjänstemännen förstod att de kunde tjäna på att organisera sig och kämpa som arbetarfacken gjorde.

Denna förändring av arbetsmarknaden gick inte politikerna förbi. I synnerhet var det Socialdemokraterna som ändrade kurs. Från att ha inriktat sig på arbetare och småbönder, blev nu den nya väljarbasen en allians mellan arbetare och tjänstemän. Statsministern Tage Erlander behövde under sin regeringstid (1946–1969) ett brett socialt stöd för reformpolitiken. Han vann också debatten om inkomsttryggheten tack vare stöd från tjänstemännen. Erlander och Olof Palme formulerade en vision om att samhället skulle ta ansvar för alla människors grundläggande trygghet. Man menade att samhället inte hade råd att inte vara solidariskt med medelklassen. Från att ha talat om arbetare och arbetarklassen gick man sömlöst över till att prata om ”löntagarna”, som inkluderade både arbetar- och medelklassen. Nu utvecklade man också de första medelklasstillvända reformerna och här blev inkomstbortfallsprincipen central. I stället för en enhetlig ersättning som skulle vara lika för alla och oberoende av den tidigare inkomsten, skulle de flesta medborgare få 65 procent av lönen vid exempelvis sjukdom, en procentsats som även skulle komma att stiga över tid. Det nya pensionssystem som infördes 1960, och byggde på att man hade arbetat i 30 år och att de 15 bästa åren var bestämmande för ens pension, gynnade medelklassen.

Det nya samhällskontraktet om rättigheter och skyldigheter i samhällslivet blev tydligt för medelklassen på ett nytt sätt. Man såg sig inte bara som skattebetalare som subventionerade de fattiga, utan hade själva ett intresse av att välfärden fanns och fungerade. På det här sättet formulerades ett nytt svenskt samhällskontrakt där även medelklassen, till skillnad från i många andra länder, fick ta del av välfärden. Detta skapade också ett starkt stöd hos medelklassen för välfärdsstaten, vilket möjliggjorde dess vidare utbyggnad.

Den amerikanske historikern Peter Baldwin skriver i The politics of social solidarity att genom att gå från behovsprövad till allmän välfärd, det vill säga att även inkludera den breda medelklassen som betalade mycket i skatt, byggde man en ny typ av solidaritet. Den universella utformningen av den skandinaviska välfärdsstaten skiljde den också från de två andra huvudsakliga modellerna: den liberala i de anglosaxiska länderna och den konservativa på den europeiska kontinenten. Arbetarklassen i de flesta industrialiserade länder hade under 1900-talet arbetat ganska lika och eftersträvade i stort sett samma saker. Den stora skillnaden låg i hur medelklassen agerade i olika länder.

I stället för att ha en medelklass och arbetarklass som upplevde varandra som fiender, hade den ekonomiska utvecklingen tillsammans med den ekonomiska politiken och socialpolitiken samt tjänstemannafacken skapat en löntagarallians som både stöttade och drog nytta av den växande välfärdsstaten.

Denna allians är viktig än i dag. Varken medelklassen eller arbetarklassen kan köpa sig ur systemet, vilket överklassen kan. Alla löntagargrupper är beroende av en välbemannad barnomsorg, farbara vägar och ett fungerande pensionssystem. Det är dock väldigt lätt att i politisk retorik ställa dessa grupper mot varandra. Arbetarklassen eller folk som av olika anledningar står utanför arbetsmarknaden porträtteras emellanåt som dumma, lata eller rent av som parasiter. Medelklassen i sin tur framställs ofta som priviligierade, ignoranta livsstilstöntar. Det har nästan varit för lätt att slå split mellan dessa grupper, som i välfärdsfrågor är så beroende av varandra. Tilliten inom löntagarkollektivet har varit central för att bygga upp välfärden och är fortfarande central för dess överlevnad.

Lovisa Broström är lektor i ekonomisk historia vid Göteborgs universitet och kommer i höst ut med boken Medelklassen: 200 år i klassamhällets mitt.

TV 12 april, 2025

Grillen #3: ”Pappa, kan vi fira jul utan el i år?”

