Nu ska hon äntligen få vara ledig, tänkte jag när jag på tunnelbanan hörde Annie Lööf meddela sin avgång. Elva år som partiledare är en lång tid, och när sju av dem dessutom innehållit småbarnsliv är det ett tungt uppdrag både hemma och på jobbet. Jag har barn i samma åldrar, jag vet.
Min historia med Annie Lööf är lång för vi kommer från samma ställe, Värnamo. Annie är uppvuxen i byn Maramö, tog alltid skolbussen. Jag bodde ovanför viadukten, hyfsat nära det mesta. Vi gick i olika klasser på Gröndalsskolan under högstadiet, men möttes i SP1A på Finnvedens gymnasium.
I vår klass var många politiskt organiserade, ett helt gäng ungvänstrare, några centerpartister, en folkpartist och till och med en kille som var med i KDU.
Demonstrationerna i Göteborg 2001 var en stor sak. Annies pappa var polis, jag demonstrerade mot det EU som hennes Centerparti då fortfarande var kritiskt till. 11 september och tvillingtornen, EMU-debatten som pågick, valdebatten 2002.
I juni 2002 tar vi studenten. Det är en härlig dag, mycket sol, champagnefrukost i Apladalen, SP3A håller om varandra och ler glatt på studentfotot. Annie gick ut gymnasiet med alla MVG, hon hade varit målvakt i IFK Värnamos A-lag och precis som jag sjungit i kyrkokören.
För mig gick flyttlasset till Jönköping tre dagar efter studenten, där jobbade jag för Ung Vänster i valrörelsen i distriktet. Annie Lööf, då Johansson, ägnade hösten åt samma sak för sitt parti. Hon var ombudsman för Centerpartiets ungdomsförbund i länet under valrörelsen 2002. Samma val där Vänsterpartiet enligt SVT:s vallokalsundersökning fick 19 procent av förstagångsväljarnas röster. Centerpartiet fick 4 procent. Det var en annan tid.
2006 kom Annie in i riksdagen. Jag satt i förbundsstyrelsen för Ung Vänster, pluggade till lärare och jobbade extra på olika barer. När jag en fredagkväll blev inbokad av min chef att spela skivor så visade det sig att det var Centerpartiets ungdomsförbunds dåvarande ordförande som fyllde 30, Annie var hans vice ordförande. Alliansen hade vunnit valet och högern hade vunnit problemformuleringen. Jag spelade Linda Bengtzing och Dolly Parton i baren och Annie dansade loss.
Fem år senare valdes Annie till partiledare. Idéutvecklingen under de inledande åren av Lööfs partiledarskap var intensiv. Månggifte, kärnkraftsvändning, mer marknad, mindre stat, fler låglönejobb. Stureplanscenterns genomslag i partiet blev enormt. Lööf tycktes vilja att partiet skulle bli en nyliberal tankesmedja.
Förtroendesiffrorna var dramatiskt låga i början. Men det vände hon. För Annie är en krigare.
Den brutalistiska byggnad i betong som utgör Finnvedens Gymnasium rymmer en gigantisk aula. Jag och Annie har debatterat mot varandra i den här aulan förr, men det är så länge sedan. Ett annat liv, utan barn och sociala medier.
I september 2019 ses vi i aulan igen under Finnvedens gymnasiums 50-årsjubileum. Vi pratar mycket om våra barn.
Man skulle vilja säga att aulan kokar, men det gör den inte. Regeringsbildningen är klar och Annie Lööf kom tillbaka till sin gamla gymnasieskola som ledare för ett stödparti till Stefan Löfvens regering. Hon hade i borgerlighetens ögon svikit högern. Hoten och hatet gör att hon så småningom har Säpovakter med sig överallt.
Alla klasser som ska lyssna till debatten mellan oss, två politiskt aktiva gamla elever, har fått skriva frågor som läses upp vår gamla samhällskunskapslärare Martin. Vi svarar på frågor om EU, om vinster i välfärden, om SD. Vår debatt är ideologisk och befriad från rasistiska antaganden. Jag är upprymd när jag lämnar aulan. ”När ska du äta upp din sko, Annie Lööf?” var den fråga som ställdes flest gånger.
I skolvalet på Finnvedens Gymnasium för några veckor sedan fick Centerpartiet drygt 7 procent av rösterna, SD nästan 29 och Vänsterpartiet 2,5 procent.
Nu har Annie Lööf avgått. Den politiker som enligt borgerligheten förrått dem, den liberala ledare som stått upp mot nyss-nazisterna och fått betala ett högt pris för det. Under valnatten sa Annie Lööf att hon var stolt över att ha stått upp för alla människors lika värde, även när det blåste som hårdast. Och blåst har det gjort. Att Lööf varit föremål för hot och hat visste vi, att hon var måltavla för den nu åtalade Almedalsmördaren blev känt i valrörelsens slutspurt.
Lööfs politiska eftermäle stavas Alliansregeringen och Januariavtalet. Alliansregeringens slakt av våra trygghets- och skattesystem, Januariavtalet som möjliggjorde att S nu försvarar förändringarna i Las med ord som ”frihetsreform”. Uppluckringar i hyresgästernas inflytande, ytterligare privatiseringar och avregleringar i välfärden och av arbetsförmedlingen, ett laglöst system för arbetskraftsinvandring. Listan över centerpolitik som förstör samhällsgemenskapen och drar isär vårt land kan göras lång.
Annie Lööf har varit en av de mest ideologiska högerpolitikerna det här landet har haft – ändå är hon svår att tycka illa om för många till vänster. Varför är det så?
Svaret finns i Annie Lööfs antirasistiska strategi. Till skillnad från de andra borgerliga partierna har hon nämligen en sådan. Tyvärr består den uteslutande av att i partiledardebatter i TV ”stå upp” för invandring, numera främst arbetskraftsinvandring, och markera mot Jimmie Åkesson med finurliga, citatvänliga säg.
Men Annie Lööfs politik har sällan haft som mål att förbättra de materiella villkoren för dem som utsätts för nämnda rasism eller ge andra svar till dem som köper Åkessons problemformulering.
Genom den förda politiken har Annie bidragit till den verklighet som Sverigedemokraterna beskriver, rasistiskt och utan anständighet. Det är resultatet av sin egen politik hon fäktar emot när hon attackerar honom.
Vilken väg Centerpartiet kommer att ta efter Annie Lööf är svårt att sia om. Alliansen är som sagt död, och frågan är bara om Lööfs efterträdare kommer att ha en lika stark antirasistisk ryggmärgsreflex.
För Annie Lööf är en värderingsdriven människa med integritet, det var hon redan på Finnvedens Gymnasium. Hon har betalat ett högt pris för det som partiledare. Jag har redan föreslagit att vi ska ta en fika när hon vilat upp sig.
Men delar av hennes politiska arv är det kraschade land som efter decennier av nedskärningar gett nyss-nazisterna stora framgångar. Förhoppningsvis fortsätter Centerpartiet hålla dem stången i ord – och kanske, kanske, kan man börja ompröva sin politik också.
Anna Herdy är politisk sekreterare på Vänsterpartiet och tidigare chefredaktör på Flamman.