I oktober 2019 fyllde miljontals människor gatorna, avenyerna och torgen över hela Chile. Demonstrationerna, som blev kända som ”det sociala upproret”, var slutpunkten för en decennielång proteströrelse, där misstron mot det auktoritära och elitistiska styret ökat dag för dag.
Upproret ledde inte till att demokratin bröt samman.
I stället fann rörelsen en politisk väg för att övervinna krisen. I folkomröstningen oktober 2020 röstade 80 procent av väljarna för att en ny grundlag skulle tas fram och ersätta den som infördes av diktatorn Augusto Pinochet 1980. Med stöd av denna stora majoritet valdes i maj 2021 representanterna till en ny konstituerande församling.
Församlingen arbetade intensivt under ett år. Dess sammansättning var unik då den var helt jämställd, med 78 män och 77 kvinnliga medlemmar, och även innehöll 17 representanter för ursprungsbefolkningen. De 155 folkliga ledamöterna kom från olika håll. 48 av dem företrädde sociala grupperingar, som miljöaktivister, feminister, hbtqi-representanter utan partitillhörigheter. Andra representerade organisationer som arbetar för olika sociala frågor, som hälsa, boende, pensioner, utbildning, och grupper som strävar efter att decentralisera den politiska makten.
Partierna i parlamentet fick 90 representanter. Av dem tillhörde 37 högern, 25 stödde de tidigare mitten-vänsterregeringarna och 28 stödde den nyligen valde presidenten Gabriel Boric och hans vänsterregering.
Den nya författningen föddes i en ny politisk verklighet. Det var inte partierna som kontrollerade de förslag på skrivningar som fördes fram av den konstituerande församlingen. För att de olika förslagen skulle kunna antas måste varje författningsartikel få två tredjedelar av rösterna. Detta uppnådde man genom en rad komplicerade allianser mellan oberoende representanter, mitten och vänstern.
Den nya författningen utgick från ett oskrivet blad. Allt behövde skrivas om från början. De första månaderna ägnades därför åt att upprätta metoder för arbetet. Bredden och mångfalden bland delegaterna, och de folkliga organisationernas närvaro, ledde till en explosion av uppfinningsrikedom och produktivitet.
Medborgarförslagen var av stor betydelse för arbetet i alla nyskapade kommittéer. Men de krävde också kompromisser för att den nödvändiga majoriteten skulle uppnås. Samtidigt kritiserades processen ständigt från höger, genom kampanjer i sociala medier och traditionella massmedier. Detta gjorde att den slutgiltiga texten under en rad plenarsammanträden i början av 2022 skrevs under hård press. Den 4 juli presenterades så förslaget till en ny författning. Den består av 388 artiklar som ska utvecklas och genomdrivas genom en parlamentarisk process.
Vilka är då de centrala punkterna i författningen? I förordet beskrivs hur förslaget skrevs samman och röstades fram: ”Vi, det chilenska folket, bestående av olika nationer, för av fri vilja fram denna författning, som har överenskommits genom en deltagande, jämlik och demokratisk process”. Författningens grundbult är en vision av det framtida samhälle som man vill bygga:
”Chile är en social och demokratisk rättsstat. Den är en mångnationell, interkulturell, decentraliserad och ekologisk stat som bildar en solidarisk republik. Dess demokratiska system är inkluderande och jämlikt.”
Denna princip kompletteras genom ett antal rättighetssatser, som täcker allt ifrån människor, folk och demokratin till freden och miljön. En av de främsta skillnaderna gentemot 1980 års författning är att den nya grundlagen fastställer att staten är en social och demokratisk rättsstat. Detta till skillnad från den rådande ”understödsstaten” som inte erkänner de grundläggande sociala rättigheterna. Genom den nya författningen ska staten lyfta fram och säkra de rättigheter som garanterar medborgarna ett värdigt liv. Förslaget beskriver i detalj var och en av dessa rättigheter och vad staten ska göra för att förverkliga och garantera dem.
Texten slår därför fast att alla människor har rätt till utbildning, hälsa och social trygghet, baserat på principerna om universalitet, solidaritet, jämlikhet, deltagande och hållbarhet, rätt till ett värdigt arbete, inklusive hemarbete och omvårdnadsarbete, och rätt till en värdig och adekvat bostad, livsmedelssäkerhet och tillgång till rent vatten.
