Varje krig har sitt vapen. En teknisk innovation som tillskrivs avgörande förmågor och därför står i centrum i berättelsen om kriget. Under första världskriget var det stridsvagnen som sades förändra allt. Under andra världskriget var det kärnvapnet, och under Kuwaitkriget smygflygplanen. Vi förstår gärna krig som något tekniskt, en kamp mellan maskiner. För det döljer det plågsamma faktumet att krig handlar om att döda människor. Om människor inte dödas så är det inget krig.
Under de senaste månaderna i Ukraina har så kallade termobariska vapen understrukit den brutalitet som Ryssland bedriver krig med. Termobarisk betyder, som namnet antyder, både värme och tryck. Ett bränsle sprids ut i luften för att sedan antändas och skapar därigenom ett kraftigt tryck. Vapnet är alltså inte i första hand ett eldvapen, vilket är förbjudet enligt krigets lagar, utan ett explosivt vapen. Trycket slår sönder kroppar och passerar genom kroppsskydd och fortifikationer. Det är ett brutalt vapen som ofta används mot nedgrävda fiender, särskilt i stadsmiljö. Ryssland har skjutit tusentals raketer med termobariska laddningar över Ukrainska städer. Vapnet är gammalt och finns i såväl USA:s som Rysslands arsenal. Det är tillåtet enligt rådande konventioner. Termobariska raketer och robotar är effektiva i rätt kontext. Däremot har de samma begränsningar som andra raketsystem och precisionsrobotar. En nedgrävd fiende är fortfarande svår att bryta utan att infanteri slutligen stormar.
För Ukrainas del var det först drönarna och sedan det amerikanska raketartielleriet HIMARS som stått i fokus. Den nu mest kända drönaren var den turkiska Bayraktar TB2, tidigare känd för sin roll i Libyens inbördeskrig och i Turkiets evighetskrig mot kurderna. Den har tagits fram och produceras av Turkiet av nöd. När USA efter kuppförsöket 2016 blockerade Turkiets möjlighet att köpa amerikanska drönare som MQ-1, och Israels och Turkiets relation var skakig, tvingades Turkiet att själva fylla tomrummet, med lite hjälp från kanadensiska och österrikiska företag. Drönaren används till spaning och kan leverera robotar och laserstyrda bomber. I all väsentlighet är det en lågbudgetvariant av den amerikanske predatordrönare som är känd från ”Kriget mot terrorismen”. Under Ukrainakriget har myten om drönaren, mer specifikt TB2, lyfts fram som just ett sådant supervapen. Låtar och memer har skapats till dess ära. I Litauen har det samlats in pengar för att köpa in ytterligare en. Det är enkelt att förstå dess popularitet. Eftersom drönaren ”ser” genom sensorer som skickar film till operatören så fångas också allt den gör på film, som lätt kan omvandlas till propaganda. Det ser effektfullt ut när intet ont anande ryska soldater blir träffade av robotar. Det skapar också en illusion av vapnets effektivitet. Missförstå mig rätt, drönare är effektiva mot fiender utan luftvärn, såsom civila, irreguljära eller soldater som spridit ut sig utan skydd. Det är därför filmer från drönare blivit allt ovanligare sedan Ryssland koncentrerat sina styrkor i östra Ukraina. Drönarens styrka i dag ligger i dess förmåga att inhämta information, både taktiskt och strategiskt, samt att leverera högupplöst krigspropaganda.
I flera länder, däribland Norge och Litauen, har man startat insamlingar för kunna köpa TB2-enheter till Ukraina. Tröjor med drönaren har tryckts upp och låtar med hundratusentals lyssningar har gjorts till drönarens ära. Denna fetischering av specifika vapensystem bidrar till att dölja krigets faktiskt viktigaste vapenslag: infanteristen. Detta grundar sig både i en vilja att avhumanisera krigets insatser men också på en borgerlig förståelse av krig, i vilken maskinen ersätter människan. Det är därför USA om och om igen har förlitat sig på luftstridskrafternas förmåga att krossa en fiende. Det spelade ingen roll hur många tusen ton bomber som släpptes över Nordvietnam eller hur många Hellfire-raketer som regnade över talibaners hem. Utan människan i ekvationen, utan soldater på marken kan kriget inte vinnas. Detta förstod den tyske militärteoretikern Carl von Clausewitz i dubbel bemärkelse. Han beskriver infanteristen som det viktigaste vapenslaget både för möjligheten att utbilda och mobilisera förband i stor skala, men också på grund av infanteristens flexibilitet. Den politik som kriget ”är en fortsättning av” förutsätter människor och mellanmänskliga relationer. Man kan inte ockupera ett land med hjälp av drönare eller stridsflyg. Man kan inte besegra en gerilla med granater eller senapsgas. Det kräver människor som kan etablera en ny ordning.
Ständigt försöker starkare stater ta sig ur denna fälla. Allt mer pengar läggs på att utveckla högteknologiskt krigsmateriel som ska kunna utföra krig med så liten mänsklig inblandning som möjligt. Rysslands storm av ballistiska och kryssningsrobotar mot Ukraina påverkade deras stridsförmåga men stärkte troligtvis den gravitationspunkt som deras motståndskraft vilar på: mänsklig beslutsamhet. Bristen på infanteri spelade troligtvis en avgörande roll i de misslyckade anfallen mot Kiev och Kharkiv. Kolonner med stridsvagnar och stridsfordon är lätta byten utan skydd från skyttesoldater.
Det är antagligen därför krigets inledande dagar var till försvararnas fördel. Ryssland försökte undvika politiska kostnader från kriget genom att minimera mängden värnpliktiga. Detta resulterade i en professionaliserad armé utan förmåga att ta och hålla terräng på riktigt. I stället förlitar sig Ryssland i stor utsträckning på milisförbanden i de autonoma republikerna i Donetsk och Luhansk, samt de förband som Tjetjeniens president Kadyrov kan skicka för att göra det som måste göras av infanteriet: att ta städer. Ingen mängd termobariska raketer kan förändra det.
Hur gärna krigshökarna än vill få det att framstå som motsatsen kan man inte vinna ett krig utan att vanliga killar och tjejer dör. Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj rapporterar hundratals förluster dagen. Mängden sårade borde enligt vissa beräkningar vara det fyrdubbla. Just nu utkämpas ett artillerikrig längs en lång frontlinje i östra Ukraina. En typ av krigföring som är till Rysslands fördel, eftersom det är en mätning av eldkraft. Däremot har de svårt att ta terräng efter att deras haubitsar beskjutit sina mål. Det är inte förvånande. Redan vid slaget vid Somme, under första världskriget, visade det sig att trots absurda mängder granater så kunde en nedgrävd och motiverad fiende utstå den mest helvetiska spärrelden. I takt med att de ukrainska granaterna och eldrören tar slut och i takt med att västs intresse för att stödja Ukraina minskar kommer kriget att åter allt mer kretsa kring infanteristen. Då måste Ryssland välja: är de beredda att hantera förlusterna som krig innebär? Kan de förlita sig på att ryssarna är beredda att acceptera offret? För ukrainarna har visat sig beredda att betala kostnaden.
Martin Hansson driver krigspodden Eld & Rörelse.