Polen har tagit emot fler flyktingar från Ukraina än något annat land. Bara i Warszawa ökade befolkningen med 20 procent efter krigsutbrottet. Men nu håller många polacker på att tröttna.

Förra november träffade jag den polska arkiteken Darek Gocławski i hans kontor i Warsawa. Ett halvdussin barn lekte på gården. Inne i de moderna lokalerna hoppade mindre barn i en elegant soffa.

Gocławski förklarade, medan han pratade med barnens mammor Tatiana Levchenko, Irina C och Anna B, att de var ”gäster från Ukraina”.

Dagen då Ryssland invaderade Ukraina, den 24 februari 2022, erbjöd sig Gocławski att ta emot flyktingar i sin studio.

– Tågstationen var full av barn och kvinnor. Jag kunde inte stå och se på utan att göra någonting: kriget är bara 300 kilometer från min hemstad, sade han då.

– Så jag startade ett Facebookupprop. Jag trodde bara att det skulle vara en kortare period.

Men folkvandringen fortsatte, så till våren bad Gocławski sina 21 anställda att börja arbeta hemma och byggde om kontoret till en trerumslägenhet, till en kostnad av drygt 70 000 kronor. Nu är väggarna täckta av barnteckningar, sida vid sida med arkitektritningar.

Sedan krigsutbrottet har Polen, och dess 38 miljoner invånare mobiliserat för att hjälpa sitt grannland. En ny lag har gett ukrainska flyktingar tillgång till arbetsmarknaden, utbildning och det sociala skyddsnätet. Regeringen, som leds av det nationalkonservativa partiet Lag och Rättvisa, lovade att alla polacker skulle få 95 kronor om dagen till mat och husrum för varje ukrainsk flykting de tog emot i sina hem. Sedan i februari tros nästan nio miljoner ukrainska flyktingar ha tagit sig in i Polen. Kvinnor och barn har tagit sig västerut, medan männen har stannat,eller återvänt, för att slåss.

I november hade polska myndigheter officiellt registrerat 1,5 miljoner ukrainare som flyktingar, av vilka 60 procent tros ha hittat ett jobb och sällat sig till de 1,5 miljoner ukrainare som redan tidigare arbetade i Polen. Mellan 800 000 och en miljon ukrainare reser fram och tillbaka mellan länderna, och är inte en del av de här siffrorna.

Mottagandet av flyktingarna faller fortfarande i första hand på civilsamhället, enligt flera hjälporganisationer som jag talat med, även om det inte finns några officiella siffror.

Gocławski har tagit emot 22 ukrainare sedan februari förra året. Nio bor fortfarande i hans lägenhet, slitna mellan att återvända till Ukraina och att skapa ett nytt liv i Polen. De tre kvinnorna hankar sig fram med enkla jobb, väldigt annorlunda från vad de arbetade med i Ukraina, medan de tar hand om barnen.

Levchenko, som har en treårig son, klagar över att inte ha någon fritid. Anna B, en före detta privatbanktjänsteman, berättar att hon har skickat sina söner, 9, 11 och 12 år gamla till lokala skolor för att ”socialisera dem”. De pratar numera polska (som är ganska likt ukrainska).

– Men jag kan inte det, säger Anna B.

– Jag är fortfarande nybörjare. Mitt hjärta är i Zaporizjzja.

Det är hennes hemstad, som har utsatts för kraftig artilleribeskjutning. Irina C, biodlare från en närliggande by, säger att hon planerar att åka hem snart. Hennes två barn gick en tid i polsk skola, men stötte på friktion mellan polsk- och ukrainskspråkiga barn. Som mer än hälften av flyktingbarnen följer de nu den digitala distansundervisning som satts upp av Ukraina med Polens godkännande.

Gocławski medger att det inte alltid är lätt att vara värd.

– Ibland måste jag lösa konflikter mellan kvinnor från olika samhällsklasser. De ringer mig om de mest triviala saker. Jag har sagt tusen gånger att jag inte är deras make, bror eller ens vän. Jag är bara en person som gör sitt bästa för att hjälpa till.

Han är trött, säger han, och skulle vilja sluta husera flyktingar.

– Fler och fler ger upp. Vi har våra egna problem, inte minst inflationen.

I november hade konsumentprisindex stigit med 17,4 procent jämfört med föregående år på grund av kriget. Trots det känner sig Gocławski skyldig.