I veckans Grillen: När ska Elon Musk börja kampanja för Sverigedemokraterna, vilken historisk era är sexigast och varför är det så kul att håna Liberalerna?

Vi gästas dessutom av Elinor Odeberg, chefsekonom på Arena och författare till boken Dyrtider, för att prata om varför kaffet har blivit så dyrt – och matjättarnas roll i inflationen.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Elinor Odeberg

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera:
Javier Cordova

Klippning:
Petter Evertsen

Kultur 12 april, 2025

Kodnamn: Sociolog

IB-affären är fortfarande en av Sveriges största spionskandaler och spelar en stor roll i Alexandra Franzéns bok. Sedan reformerna som den ledde till menar hon att utvecklingen har gått bakåt. Foto: Moa Bejersten.

Sociologen Alexandra Franzén har skrivit en bladvändare om underrättelsearbetets historia – och oroas av vår tids hemlighetsmakeri.

Sociologen Alexandra Franzén möter mig vid den snurrande entrédörren till Kungliga biblioteket. Hon pratar bred skånska och ser snällare ut än jag hade väntat mig givet hennes specialområde: underrättelseanalys. Jag har läst hennes bok Sanningen ska göra er fria, en bearbetad version av hennes avhandling och en osannolik popsociologisk bladvändare om informationskrig som just kommit ut i handeln.

Själv är jag besatt av spioner. Min vän säger att det gör mig till en pick-me-tjej, men hon har inte förstått. Till vardags oroar jag mig för att bli gripen av främmande makt och att jag inte vet var man får tag i cyanidtabletter. Jag plågas också av irrationell skräck att bli torterad och bara att skriva det känns som jinxarnas jinx. Samtidigt är lockelsen enorm. När en forskare från Försvarshögskolan för ett par år sedan föreslog att vi skulle mötas ”under linden” i Gamla stan gick jag dit, redo att möta mitt öde. Det visade sig vara ett helt vanligt kafé och min själs tulpan sloknade. Tills nu.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 11 april, 2025

”Rinkeby for life” – musikundret i Järva har blivit historia

Foto: Lisa Mattisson.

Sveriges nyaste kulturarv är kantat av triumf och ung död. Med ”Nation av poeter” vill Mohamed Yussuf att unga ska få läsa om sin tid.

Yasin Abdullahi Mahamoud är 18 år gammal när han för första gången blir haffad av polis med vapen innanför jackan. Några veckor tidigare har hans nära vän och dennes bror blivit avrättade inne på ett café i Rinkeby. Alla har nerverna på utsidan och chocken och sorgen förlamar och förvrider själen i en hel by. Trots att vapnet polisen hittar är skjutklart, grips han inte. Lagarna finns där men har ännu inte trätt i kraft. Det här året släpps också hans låt Trakten min. Snart har den spelats en miljon gånger på youtube.

Du kan inte va’ i trakten min om du är inte härifrån, härifrån
Klart att jag får paranoia varje gång jag taggar härifrån, härifrån
Rinkeby for life!

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 11 april, 2025

Ung högerextremist bakom knivmord i Norrköping

Polisavspärrning, samt gärningspersonens självporträtt. Montage. Foto: Johan Nilsson/TT / Privat.

En 30-årig man knivhöggs för två veckor sedan till döds i Norrköping. En 15-årig gärningsman har erkänt sig skyldig. I hans sociala medier blandas hakkors och antisemitiska konspirationer med hyllningar till Elon Musk.

Det var en vanlig söndagseftermiddag i Norrköping, när en 30-årig man attackerades med kniv i området Himmelstalund. Dådet, som skedde för två veckor sedan, ägde rum i en park och i fullt dagsljus. Mannen hittades svårt skadad på platsen och avled sedan på sjukhus.

I ett öppet meddelande på Facebook skriver den mördade mannens pappa att hans son var ute på promenad och pratade i telefon. Hans samtalspartner hörde orden ”nej, nej” – och sedan blev det tyst.

”Bottenlös ångest, saknad, panik och total tomhet är det enda som finns kvar”, skriver pappan på Facebook.