Därmed sätter Chile nu kurs mot ett modernt välfärdssamhälle, som respekterar de normer som det internationella samfundet har ställt upp i olika deklarationer och konventioner. Förslaget nämner också särskilt att alla dessa individuella rättigheter baseras på erkännandet av och inkluderingen av marginaliserade sociala gruppers jämlikhet under lagen och förbudet mot all form av diskriminering. Bland de rättigheter som ska garanteras finns individens sexuella och reproduktiva rättigheter, ursprungsfolkens rätt till sin kulturella identitet och respekt för deras världsbilder, levnadsformer och egna institutioner, barn och ungdomar, människor med funktionshinder och äldre personer. Man understryker även att kvinnor, flickor, ungdomar och personer med varierande sexuella läggningar och könsidentitet har rätt till ett liv i frihet från sexuellt våld.
Traditionella rättigheter som rätten till liv, mötesfrihet, yttrandefrihet, organisationsfrihet, frihet att leva var man vill och fritt röra sig, att producera information, delta i det kulturella och vetenskapliga livet, tankefrihet, samvetsfrihet, religionsfrihet och trosfrihet garanteras också.
Samtidigt respekteras fullt ut äganderätten för varor och egendomar, och man fastställer rätten till ekonomisk företagsamhet – något som kritikerna till höger betvivlar kommer att uppfyllas. Särskilt betydelsefullt, med tanke på Chiles historia, är att folket ska garanteras rätten att få delges sanningen om allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna.
Samtidigt som individerna har rättigheter så fastslår texten även särskilt att ”naturen har rättigheter. Det är statens och samhällets skyldighet att försvara och respektera dem.” Detta innebär att förvaltningen av miljöresurserna ska vara ekologiskt ansvarsfull. Texten anger en lång lista över gemensamma naturresurser, såsom havet, luften, de naturliga skogarna och marken. Man slår fast att staten har absolut och exklusiv rätt till alla gruvfyndigheter, samt att djurlivet har rätt till skydd.
Genom de senaste valen i Chile har viktiga steg tagits i den demokratiska processen. Den nya grundlagen kommer att göra det möjligt att upprätta en ”deltagande demokrati”. Härigenom respekteras principerna om autonomi, hederlighet, finansiell transparens och intern demokrati i de sammanslutningar som civilsamhället ska upprätta. Författningsförslaget innehåller även former för direktdemokrati, såsom förslaget om folkomröstning om reformeringen av författningen och möjligheten att genom folkomröstning initiera ny lagstiftning eller helt eller delvis dra tillbaka antagna lagar.
För att möjliggöra en väl fungerande decentralisering slås fast att staten ska organiseras i geografiskt autonoma enheter och i särskilda territorier, där ursprungsbefolkningens autonomi erkänns och respekteras. Texten slår även fast statens ekonomiska ansvar för den ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen i landet. De regionala och kommunala myndigheterna ska ha självbestämmande över sina utvecklingsprogram och planer och deras finansiering.
En anmärkningsvärd förändring är att författningen säger att staten ska vara jämställd och att minst hälften av statliga anställda ska vara kvinnor. Den exekutiva makten skafortsatt ledas av en president, men vars makt begränsas jämfört med dagens alltför starka ämbete. Presidenten väljs vart fjärde år i allmänna val, med rätt att omväljas en gång.
Den lagstiftande makten utgörs av kongressen. Genom den nya ordningen decentraliseras makten geografiskt. Kongressen är folkets representativa organ, och därmed den främsta nationella lagstiftande makten. Regionskammaren, som ersätter dagens senat, kommer att ha i uppdrag att utforma lagar i regionala frågor.
En rad offentliga institutioner ska ha full autonomi. Bland dessa märks centralbanken, åklagarmyndigheten, diskrimineringsombudsmannen, författningsdomstolen och ombudsmannen för skydd av naturresurserna.
Men än är den nya grundlagen inte given. När texten godkändes i juli inleddes en intensiv debatt, då de nästan 15 miljoner medborgare som enligt lag är pliktiga att rösta om författningsförslaget informerades om innehållet. Folkomröstningen anger två alternativ: antagande eller avslag av författningsförslaget i sin helhet. Ett antagande innebär att Chiles institutionella liv börjar styras i enlighet med de riktlinjer, prioriteringar och tidsramar som konstitutionen lägger fast. Ett avslag innebär att Pinochets författning fortsätter att gälla i sin nuvarande form.