– Ukrainarna slåss för oss alla. Om jag kan hjälpa deras fruar och barn att leva här i något slags värdighet så kommer jag att göra det. Om ukrainarna inte slåss så är det vår tur härnäst.

Det är ett synsätt som han delar med många av de polacker jag har mött. Deras trötthet vägdes upp av pliktkänsla, och fiendskap med Ryssland som var ett av de länder som delade upp Polen i slutet på 1800-talet, och invaderade 1939. Många har fortfarande minnen från 1980-talet, då Polen ännu befann sig under sovjetisk kontroll.

Flyktingarna överges inte, och kan ofta få tag på boende. Men det blir allt svårare att få tag på en bostad att hyra. 2021 var Warszawas befolkning 1,8 miljoner. Ett par månader in i kriget beräknades den ha ökat med 20 procent.

– Kvinnliga ukrainska flyktingar, vilka ofta är högutbildade, vill bosätta sig i större städer som Warszawa, Krakow eller Poznan eftersom det finns fler jobbmöjligheter där, säger Andrzej Porawski, chef för den polska stadsorganiationen.

– Att decentralisera flyktingmottagandet skulle minska trycket på våra stora städer. Hyrorna rusar och skolorna går på knäna.

Av de 350 000 barn som tagits emot i Polen har 150 000 skickats till polska skolor, med ingen eller liten kunskap om polska. Resten studerar via nätet. Enligt Polens största lärarfack ZNP klagar medlemmarna över att de saknar utbildning och resurser.

– Men, säger Porawski, mellanstora polska städer tror fortfarande att de är fattiga och avlägsna, men det är inte länge sant.

Polen upplever en kraftig imigrationsökning efter decennium av emigration. Två miljoner polacker tros arbeta i Västeuropa, framför allt i Storbritannien och Tyskland. Men Polen, som har en egen valuta, påverkades inte av eurokrisen 2010, och ekonomin har vuxit kraftigt de senaste tio åren. Detta har lett till en brist på arbetskraft som fått lockat många vitryska och ukrainska emigranter, och ukrainare på flykt från kriget har märkt att det är lätt att få uppehållstillstånd.
Porawski tror att flyktingmottagande skulle kunna vara en ovanlig möjlighet för många medelstora städer och byar.

– Många kommuner är redo att ta emot fler flyktingar och gör mycket med sina egna pengar. Och de har gott om jobb inom bygg- och servicebranscherna, inom transport och inom jordbruket. Porawski pekar också på att polacker och ukrainare är kulturellt närstående. Många ukrainare som redan bodde i Polen har hjälpt de nyanlända att hitta boende eller jobb.

Det var på den vägen som den före detta skolsekreteraren Julia T och hennes familj hamnade i Bogdanowo, en satelitby till Poznan 300 kilometer väster om Warsawa. Yulia, hennes man Volodymyr och deras två barn, varav ett har en funktionsnedsättning, lever i ett av de moderna lägenhetshus som dominerar byn med 700 invånare. Volodymyr, som fick tillåtelse att lämna Ukraina i stället för att kallas in på grund av sin funktionsnedsatta son Rotyslav, hittade tidigt jobb som chaufför. Hans arbetsgivare hyr också ut lägenheten där de bor, för mindre pengar än marknadsvärdet.

– Polska människor har varit så generösa. De hade inte behövt ta emot oss. Hade vi gjort samma sak? säger Julia.

Rotyslav, som är 26, behöver oavbruten omsorg.

– Hemma var han på ett center för funktionsnedsatta, men här finns inget sådant.

En tv visar loopade bilder av förstörelsen efter artilleribesjkutningarna i Ukraina.

– Jag väntar på ett tecken från gud. Jag hoppas att vi kan åka hem snart.

Familjens husdjur, en perserkatt och en bulldogg, hanterar situationen ”bättre än vi”, enligt Julia.

Ingen vet hur länge de ukrainska flyktingarna kommer att stanna. Ukrainskfödda Myroslava Keryk säger:

– Polen behöver reformera sjukvården, utbildningsväsendet och de sociala skyddsnäten.

Hon kom till Warszawa 2002. 2009 grundade hon Ukraina-huset. En organisation som ”hjälper ukrainare att integreras och samtidigt bevara sin ukrainska identitet.”

