När den internationella fotbollsfederationen FIFA:s ledning i december 2010 valde Qatar som värdnation för 2022 års VM exploderade huvudstaden Doha i förtjusning. I hamnen lät fartygen signalhornen ljuda och lyxbilarna på strandpromenaden förenade sig med dem. Qatarisk media firade att deras land nu blivit en del av den högsta ligan. Emir Hamad bin Khalifa al-Thani, som styrde emiratet fram till sin död 2013, var överlycklig över att hans nation skulle bli känd över hela världen.
Men kritiken kom omedelbart. Fotbollsälskare dömde ut idén att hålla VM i ett torrlagt ökenland som vanligtvis helt saknar passion för sporten. USA, som förlorat värdlandsomröstningen med 8 röster mot Qatars 14 – och som varit säkra på att vinna – skyllde förlusten på mutor och korruption. Och människorättsorganisationer kritiserade vad de såg som ett auktoritärt oljerike i vilket både politiska partier och fackföreningar är olagliga.
2011 års Amnesty-rapport om de mänskliga rättigheterna i Qatar slog fast: ”kvinnor är fortsatt utsatta för diskriminering och våld. Migrantarbetare utnyttjas och står oskyddade av lagen. Drygt hundra personer har fråntagits sin nationalitet på arbiträra grunder. Spöstraff utdelas. Dödsstraff döms fortfarande ut, även om inga avrättningar skett.” Det sa egentligen allt.
Eller, kanske inte riktigt. De kommande tolv åren har historien om Qatars VM rullat vidare, med juridiska utredningar i USA och Frankrike av FIFA:s kontroversiella beslut och korrupta ledarskap; ögonöppnande rapporter om omänskliga förhållanden för migrantarbetare från Asien och Afrika och fördömanden av miljökostnaden av att bygga sex nya luftkonditionerade arenor.
Listan med anklagelser blir längre för varje månad som går, men utan att någonsin på allvar hota värdlandskapet. Precis som när VM 1978 genomfördes i ett Argentina kontrollerat av en militärjunta har kraven på bojkott förblivit ohörda. Qatar har hållit låg profil och pumpat in tiotals miljoner dollar i PR för att bättra på sitt rykte, samtidigt som en infastrukturbudget på 200 miljarder har glatt hundratals företag från väst, Kina och Japan.
→
Inför gårdagens VM-premiär har kritiken nått nya höjder. Tydligen är det aldrig försent att säga ifrån, och nu vill alla vara med och uttrycka sitt missnöje. Den 22 september sa frankrikes tidigare president Francois Hollande ”Med tanke på vad vi vet om de förutsättningar under vilken tävlingen kommer att hållas, både vad gäller klimat att och förhållandena på byggarbetsplatserna, om jag fortfarande var statsöverhuvud – vilket jag inte längre är – skulle jag inte åka till Qatar. När han var president, hade han dock inga sådana moraliska betänkligheter. Vid ett oficiellt besök i Doha i juni 2013 lovade han till och med att Frankirke skulle hjälpa Qatar att ”organisera ett riktigt storslaget VM”. Vid tillfället var situationen för de asiatiska arbetare som byggt upp Qatar och de andra gulfstaterna de seanste decennierna redan väl kända. Men Hollande, som var på besök för att sälja stidsplanet Rafale, var då inte särskilt bekymrad.
Och om Qatar förtjänar en bojkott så förtjänar alla Gulfmonarikerna, från Saudiarabien till Oman, att bojkottas. Och det har de gjort länge. Hundratals arbetare dog under byggnadsarbetet inför VM i Qatar, men många har också dött under bygget av Burj Khalifa, en av världens högsta byggnader, i Dubai. Dess utsikt lockar till sig tiotusentals turister av alla nationaliteter: ingen talar om någon bojkott.