Strax därefter greps en 15-årig pojke, som senare erkände att han dödat mannen. Polisen gick tidigt ut med att man inte kunnat hitta någon koppling mellan offer och förövare. 

Det är en gärningsperson som uppenbarligen rör sig i högerextrema miljöer på nätet.

Nu uppger SVT Öst att man hittat konton på Tiktok och Instagram tillhörande pojken – där högerextremt material florerar. 

– Vi blev inte jättechockerade, säger Morgan Finnsiö, utredare på Expo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 11 april, 2025

Varför kämpar V mot högre löner?

Vänsterpartiet vågar inte tycka annorlunda än Socialdemokraterna, menar debattören. Foto: Jessica Gow/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

En ofta bortglömd ljusstrimma i ett EU präglat av högerpopulism, lågkonjunktur och tullhot är att kollektivavtalens ställning stärks och de sämst betalda arbetarnas reallöner ökar. Förklaringen finns i det direktiv om minimilöner som EU antog 2022.

Vänsterpartiet kämpar emellertid envetet för att framgångarna ska rivas upp. Risken är stor att de blir bönhörda – och därmed omintetgör direktivets två mål.

Det ena är att alla arbetare i EU ska tillförsäkras ”en skälig levnadsnivå”, där minimilöner bör utgöra minst 60 procent av respektive lands medianlön. Det andra är att stärka kollektivavtalens ställning. Kollektivavtal är bättre än lagstiftning, enligt direktivet.

Länder där kollektivavtal täcker minst 80 procent av arbetsmarknaden är därför undantagna från krav på lagstadgad minimilön. Det gäller bland annat Sverige. Länder med en lägre täckningsgrad måste ta fram en handlingsplan för hur kollektivavtalens ställning kan stärkas.

Enligt EU-kommissionen kommer direktivet att direkt förbättra lönenivån för 25 miljoner löntagare. Dessutom får löner strax över miniminivån också en skjuts uppåt. Kvinnor gynnas mest eftersom de är överrepresenterade bland de lägst avlönade. Löneskillnaden mellan män och kvinnor beräknas minska med 10 procent.

Varför vill samma Vänsterparti då rycka undan mattan för en facklig EU-framgång som förbättrar livet för många tiotals miljoner arbetare?

Löner höjs, kollektivavtalen stärks och fackets förhandlingsstyrka växer. För fackföreningsrörelsen i EU är direktivet en framgång de arbetat för i årtionden. Men alla är inte glada. Vänsterpartiet, liksom svenska LO och Socialdemokraterna, gjorde allt för att stoppa förslaget. Och den kampen fortsätter även efter att direktivet antagits.

Den danska regeringen anmälde direktivet till EU-domstolen och krävde att det upphävs. Och i Altinget (11/12 2022) pläderade Vänsterpartiets arbetsmarknadspolitiska talesperson Ciczie Weidby för att den svenska regeringen ska stödja initiativet och frågar retoriskt ”Kommer Ulf Kristersson att lägga sig platt för EU?”

Det är ett lätt ”orwellskt” försök att mana fram bilden av ”dumma EU” som ”angriper facket”. En ärligare beskrivning hade varit: ”Ulf, nog ska väl din regeringen vara med när Danmark och EU:s arbetsgivare försöker sabotera EU-fackens största framgång på årtionden?”

Efter viss tvekan gav den svenska regeringen efter för det samlade trycket från Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna och ställde sig bakom Danmark. I dag är läget att EU-domstolens generaladvokat, som ska förbereda en regelrätt domstolsförhandling, rekommenderar att direktivet om minimilöner rivs upp. EU-domstolen brukar ofta, men inte alltid, följa generaladvokatens anmodan.

”Stärk löntagarnas rättigheter”, stod det i Vänsterpartiets valmaterial inför valet till Europaparlamentet. Varför vill samma Vänsterparti då rycka undan mattan för en facklig EU-framgång som förbättrar livet för många tiotals miljoner arbetare?