Keryk menar att regeringen ”gjorde rätt sak gentemot flyktingarna 2022”. Regeringen säger själva att de har spenderat 2,6 miljarder euro från den särskilda nödhjälpsfond som finansierats av FN och EU. Sedan februari 2022 har Ukraina-huset, precis som många liknande organisationer, haft mycket mer att göra än tidigare. Med hjälp av ”internationellt stöd och privata pengar” har organisationen vuxit från 25 till 125 anställda, som alla jobbar med att hjälpa flyktingar komma till rätta. Tiotusentals ukrainare har sökt polskkurser, rådgivning och webbutvecklingskurser, finansierade av Google. Google låter Ukraina-huset använda kontorsplats i företagets glastorn i centrala Warsawa utan kostnad. Utsikten mot skyskraporna runt kultur- och vetenskapspalatset, Stalins ”gåva” till det polska folket, är magnifik.

Agnieszka Kosowicz, chef för Polska Migrationsforumet, tycker att regeringen har gjort det minst möjliga.

– De skapade ett juridiskt ramverk för att ta emot flyktingarna, men sedan lät de civilsamhället ta över resten. De har aldrig brytt sig om integrationen.

2015 tog Lag och Rättvisa, som är känt för sitt invandringsmotstånd, tydlig ställning mot att ta emot flyktingar från kriget i Syrien. I dag tar man emot ukrainska flyktingar samtidigt som man avvisar dem som kommer från andra länder, framför allt från Mellanöstern, som tar sig in i landet via skogen Białowieza på gränsen mot Belarus.

– Regeringen kunde inte undvika att öppna gränsen för Ukraina, säger Kosowics, som menar att det beslutet kan vara en del av ett ”oroväckande” narrativ:

– Många människor motiverar mottagandet med att det är fruarna till de ukrainska män som strider för oss. Men vad kommer att hända efter kriget? Kommer de att pressas att återvända?

Elisa Perrigueur är journalist

Artikeln är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.

Översättning: Tor Gasslander

Elisa Perrigueur

”De är alla sionister”, dundrar talaren från scenen. Det är demonstration för Palestina vid Odenplan den 12 april, och Judiska centralrådets ordförande Aron Verständig framställs som mytologiskt mäktig. ”Han är livsfarlig och kan tysta en statsminister, och kan göra vad han vill i vårt land. Kom ihåg hans namn.”

Nu är talaren, en av medarrangörerna av de sedan drygt två år veckovis återkommande Palestinademonstrationerna i Stockholm, varm i kläderna. Han ser ett mönster eftersom flera personer han ogillar heter Aron. De, framgår det underförstått, har ett särskilt samband med varandra. ”Aron ett, Aron två, Aron tre – ett kraftigt spindelnät i media och politik.”

I sin publicerade reaktion nämner Svenska kommittén mot antisemitim, SKMA, bara delen med Verständig. Konstigt nog nämns inte den värsta grovheten, den med de tre påstått sammanhängande Aron: Verständig, högerpoddaren Flam och Vänsterpartiets tidigare partisekreterare Etzler. Dessa tre disparata individer, från vänster till höger, hänger ihop som insekter.

Vad vill han antyda – att de är judar? Nej, så säger man aldrig. Men luften blir tjock och konstig, samtidigt som ingen säger ifrån. Attacken mot Aron Etzler, som fördömt vad han själv beskriver som ett folkmord i Gaza men markerat tydligt mot antisemitism, är särskilt intressant. Implicit fråntas han sin lojalitet för att han heter Aron, ett klassiskt judiskt namn. Varför anses han mäktig i sammanhanget, trots att han inte längre är partisekreterare?

De flesta av oss känner till den urgamla antisemitiska föreställningen om judar som en enda kropp, en sambandscentral för en särskild inbördes och elakartad plan mot ”de andra”. Idén om hotet från ”Aron” väcker också till minne den avhumaniserande lag som nazisterna införde i augusti 1938, som krävde att alla judar skulle få ha endast ett namn. Sara för kvinnor och Israel för män. Efter det steget är den totala avhumaniseringen ganska nära.

Behovet av ett välutvecklat maskineri med funktionella reflexer mot antisemitism är akut.

Bilden av judar som konspirerande spindlar, som väver ett dolt nät av makt över världen, var dessutom vanligt förekommande i nazistisk propaganda. I en klassisk bild från 1941 spinner en judisk man en väv som involverar Sovjetunionen, frimureriet och pengar. Och i Der Stürmer visas 1930 en karikatyr där flera tyskar har fångats i ett nät, där spindeln bär en stor davidsstjärna. Den här historien kanske inte alla känner till – men en bra tumregel är att inte framställa judar som ohyra.