I Oman har uppförandet av den nya staden Duqm har inbegripit arméer av utländska arbetare, vars situation bara är knappt bättre än för de i Qatar, men ingen har föreslagit att man ska ställa in den populära cykeltävlingen Oman cycling tour. Saudiarabien, Förenade arabemiraten och Bahrain kritiseras oavbrutet för sin syn på mänskliga rättigheter, inblandningen i kriget i Jemen och sitt auktoritära styre. Men ingen föreslår att en bojkott av deras formel-1-tävlingar. Inte heller har det klagats över att två lag, ett finansierat av förenta arabemiraten och ett av Bahrain, tillåts tävla i Tour de France.
Och hur är det egentligen med de andra gulfstaternas påverkan på miljön? Sex luftkonditionerade arenor är en katastrof för miljön, men hur står de sig egentligen mot de tusentals ton fluorkolväten som släpps ut av de luftkonditioneringsfabriker som gör livet i Qatar uthärdligt mellan mars och oktober? I Abu Dhabi kyler många stora hotell sina pooler under sommarmånaderna. I Dubai kan du åka skidor i en inomhusanläggning året runt.
→
För Qatar har värdlandskapet inneburit att landet har upptäckt priset för allt för högtflygande internationella ambitioner. Det är en sak att hålla i regionala tävlingar, eller att som 2001 vara värd åt värdshandelorganisationens ministerkonferens. Men VM är annorlunda. Med en av världens mest sedda sporthändelser är det omöjligt att undvika attacker, misstro och svartsjuka. I det här fallet kunde Qatar ha dragit lärdom av Kuwait, som på 1980-talet också möttes av en proteststorm. Emiratet hade då en krigskassa på 200 miljarder och fyndhandlade med den på Wall street och Londons börsmarknad. Mindre än ett år efter att börsen kraschade den 19 oktober 1987 var aktier i stora multinationella företag billiga, inklusive i det brittiska oljebolaget Brittish Petroleum (BP) , vilket nyligen privatiserats av Margaret Thatchers regering.
Tidigt i 1988 erbjöd fonden Kuwait investment office, KIO, 2 miljarder för 22 procent av aktierna, med målet att delta i BP:s strategiska styre. Men tanken på att en storspelare från oljeländerna i OPEC skulle få vara med och bestämma hur det brittiska flaggskeppsföretaget styrdes orsakade ramaskri i London. Thatcher hotade Kuwait med repressalier om de ökade sin andel av ägandet och Labourledaren Neil Kinniock varnade för att nationens intressen var i fara. KIO gick till slut med på att minska sitt ägandeinnehav.
I USA, där många redan var djupt skeptiska till japanska investerare hade många kongressledamöter också blivit oroliga över att KIO köpte lyxbostäder, särskilt i New York. Frankirke ägnade sig åt sin egen ”Kuwait-bashing”, eftersom man fortfarande inte hade kommit över VM i Spanien 1982. Då hade emirens bror Sheikh Fahad al-Ahmed al-Jaber al-Sabah klivit ut på planen och använt sig kungliga status för att få ett franskt mål bortdömt, något som aldrig tidigare hänt i fotbollens historia. Denna atmosfär av allmän misstro mot Kuwait innebar att KIO istället för att shoppa loss fick lägga stora summor på PR och lobbyverksamhet för att övertyga opinionen i väst att landet, oavsett hur rikt och arrogant det än var, inte förtjänade att annekteras av Saddam Husseins Irak i augusti 1990.
Kuwaits ledare lärde sig av dessa bakslag, och har hållit en väldigt låg profil på den internationella arenan de senaste tre decennierna. Kommer Qatar göra samma lärdom? det beror på om utfallet för VM och de pågående utredningarna.
I Saudiarabien kommer man snart att vilja ha sin egen stund i rampljuset, och kan därmed tänkas ta över rollen som gulfens värsta skurk. Redan nu förbereder man sin ansökan om att få hålla VM 2030, med Egypten och Grekland eller Marocko som medarrangörer. Och landet har just utsetts till värd för 2029 års asiatiska vinterspel.
Akram Belkaïd är biträdande redaktör för Le Monde Diplomatique