Ett svar är att partiet inte vågar tycka annorlunda än Socialdemokraterna och LO. En annan pusselbit är att Vänsterpartiet är lite av en ”främmande fågel” i den europeiska vänstern. Där andra inriktar sig på vilken politik EU faktiskt bör driva så är Vänsterpartiets utgångspunkt ofta att EU är något att skydda sig ifrån. Det ska vara ”Sverigepriser”, ”Sverigejobb” och undantag för det ena och det andra.

I det perspektivet blir direktivet om minimilöner något ”som ger EU för mycket makt”. Liksom när Vänsterpartiet, som enda vänsterparti i Europaparlamentet, röstade nej till EU:s stora återhämtningsfond – trots att den innebär klimatinvesteringar för motsvarande 2 500 miljarder kronor!

Europafacket, som samlar EU:s fackliga centralorganisationer, menar att direktivet om minimilöner är ”den viktigaste fackliga framgången i EU på en generation”. Ett beslut av EU-domstolen i linje med generaladvokatens (och Vänsterpartiets!) rekommendation skulle innebära ”ett hårt slag mot arbetande människor och deras fackföreningar” och ”en enkelriktad väg mot social dumpning”, enligt Europafackets generalsekreterare Esther Lynch.

Läs mer

”Brother, which side are you on”, heter det i en klassisk amerikansk fackföreningssång. Den frågan kunde tusen sinom tusen fackliga aktivister i Grekland, Ungern, Frankrike eller Portugal med fog ställa till Vänsterpartiet.

Kommentar 10 april, 2025

En kvinna demonstrerar mot Trump, Netanyahu och Bolsonaro. Texten lyder ”Ingen amnesti för folkmördare och kuppmakare”. Foto: Silvia Izquierdo/AP.

Det nya åtalet mot den tidigare presidenten Jair Bolsonaro visar att den auktoritära högervågen går att stoppa även på andra platser.

Som en gulgrön flodvåg vällde Jair Bolsonaros anhängare in med sina flaggor och landslagströjor på ”De tre makternas torg” i huvudstaden Brasilia. De överväldigade den svårt underdimensionerade polisstyrkan och stormade därifrån de tre institutioner som gett torget dess namn: parlamentet, presidentpalatset och högsta domstolen.

Bland de protesterande var det ”karnevalsstämning”, beskriver en reporter. Men det var en grotesk karneval: demonstranter slog sönder tusenårigt porslin skänkt från Kina, klottrade på landets officiella vapensköld, bajsade på skrivbord och stack knivar i klassiska tavlor – som om de velat mörda historien.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 10 april, 2025

Under den rosa pälsen

Under Nordic Fuzz Cons egna ”prideparad” vällde tusentals furries genom Malmös gamla stadsgator. Foto: Liz Fällman.

Flamman besöker konventet Nordic Fuzz Con i Malmö, där tusentals furries från hela världen möter sin flock varje år. ”Han stinker och äter skräp, och jag glittrar”, säger lodjuret Zee om sin vän, hyenan Sebastian.

– Jag levde i en supernormativ värld tills jag var 32. Jag var på väg att skaffa fru, barn och allt det ”normala”, och insåg att jag hade gått miste om hela mitt liv, till den grad att jag tänkte ta livet av mig.

Kretsarna Sebastian Schriwer hängde i under uppväxten i Ystad beskriver han som fulla av ”rasism, nazism, och grabbighet”. När exet gjorde slut och han blev hemlös såg allt becksvart ut.

– Det här var för exakt fem år sedan, när jag precis hade börjat få kontakt med några furries.

Utanför hotellobbyns panoramafönster passerar en stor massa människor klädda i fursuits – dräkter, ofta färgglada, som påminner om djur från animerade filmer.

– De skrev till mig från en bar i Malmö, och jag tänkte att jag inte hade något att förlora på att gå ut i regnet och träffa folk, en sista gång. Det blev i stället en första gång – första kvällen jag träffade min nuvarande fru.

Kort därefter gick Sebastian från att ”typ ha träffat en bög en gång” till att flytta in i ett furrykollektiv.