För vilken gång i ordningen är vänstern sist på bollen när den borde varit först?

Behovet av ett välutvecklat maskineri med funktionella reflexer mot antisemitism är akut. Utan det blir det svårt att komma förbi de ängsliga och senfärdiga ursäkterna från dem som vill väl. Som kan säga att det inte är okej att hävda att rasism bara finns till höger.

Det ska sägas att protesterna i sig, både här och över hela världen där de pågår, är i stort det enda friskhetstecknet vi har att glädjas åt för närvarande. I skrivande stund har 51 000 palestinier dödats, och bara sedan demonstrationen på Odenplan har Israel bombat ett tältläger för palestinska flyktingar, medan FN varnar för att all nödhjälp som levererats under vapenvilan är slut, och de humanitära zonerna har raderats från kartan.

I stort har rörelsen rätt och kritikerna fel. Men att varje gång skylla ifrån sig, eller hålla tyst för att slippa kritisera en frände, kommer inte att ta oss närmare fred.

Kommentarer av det slag som yttrades den 12 april får inte passera som walkover för Alice Teodorescu Måwe eller passande frilansuppdrag åt Hynek Pallas. Inte heller är det svenska vänsterjudars förpliktelse att kallas in som städare och expertis eller ännu värre – förväntas spela ned antisemitismen för att välsigna den viktiga kampen. Ansvaret ligger hos den breda palestinarörelsen gemensamt.

Läs mer

Clean Shelter har precis börjat på ett stort vattenledningsprojekt
i Khan Yunis, som kan ge tjänligt vatten åt över 100 000 människor. Foto: Mohammed Hajjar/AP.

Nyheter/Utrikes • 12 mars, 2025

De vill återuppbygga Gaza: ”Bottenlösa behov”

Nyligen gjorde V-politikern Lorena Delgado Varas allt för att skademinimera sitt misstag att dela en (visserligen i en förmildrande kontext) antisemitisk bild. I stället för att respektera hennes kriskommunikation med omedelbar avpublicering, avbön på Instagram och frivillig timeout i väntan på om det skulle bli någon förundersökning, mobiliserar tidningarna Proletären och Internationalen, mikropartiet Solidaritet samt instagramkonton som Rättvisa för alla, till försvar för publiceringen. Inte bara är det destruktivt och skadligt för hela rörelsen, det är faktiskt också respektlöst mot Delgado Varas.

Men det som gör mig mest bedrövad är att den här typen av ständigt återkommande händelser tvingar vänsterjudar, av vilka många nu i två års tid oförtrutet deltagit i demonstrationer mot folkrättsbrotten och övergreppen i Israel, att tjäna som krockkuddar. De används för att skapa trevnad i gruppen. Det är ovärdigt. Jag vet flera som vill tåga i protest mot Israel, men inte längre känner att de kan.

Palestinarörelsen, så nödvändig den än är, kommer aldrig att vinna om den inte vågar vara först med att fördöma den egna antisemitismen. Var inte fegisar – var de som först skriker stopp.

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.

Efter en rekordartad tillväxt firar Flamman en efterlängtad milstolpe på jämngamla Östermalmskrogen Sturehof. ”Vår främsta uppgift är att granska överklassen, så varför inte göra det på nära håll”, säger chefredaktör Leonidas Aretakis.

Den socialistiska veckotidningen Flamman växer som aldrig förr.

Från att i decennier ha skvalpat runt två till tre tusen prenumeranter har tidningen skapat kvartalsrapporter som skulle göra Elon Musk avundsjuk.

Sedan första numret 2023 har man växt från under 3 000 till över 5 000 prenumeranter.

– Det gläder mig att vår satsning på orädd, rolig och fritänkande journalistik betalar sig. Det här är en laginsats – vi har kul ihop på redaktionen, och det märks på resultatet, säger Leonidas Aretakis.

Flamman har vuxit till en publicistisk storspelare: citerad i riksmedier, närvarande i centrala debattpaneler och med eko långt utanför Sveriges gränser.

