Mjukishundar med med skeva människokroppar utkastade i abstrakta landskap, målade med en glödgad palett. Vinddrivna varelser som genom Sara Granérs bild- och ordpoesi kommit att illustrera 2000-talets socioekonomiska omvälvningar. Rå humor och medkänsla strösslad med ett svart motstånd, förklätt till nyliberalens värsta mardröm – slappheten: ”Jag vill inte dö jag vill bara inte leverera”.
Nya albumet, det sjunde i ordningen, heter Den sjunde vännen och det är det vi ska prata om. Men det är Saras valp Koira som bestämmer var. Vi tittar i Saras app för att hitta ett hundvänligt fik i Gamla stan. Att det är ett djur som driver fram historierna är typiskt för Sara Granér. Mer om det strax.
Den sjunde vännen börjar högtidligt med en fritt tolkad berättelse ur gamla testamentet. I världens första brodermord dräper Kain den yngre Abel. Gud har gett lillebrodern de bästa gåvorna (bland annat en bra träningsrutin och naturligt felfri hy), medan storebrodern lider av mindervärdeskomplex. Sedan faller historien ut i en typisk granersk utvikning. Det är visserligen lätt att känna igen sig i syskonhat och försmåddhet. Men – tänk om den bibliska berättelsen egentligen har en annan, ännu mer brännande innebörd under ytan? För är inte den försvunne Abel en personifiering av en annan frände, neandertalarna?
– Serien är inspirerad av en tolkning jag hört, att Kain och Abel handlar om människan och neandertalarnas försvinnande. Jag vet inte om det finns en upphovsperson eller om många samtidigt började koppla ihop de arkeologiska fynden med den gamla berättelsen om brodermordet. Liksom, ”Ja, jäklar vi hade ju en lillebror!” Ett så stort trauma för mänskligheten som kanske har behövt bearbetas och mytologiseras till att gälla två individer i stället för en tragedi mellan grenar av hominidsläktet, säger Sara Granér.
Fast den nya bokens allra första sida handlar om något annat. En som Sara själv kallar ”enbildsberättelse”. Ett nalledjur tittar ut genom ett litet fönster i ett rymdskepp, eller om det är rymdskeppet som är nallekroppen. Det står: ”Föreställ dig att du är oändligt tjock”. Resten av texten låter som en besvärjelse. Men vad är det där med ”tjock” och ”fett” som dyker upp då och då genom boken?
– Jag fascineras av det här med att vara smal, en åtgärd mot kroppen som alla håller på med. Det är en intressant form av självdisciplinering, som jag tolkar som ett religiöst påbud. I min första bok är det postulerat som ett hot: ”Du kan bli tjock!” I Den sjunde vännen spekulerar jag om att alla däggdjur kommer från den lilla sork som under massutdöendet, då alla dinosaurier försvann, hittade en klippskreva där den kunde sova sig igenom massutdöendet efter meteoriten. Förmågan att som djuren kunna sova sig igenom svårigheter är helt underskattad i dag.
Där är de igen, djuren. Som medlare eller som påminnelse om den lillebror som blev kvar efter att Abel hade mördats.
– Jag tycker om djur. En gång jobbade jag på ett ålderdomshem där det bodde en gammal gubbe som varit storbonde. Han var skröplig och liten som en sparv. Så en gång sprang en hund in och då piggnade han till: ”Ta hit hunn, ta hit hunn!”, sade han. Han hade en känsla i kroppen av att det var ett djur inne.
Både de välkända enbildsberättelserna och de längre serierna blandar gärna historiska förlopp med personliga betraktelser. Något obetydligt i vardagen, spiller ut i vetenskapliga och historiska resonemang som kan inledas med den aggressiva frågan ”är du helt jävla dum i huvudet?”.
– Jag lyssnar mycket på vetenskapspoddar när jag jobbar, de är ett bra bakgrundsljud för mitt meditativa tillstånd när jag målar. Så hörde jag en teori om att de gamla egyptierna uppfattade hjärnan som en förlängning av tarmarna. De andra organen visade man otrolig respekt, medan man slängde bort hjärnan. Vi är helt upptagna med hjärnan, men numera vet man att hjärnan faktiskt har förgreningar: serotoninet till exempel, produceras huvudsakligen i tarmarna. Då tänkte jag på det att det är moraliskt fel att säga att någon är helt jävla dum i huvudet. Är du dum i magen är mer korrekt.
Sara Granérs album förtätas av mättade färger, sidor som fylls ut ända ut i hörnen med mönster och detaljer, gärna så att hela ytan täcks i kombination med ett lakoniskt språk som rör sig mellan fraser vi omger oss med för att klara sociala situationer i dissonans med iskall kanslisvenska eller affärslingo.
– Det är när man tar något på för stort allvar som det blir kul.
Det faller sig naturligt att Sara Granérs verk förekommer i vänstersammanhang, eftersom perspektivet alltid är nedifrån och upp. Albumet från 2012 hette All I want for Christmas is planekonomi. Ser hon sig som en politisk konstnär?
– Tittar man närmare på personliga problem så finns det alltid politiska samband som inte är individuella. Det är en jätteviktig del att hitta mening och samband i livets kaos, att tänka politiskt: hur har den här människans problem med pengar att göra? Vi kan inte göra slut för vi får ingen annan bostad. Då är det inte koncentrerat till känslor och romantik.
Ett annat exempel är hur kampen om åtta timmars arbetsdag ätits upp av att många i dag inte har råd att bo där de arbetar. I en serie tar hon upp en historiker som kritiserar termen bondesamhället. ”Du ska icke bära falskt vittnesbörd till ditt nästa klassamhälle”, berättar texten på ett ställe.
– Jag tänkte att det är del av en större tradition att osynliggöra klassamhället. Om man kollar på svenska tv-serier är det ovanligt att man ser de vanliga yrkena, som en undersköterska i hemtjänsten. Begreppet bondesamhälle antyder att alla var bönder och att alla familjer ägde en egen oxe. Man får en falsk kollektiv berättelse.
Sara Granér
Sara Granér (född 1980) debuterade 2008 med Det är bara lite AIDS. Sedan dess har man kunnat läsa hennes serier i tidningar som Galago, Aftonbladet, ETC och Dagens Nyheter. Med vänlig hälsning (2010), All I want for Christmas is planekonomi (2012), Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera (2015), Blixt från oklar himmel (2017) och Allas lika mellangärde (2020).
