Eftermiddagen den 19:e augusti var jag med min familj på köpcentret Emporia i Malmö för att handla. Vid tretiden var vi färdiga, packade in barn och påsar i bilen och började köra hemåt. Innan vi hunnit sätta nyckeln i dörren hemma hade ett annat barn, en femtonårig gärningsman, skjutit ihjäl en gängledare och allvarligt skadat en dansk turist i samma köpcentrum. Jag hade inte märkt något då, men snart fylldes nyhetssajterna och sociala medier exploderade. Precis som många andra förfasades jag av den misstänkta gärningsmannens låga ålder och valet av plats. Vad hade kunnat hända om vi stannat en halvtimme till?
Samma lösningar som redan tidigare dominerat det politiska samtalet trummades nu ut igen: strängare straff och hårdare tag mot den organiserade brottsligheten.
Politiker försöker överträffa varandra i att vara den som tar de allra hårdaste tagen mot brottsligheten. Man talar om att myndigheterna i Sverige måste bedriva ett krig mot kriminaliteten. För ett par år sedan hävdade Jimmie Åkesson till och med att Sverigedemokraterna själva befann sig i krig mot den organiserade brottsligheten. Men även andra riksdagspolitiker har beskrivit situationen som ett inbördeskrig. Parallellt med krigsmetaforerna framförs olika politiska förslag om att försvarsmakten borde användas för att komma till rätta med brottsligheten. Detta handlar självklart om signalpolitik och att politikerna vill visa sig tuffare än alla andra tuffingar i Riksdagen. Men vad det faktiskt blottar är en djup okunskap om både krig och försvarsmakten.
Det finns ingen tydlig definition av krig, men för nästan alla som studerar ämnet handlar krig alltid om storskaligt våld mellan minst två parter som använder våldet som ett förhandlingsverktyg för att uppnå sina mål. Krig, till skillnad från de civila och polisiära ärendena, är inte villkorslösa. Konsekvenserna för en dömd mördare är inte en förhandlingsfråga. Det är binärt. Antingen är du en brottsling och ska straffas eller så är du oskyldig. Mördaren respekteras inte i egenskap av mördare. En skolskytt erbjuds inte fri lejd i utbyte mot att han lämnar skolan. En seriemördare erbjuds inte vapenvila. Soldater har betydligt större rättigheter än brottslingen. De erkänns som en part i förhandlingen. Ett krig är en förhandling och kriget avgörs i de flesta fall med ett avtal eller ett permanent vapenvila, där båda sidor i praktiken erkänner den andras legitimitet. En mördare behandlar man inte så. Att förklara krig mot brottsligheten betyder alltså inte alls vad politikerna låtsas. Stater som på riktigt bedriver krig mot irreguljära motståndare brukar i stället försöka undvika K-ordet. Ett exempel är Nordirland, där britterna vägrade erkänna den väpnade konflikten som ett inbördeskrig, just eftersom det hade krävt ett erkännande av sin motpart och en betydligt humanare behandling av fångar från Provisoriska IRA. Detta under en konflikt som under sina våldsammaste månader innebar tusentals skjutningar och bombangrepp, till skillnad från den handfull sådana dåd som kriminella begår månadsvis i Sverige.
Men låt oss för en sekund överväga politikernas förslag: Finns lösningen på brottsligheten i det militära våldet? Det har testats, åtskilliga gånger, och svaret är tydligt: Nej, det fungerar inte. Kulsprutor, gas och bombflyg har återkommande använts mot strejkande genom historien. Storskaligt väpnat våld har använts för att behålla makten över kolonier eller slå ned bondeuppror. Resultatet är ofta det omvända. Livskraftiga uppror tycks stärkas av brutaliteten ovanifrån. I detta finns något ironiskt.
Samtidigt som politikerna vill se militära lösningar på civila problem så tittar militären på civila lösningar. I just detta finns det kanske möjligheten att dra lärdomar till brottsbekämpandet. Det hela är mycket enkelt. Ett väpnat uppror, så som mujahedinernas under Sovjets invasion av Afghanistan eller PIRA på Irland, drar sin kraft ur befolkningen. Hela dess existens vilar på förmågan att skifta form. När en upprorsgrupp blir angripen måste den kunna smälta in bland befolkningen för att senare kunna formera sig på nytt. Varje angrepp på upproret blir på så sätt stärkande. Det skapar nya sår inom befolkningen och bryter ned lojaliteten mot samhället. Statens främsta uppgift är därför att isolera upproret politiskt. Varje angrepp mot upprosmakare som också drabbar de som står vid sidlinjerna riskerar att göra upproret större. Isolationen kräver också att man begränsar rekryteringsförmågan hos upproret. Det gäller framför allt att skapa alternativ för unga män. David Kilcullen, en av världens främsta experter på området, lyfte 2008 fritidssysselsättningar, arbete och områdesgemenskap som de viktigaste faktorerna för att begränsa Talibanernas makt över provinserna i Afghanistan.
Detta sätt att bekämpa uppror ställde nya krav på soldaterna. Krav som bröt tydligt mot militärens uteslutande fokus på att bekämpa fienden. I stället behövde soldaterna kunna prata och förstå den befolkning som fienden var beroende av. I Afghanistan ledde detta ironiskt nog till att militären behövde stöd av polisen, som var vana att föra åtminstone något slags dialog med vanligt folk. En soldat kan vara tränad att göra många olika saker, men i grunden handlar det om att lyda order och utföra en specifik arbetsuppgift. Inte sällan att döda en annan människa. Deras kompetens är specifik och att sätta in dem gentemot bostadsområden innebär i bästa fall bara dåligt polisarbete och i värsta fall dödspatruller.
Gängkriminaliteten är inte heller ett väpnat uppror, men såren som uppstår i samhället när man inför visitationszoner, rasprofilerar och lämnar unga män utan trovärdiga vägar till en framtid lär dem att förakta samhället och stärker gängens rekryteringsförmåga på samma sätt som det skulle stärka ett uppror.
Jag tänker tillbaka på den där eftermiddagen på Emporia. Jag tror inte att någon av oss som handlar där hade känt oss tryggare om värnpliktiga från P7 stod redo att skjuta kriminella när vi handlade kläder åt våra barn. Är det samhället politikerna önskar sig? Är det vad väljarna önskar sig av politikerna? Tänk på Ebba Bushs utspel under påskkravallerna: hon ville just att befolkningen skulle slås ned med våld. Fri eldgivning in i folkmassor. Ett krig utan förhandling. Bara storskaligt våld.