Men i debatten har dessa två motsatta alternativ öppnat för åtminstone två andra möjligheter, trots att de inte finns med i själva folkomröstningen.
Jasidan är splittrad mellan dem som vill implementera författningen så som den är skriven, och de som vill implementera den i reviderad form. Bland dem som förordar ett avslag finns i sin tur de som vill behålla den gamla Pinochetförfattningen och de som ändå ser behovet av en ny.
Dessa hållningar avspeglas i opinionen. Om man utgår från folkomröstningen vill 22 procent avslå författningsförslaget och 25 procent anta det utan förändringar. Det innebär att 53 procent vill anta en reviderat författning.
Eftersom en sådan situation, där det finns en knapp majoritet för ett ja eller ett nej, är sannolik diskuteras nu hur man sedan ska gå till väga för att nå fram till en ny grundlag, som 78 procent ändå hoppas på. Om jasidan segrar, som president Gabriel Boric och hans allians önskar, innebär det att man är överens om att den nya författningen ska tillämpas, men där man genom en nationell dialog modifierar förslaget.
De som vill avslå förslaget men ändå verka för en ny författning, föredrar att en sådan skrivs av kongressens medlemmar, men har inte presenterat något alternativ. I praktiken menar de att författningsprocessen ska börja om, med utgångspunkt i kongressen.
Av förslagets beståndsdelar väcker några särskilt ont blod hos kritikerna. En sådan är skrivelsen att den chilenska staten ska ha en multinationell karaktär. Kritikerna menar att ursprungsbefolkningarna kommer att få vetomakt över staten. Detta i en situation där politisk oro och polisrepression råder i den sydliga provinsen Araucanía, det område där mapuchefolket sedan årtionden krävt självstyre och respekt för sin kultur.
En annan punkt som skaver hos kritikerna är avskaffandet av senaten. De menar att om det sker så förlorar man den politiska balans som denna andra kammare har inneburit. Många tvivlar också på att den privata äganderätten kommer att fortsätta respekteras. I propagandan har det bland annat hävdats att människor kommer att förlora rätten till sin bostad.
Vad gäller jämlikhet och sociala rättigheter så handlar motsättningarna om att författningen inom dessa områden har en alltför ideologisk ton. Detta är dock krav som ställts och avvisats i decennier och som ger uttryck för folks reella problem.
Öppningen mot mera deltagande och direkta demokratiska former har också mötts av stark kritik. Vissa på nejsidan menar till och med att folket inte har den politiska kunskap och utbildning som krävs för ett sådant deltagande. Till exempel har litteraturprofessorn Cristian Warnken, som leder en lista för att rösta nej, hävdat att de flesta chilenare saknar den historiska och medborgerliga kunskap som krävs för att tolka texterna.
I detta hätska klimat, fyllt av dispyter, valkampanjer, debatter och falska nyheter, har motståndarna till förslaget spridit felaktiga tolkningar av den text man ska rösta om. Till detta kommer människors fortsatta ekonomiska problem orsakade av pandemin, den höga inflationen och en känsla av osäkerhet på grund av ökande brottslighet. Om nejsidan inte är helt enig om vad slutresultatet bör vara så är de det ifråga om hur de ska kampanja för att vinna folkomröstningen.
Men jasidan är inte heller enig om vilken strategi man bör använda sig av och vad man vill föra fram. Den är överens om att ett ja krävs för att definitivt bli av med Pinochetförfattningen. Men man är oeniga om hur snabbt och djupt reformerna bör genomföras för att försäkra sig om en seger.
För att lösa dessa konflikter och gå mot ett solidariskt, rättvist och hållbart Chile, vore det bästa att jasidan vinner en tydlig seger i omröstningen.
Ett scenario där endera sidan vinner med knapp majoritet innebär att motsättningarna hålls vid liv, med fortsatt osäkerhet i landet.
Skulle förslaget vinna med minst 60 procent av rösterna så innebär det dock ett tydligt godkännande av de reformer som författningen innehåller, att regeringen ges möjlighet att förverkliga det program som den blev vald på och att Chile kan bli en ledstjärna i såväl Latinamerika som i världen.
Carlos Zanzi är medlem i Vänsterpartiet och det chilenska partiet Revolución democrática, som har deltagit i utarbetandet av förslaget till ny grundlag och deltar i vänsteralliansen Frente amplio och den sittande regeringskoalitionen.