Satirtävlingen i januari 2023 uppmärksammades i bland annat Le Monde och Süddeutsche Zeitung, och utlöste attacker i Erdogans närstående tidning Sabah. Tävlingen ledde också till att Flammans chefredaktör tilldelades yttrandefrihetspriset till Lars Vilks minne.

– Folk kastar sig över allt från våra gräv till våra essäer. Vi har en blandning av material som vi är ensamma om, och dessutom en egen ton, säger nyhetsredaktör Jacob Lundberg.

Med den nya tv-satsningen Grillen, och profilerade poddar som Forum, Apans anatomi och Kalam suedi har man dessutom etablerat sig som ett bredare mediehus, som nu dessutom fylls på med Sveriges mest inflytelserika litteraturpodd Gästabudet.

Tidningens nyskapande omslag tas ofta fram i samarbete med samtida konstnärer.

– Det märks att folk verkligen vill skriva hos oss, och säg en annan svensk veckotidning som är så här snygg? säger kulturredaktör Paulina Sokolow.

Flamman har levt många liv sedan starten som socialdemokratisk rösträttstidning i Malmfälten 1904–1906: från VPK-tidning efter partisplittringen 1917, via hårdkommunistisk utbrytare med APK 1977, till dagens oberoende socialistiska röst sedan 1991.

I dag förenar tidningen en självständig utrikeslinje – med enhälligt stöd för Ukraina, skarp kritik mot Israels brutala krigföring och ett lika starkt motstånd mot antisemitism – med en konsekvent solidaritet med arbetande människor.

– Vi struntar helt i vem vi gör förbannad. Våra läsare förväntar sig självständiga ställningstaganden och oväntade ingångar, och vår enda lojalitet är med dem, säger Leonidas Aretakis.

Att spränga 5 000-vallen – en siffra Flamman inte sett sedan 1970-talet – är en historisk händelse. Den firas nu på klassiska Sturehof, grundat 1905, kvällen innan första maj.

– Vår främsta uppgift är att granska överklassen, så varför inte göra det på nära håll.

För två veckor sedan skaffade jag Tiktok. I början hatade jag varje sekund av det. Min relation till selfiekameran har annars varit att rygga tillbaka i förskräckelse efter att ha råkat slå på den av misstag. Men jag vill inte vara aktiv på X längre och Bluesky är sin egen lilla filterbubbla – så nu är det selfievideo som gäller.

När högern vann det svenska valet 2022 pratade många efteråt om deras framgångar bland unga väljare. I skolvalet fick Sverigedemokraterna 20,8 procent, medan Moderaterna lockade mer än var fjärde ungdom.

Carl Dürnberger

Vänsterpionjär på Tiktok under namnet @p0werkingen

Sverigedemokraterna föreslår att klimataktioner ska klassas som terrordåd. Men om något kommer att skapa storskalig chock är det en tregradig uppvärmning av jorden.

”Att kliva ombord på Vasa kan utsätta henne för skador som inte kan repareras”, skrev Vasamuseet i ett tårkramande inlägg i sociala medier härom veckan, sedan två medlemmar från Återställ våtmarker klättrat upp på skeppet för att protestera mot torvbrytning.

”Hennes trä är oerhört skört – varje steg, varje beröring riskerar att göra oåterkallelig skada. Hon är inte byggd för att bära oss längre.”

Jag vet inte om det var medvetet, men visst låter det som att de pratar om vår planet under kapitalismen? Ett prestigeprojekt fullproppat med sin tids främsta teknik, men som ändå sjunker på jungfrufärden under vikten av sin egen last.

Museets chef Jenny Lind låter närmast traumatiserad: ”Vi mår bra och har hanterat det här nu. Jag är lättad att vi inte kan se några skador och att ingen gjorde sig illa.”

Nu vill jag inte försvara varje enskild museiaktion. Jag förvånas av hur Mona Lisa kan behålla sitt milda leende med tanke på hur många färgpytsar hon har fått i ansiktet, så det börjar bli dags att komma på nya hyss.

Samtidigt är det intressant att vi hugger ned regnskogarna, eldar fossilbränslen som om vi försökte tina upp mammutarna igen, och skapar hela plastkontinenter i Stilla Havet – men Gud förbjude om en klimataktivist trampar på en murken träplanka.

Nu räknas lyckligtvis inte Vasaskeppet som kritisk infrastruktur, men enligt ett nytt SD-förslag ska sådan klimataktivism klassas som terrorbrott, som kan leda till fängelse på fyra till åtta år.

