Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Nu går det fort. Statsminister Kristersson står med mössan i hand och ler inställsamt inför den auktoritäre Erdogan i hopp om att han ska öppna Nato-porten. Det hela motiveras av mantrat om det ”försämrade säkerhetspolitiska läget”. Rysslands ansvar är här otvetydigt. Av den mediala bevakningen kan man dock få intrycket att Ryssland agerar i ett politiskt vakuum. Så är knappast fallet. Även Nato bidrar.
Den brittiske ekonomen John Maynard Keynes deltog i Versailles-förhandlingarna efter första världskriget. Han hoppade dock av med motiveringen att de allierade tog tillfället i akt att förödmjuka den tyska nationen vilket Keynes menade kunde få katastrofala framtida konsekvenser. Han var i den meningen profetisk – han förutsåg tysk revanschism och andra världskriget.
Jag nämner detta då det finns en viss parallell till förhandlingarna om Tysklands återförening 1989–1990. USA och Nato lovade då att man inte skulle expandera ”en tum österut” (detta är belagt av forskning och offentliggjorda dokument, till exempel av Joshua Shifrinson och National Security Archive) samt respektera Rysslands säkerhetsintressen efter Sovjetunionens och Warzwapaktens upplösning. I ett öppet brev till Vita Huset 1997 varnade också 46 ledande amerikanska utrikespolitiska experter för att en utvidgning österut skulle vara ”ett politiskt misstag av historiska proportioner”. George Kennan, en av de ledande arkitekterna bakom USA:s politik under kalla kriget, skrev samtidigt att en ”utvidgning av Nato skulle vara det största politiska misstaget som USA begått sedan kalla krigets slut”.
Men USA lyssnade inte på experterna, och Nato höll inte sina löften. Man expanderade snart österut och när Rysslands röda linje vid Ukraina och Georgien ignorerades var måttet rågat. Linjen överskreds och Ukrainakriget blev verklighet. Kennans ord blev därmed även de profetiska.
Stormakter som Ryssland och USA har alltid velat ha välvilligt inställda länder som grannar. USAs störtande av vänsterregeringar i Latinamerika är mer än välkänt. Det finns vidare skäl att påminna om att USA med flera Nato-allierade, även Sverige, under detta sekel satt Mellanöstern i brand i tre krig med miljoner döda och lämnat Afghanistan, Irak och Libyen sönderslagna i kaos. Allt detta under falska förespeglingar och utan FN-mandat. Uppenbara krigsbrott har begåtts. I Mellanöstern är det mer än uppenbart att det är USA/Nato som sett till att det ”säkerhetspolitiska läget” har försämrats. I det perspektivet är det kanske inte så konstigt att Ryssland inte vill ha Nato som närmaste granne.
Lika lite som Versaillefördragets förödmjukande av Tyskland urskuldar Tysklands roll under andra världskriget, urskuldar Natos löftesbrott mot Ryssland angreppskriget mot Ukraina. Ändå visar det senare att Nato i första hand inte har bidragit till fred, utan till konfliktskapande och försämrat ”säkerhetspolitiskt läge” i världen. ”Nato existerar för att hantera konsekvensen av dess egen existens”, menar den brittiske östeuropaforskaren Richard Sakwa. Mycket tänkvärt.
Warzwapakten lades ned, lägg också ned Nato. För säkerhetens skull.
Pär Salander, Umeå