– Första året jag var här stod jag mest utanför och kedjerökte, i smärre existentiell kris. Nu är jag öppet bisexuell, ickebinär, och äger en fursuit.

Dräkterna är tänkta att representera ens fursona – en sammanslagning av orden furry och persona.

Plötsligt rör sig djurklungan utanför fönstret rakt mot oss i samlad trupp, för att ta en gruppbild innan paraden genom Malmös stadskärna börjar. Det känns som Kolmården på LSD. Konventet Nordic Fuzz Con är inne på sitt tolfte år, och i år har rekordmånga pälsfantaster – 5 200 stycken – vallfärdat till Clarion, strax intill centralstationen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 09 april, 2025

Uber expanderar i Sverige: ”Nu kommer gräshoppssvärmen”

Tidigare fanns Uber enbart i större svenska städer, som Stockholm, Malmö och Umeå. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Den kritiserade taxiappen Uber gör sina tjänster tillgängliga i hela landet – och hoppas bli ”ett komplement till kollektivtrafiken” på fler ställen än i storstäderna. ”Säg hej då till den svenska modellen”, kommenterar Taxiunionens ordförande Nasar Khan.

– Nu kommer gräshoppssvärmen till övriga Sverige: den som äter upp all skörd, säger Nasar Khan (bilden), Uberförare och ordförande på Taxiunionen.

– När de kom till Uppsala och till Göteborg ökade konkurserna bland taxiföretag drastiskt. Vi kan säga hej då till landsbygdstaxin, till kollektivavtal på landsbygden, och till den svenska arbetsmodellen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 09 april, 2025

Det våras för uranbrytningen

Gällivare Boliden använder självkörande gruvtruckar i det nya dagbrottet Liikavaara i närheten av det stora dagbrottet i Aitik. Foto: Jesper Frisk/DI/TT.

Redan innan förbudet mot uranbrytning upphävs är jakten på det vita silvret i full gång. Flammans kartläggning visar att det handlar om tillstånd på över 2 000 kvadratkilometer, från Västra Götaland i söder till Norrbotten i norr.

Ännu är träden kala och fjolårsgräset skiftar i gult och brunt på Billingen. Vårbruket på åkrarna har inte kommit i gång, men det första vårtecknet är redan här. I slutet av februari landade de första tranorna vid Hornborgasjön, intill det långsträckta platåberget.

Under andra halvan av april börjar lövsprickningen i skogarna som täcker delar av berget, och strax därefter blommar körsbärsträden.

Under några år på 1960-talet bröts det uran här i trakten, intill den lilla byn Ranstad. Uranet fanns i alunskiffer, en bergart där risken är stor för omfattande läckage av metaller till naturen.

Den småskaliga verksamheten producerade bara några hundra ton – men det har krävts ett omfattande arbete för att städa upp efteråt. Länsstyrelsen i Västra Götaland räknar med att det totalt har satsats 580 miljoner kronor på efterbehandlingen.

Ändå har intresset för den natursköna kullen vaknat igen.


För bara några år sedan såg drömmen om svensk uranbrytning ut att vara skrinlagd en gång för alla. Oskarshamns kärnkraftverk stängde 2017, och året därpå trädde ett förbud mot att leta efter och bryta uran i kraft.

Men efter valet 2022 meddelade Tidöpartierna att uranförbudet skulle hävas, och nu finns en utredning på bordet med förslag i den riktningen.

Flykt. Motståndare till uranbrytning vid Billingen oroar sig för att det ska inverka på platsens rika natur, däribland Hornborgasjön där tranor samlas varje år. Foto: Adam Ihse/TT.

– Mer än en fjärdedel av Europas kända tillgångar av uran finns i Sveriges berggrund. Att kunna bryta uran är nödvändigt för vårt arbete med klimatomställningen, för att minska utsläppen och beroendet av fossila bränslen och energikällor, sade klimat- och miljöminister Romina Pormokhtari den 20 december, och beskrev svensk gruvdrift som ”bland den mest miljövänliga och säkra i världen”.