Detta bara en månad efter att Klimatpolitiska rådet sågat regeringen för andra året i rad, för en ”unik ökning” av fossilutsläppen under 2024. För att inte tala om FN:s miljöprograms (UNEP) gastkramande prognos om en uppvärmning på 2,9 grader till århundradets slut. Men medan FN:s generalsekreterare Antonio Guterres under en presskonferens om klimatet den 23 april uppmanar till ”full fart framåt”, gasar klimatminister Romina Pourmokhtari i stället rakt bakåt – medan tanklocket rinner över av raffinerad olja.

Sverigedemokraterna levererar bara det logiska slutsteget: att definiera alla som protesterar som terrorister. Vad annars ska de göra?

Så här ser högerns strategi ut över hela världen, inte minst i USA som har en lång historia av att terrorstämpla aktivism. Under Operation moteld (***Operation backfire***) vid 00-talets mitt utreddes organisationerna Animal liberation front och Earth liberation front som terrorister av FBI, som kallade de senare för landets ”största inhemska terrorhot”, vilket ledde till ett tjugotal åtal för ”ekoterrorism”. För tre år sedan dömdes dessutom 32-åriga klimataktivisten Jessica Reznicek till sex års fängelse för att ha skadat den underjordiska oljeledningen Dakota Access Pipeline, en dom som enligt federala åklaragare ska avskräcka från ”inhemsk terrorism”.

Men att placera sprejfärg på ett flygplan, ungdomar som väller in på en SEB-stämma, eller en nedsmetad renässanstavla i samma kategori som lastbilsdådet på Drottninggatan är barockt. Terror antyder att rädsla sprids i befolkningen – vilket inte minst lär ske under tilltagande extremväder.

Justitieminister Gunnar Strömmer har ännu inte kommenterat Sverigedemokraternas utspel, men Moderaterna har själva föreslagit att skärpa minimistraffet för sabotage från 14 dagar till 12 månaders fängelse, just för att komma åt klimataktivism.

I stället för att rädda farkosten straffar man ut dem som varnar. Tankarna leds återigen till Vasaskeppet, vars höga tyngdpunkt oroade den ansvariga kaptenen, Söfring Hansson. För att testa stabiliteten lät han därför 30 man springa fram och tillbaka över däcket, som krängde så mycket att testet avbröts. Resultatet rapporterades uppåt men hindrade inte det fortsatta byggandet.

Den gången var det ett krigsskepp. Nu är det hela samhället. Vi har gjort testerna, och ser att det lutar. Men i dag skulle kaptenen inte bara ignoreras. Han skulle gripas, åtalas – och kanske dömas till fängelse.

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

Nanna Olasdotter Hallbergs debut letar hela tiden efter sätt att hålla samman en värld i kaos – och lyckas.

Vem finns det kvar att tro på i en värld som har gjort upp med allt? Det nyliberala subjektet har under 40 år bara handlat rationellt i förhållande till sitt eget varumärke. Alla gemensamma värderingar är omöjliga, all solidaritet ouppnåelig, all andlighet som bortblåst – världen är avförtrollad och solitär. I Syndernas förlåtelse söker Nanna Olasdotter Hallberg efter vad som händer när det gemensamma slits itu. Här står Storkyrkan i Gamla stan som skådeplats för andlighetens, manlighetens och det delades gemensamma kris.

Nanna Olasdotter Hallberg är journalist, dramatiker och kanske mest känd som radioröst i P3. Först bekant blev hon 2018 med samtidssatiren Punani_99. En radioteater om Södra Latin-eleven ”Nanna”, och om Stockholms kulturbarns postpolitiska nihilism. Provocerande och hyllad. Sedan dess är Nanna Olasdotter Hallberg en bekant stämma från såväl Morgonpasset som P3 Klubben, och under våren har dessutom hennes tolkning av Shakespeares drama Stormen gått i Sveriges Radio. Nu debuterar hon till råga på allt som romanförfattare med en historia som vill så mycket att den ibland svämmar över, men som hela tiden letar efter sätt att hålla samman.

Carl Björkenborn

Ett år efter attacken mot teatern i Gubbängen bjöd vänstern återigen in till samling. Samtidigt fortsätter den högerextrema mobiliseringen i södra Stockholm.

Så fyllde bulldoften teaterlokalen igen. Men denna gång utan att blandas med rökfacklor och sprejfärg.