En av de platser där uranet finns är just Billingen. Det norska företaget Titan Strategics AS sökte i slutet av förra året tillstånd att leta efter vanadin och molybden på ett två kvadratmil stort område. I början av 2025 godkände myndigheten Bergsstaten bolagets ansökan, trots att alla närliggande kommuner motsatte sig ansökan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Veckobrev 08 april, 2025

Plötsligt känner jag med världens rikaste man

Spelet Diablo IV är en av många saker som Elon Musk hävdar sig vara världsbäst på. Collage: Foto av Susan Walsh/TT, skärmavbild av Diablo IV.

När spelade du dataspel senast? För min del var det ett tag sedan. Men från gymnasiet och framåt brukade jag och mina vänner släpa våra otympliga datorer hem till en kompis för att ”lana”.

Vi spelade Counter-Strike, Warcraft II, Diablo II och senare även Dota – spelserier som fortfarande är populära. Rummet stank snabbt av killsvett och pizza, och tack vare Joltcolan sov vi aldrig en sekund.

Stämningen i nätchattarna var hård, och höll du inte måttet fick du snabbt höra det av laget – med ett pärlband av könsord som avslutas med ”omg please leave n00b!” (”Gud vilken nybörjare, dra är du snäll”, med sarkastisk artighet.)

Jag känner precis igen typen. Jag har växt upp med dem, jag har själv varit dem, jag avskyr dem.

Den grabbiga natthobbyn tonsattes av Basshunter, en av de främsta skildrarna av 00-talets tonårskultur. När han ”pushar på och creepar” i dansdängan ”Vi sitter i Ventrilo och spelar Dota” från 2006 syftar han på att döda monster för att samla erfarenhetspoäng och trycka fram frontlinjen mellan spelets två hjältelag.

Så när Elon Musk skryter om sina spelfärdigheter, känner jag precis igen typen. Jag har växt upp med dem, jag har själv varit dem, jag avskyr dem. Han har länge påstått sig vara rankad 19 i världen i Diablo IV, något som starkt har ifrågasatts med tanke på att andra världsspelare ofta lägger minst 60 timmar i veckan. Det verkar tufft med tanke på att Elon Musk samtidigt skryter om att jobba upp till 120 timmar. Som mest skulle det innebära jobb och spelande på 180 av veckans 168 timmar, och inte en sekunds sömn. Det låter stressigt för en tolvbarnsfar.

Han spelar ofta publikt för att bevisa hur duktig han är, vilket brukar följas av långa trådar på forumet Reddit som visar hur illa hans noobiga spelande matchar med hans ständigt legendariska utrustning.

Den här texten är bara en liten crit*

Vill du ha hela looten**? Teckna en prenumeration på Flamman, digitalt eller på papper.

Nu har hånen tagit en ny nivå. I lördags livesände Musk sitt äventyrande i Path of exile 2, ett hacka-och-slakta-rollspel i stil med Diablo, och skrattades ut i chatten för sitt ständiga döende. Till slut ragequittade han, det vill säga lämnade både spelet och kanalen på hans plattform X. Enligt nättidningen Futurism (7/4) skrev åskådarna att han har ”INGA VÄNNER”, att han ”KOMMER ATT DÖ ENSAM”, samt ser ”DUM OCH FUL” ut. Oklart vilket som är värst.

Plötsligt händer det. Jag känner med världens rikaste man, en sydafrikansk etnonationalist som vill kolonisera Mars och utplåna demokratin. Inte ens han undkommer spottet i spelmiljöernas skoningslösa meritokrati. Inte bara kan pengar inte köpa allt, det räcker inte till någonting viktigt. Som att slippa bli mobbad, eller att ha sällskap in i döden.

Nu förstår jag varför han vill ut i rymden. Världens mäktigaste man är ensam. Det gör honom inte mindre farlig, tvärtom. Men när jag nu smäller på Basshunter i datorhögtalarna tänker jag: I venten är vi alla lika.

Ordlista

Crit = Critter (nötkreatur), ett enkelt monster man dödar för att få guld, samt erfarenhetspoäng som utvecklar hjältens förmågor.

Loot = Skatt som väntar efter en dödad fiende.