Ett år har gått sedan en grupp högerextremister gick till attack mot det antirasistiska möte i Gubbängen som arrangerades av de lokala avdelningarna av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Då blev jag och flera andra misshandlade. De välte bord, sprejade ner besökarna och drog i gång en fackla som fyllde lokalen med röd rök. Kaffekoppar och muffins åkte i marken. Allt medan de filmade. Visuellt iscensatt.

Nu återvände vi. Och det kändes som en upprättelse.

Där var Lars som hade fått ansiktet färgat med röd överfallssprej. Den gotländska pensionären som ryckte bort nazisten som sparkade på mig när jag fallit till marken av alla slag. Konstnären som fick andnöd och skickades till sjukhus med ambulans. Alla kom tillbaka till teatern. Medelåldern nu som då var hög. Vi skulle fortsätta det möte som avbröts förra året, med föredrag och panelsamtal.

Mathias Wåg

Grävande journalist och aktivist.

När CIA-skurken i spionrullen säger att framtidens människor hellre vill ha trygghet än demokrati så låter det kusligt bekant. Det som förr var filmparanoia har i dag blommat ut till en maktpolitisk klimatdystopi.

Tre dagar för Condor är en klassisk spionrulle från 1975. Den utspelar sig i ett svunnet New York: oemotståndligt ruffigt, med judiska smörgåshak där man slänger käft med knegare i blåställ, blänkande nybyggda tvillingtorn, gatubrunnar ångande i kylan – och mystiska mördare i moderiktig trenchcoat.

Mördaren spelas av en charmant Max von Sydow. Huvudrollen av en ung Robert Redford, i filmen en fredlig bokmal i pilotbrillor och jeans, anställd på ett obemärkt litterärt institut som är en fasad för CIA, där han läser nyutgivna deckare på jakt efter mönster och tillvägagångssätt som skulle kunna avslöja något om myndigheten. (Ja, det där är aningen luddigt.)

Ond bråd död vidtar, spåren går tillbaka till CIA:s högkvarter Langley där skurken visar sig vara spionchefen Higgins som verkar hemlighålla en plan för att invadera Mellanöstern. Under uppgörelsescenen på slutet frågar ”Condor” varför, och menar att en sådan handling borde vara föremål för demokratiskt beslutsfattande. Higgins svarar, med ett hånleende och en menande gest mot de förbipasserande människorna: ”Om 10–15 år, när folk börjar frysa, när folk som aldrig känt hunger börjar hungra, då vill de inte ha demokrati. Då vill de att vi levererar.”

Jag hajar till vid repliken. Den känns så samtida. Jag tycker mig ha hört den, eller anat den, så många gånger. Övertygelsen att vi närmar oss vällevnadens bortre parentes driver såväl klimataktivismen som högerradikalismen (inga jämförelser i övrigt). Att den uttalas med en sådan livstrött självklarhet i en film från 1975 får mig att känna mig lite löjlig.

Det krävs inte så mycket eftertanke och bara en kvart på Wikipedia för att inse att filmen, givetvis, reflekterar sin samtid. Intrigen lutar sig tungt mot oljekrisen 1973.

Om 10–15 år, när folk börjar frysa, när folk som aldrig känt hunger börjar hungra, då vill de inte ha demokrati. Då vill de att vi levererar.

Men också, tänker jag, mot den omtalade och fortfarande stekheta rapporten Limits to growth, författad av en grupp forskare vid MIT och beställd av Romklubben, som kom året innan. I allt väsentligt är den en global framtidsprojektion baserad på empiriska data och antagandet om ändliga resurser. Den förutsade en brant nedgång i såväl livsmedelsproduktion, industriell produktion och befolkningsantal kring 2045, om inga variabler förändras betydligt.

År 2020 gjordes en uppdatering av modellen med det alarmerande resultatet att utvecklingen sedan 1972 mest liknar den projektion som kallas ”Business as usual” och som tycks leda till någon form av implosion om bara ett par decennier.

Filmskurken Higgins måste ha närläst Limits to growth. Donald Trump har, får man anta, inte gjort det. Och ändå: om du försöker dra streck mellan prickarna i Trumpadministrationens agerande och se vilken figur som framträder är det rapportens fallande kurvor som avslöjar sig.

Och inte bara det, också en medvetenhet över klimatförändringarna – just de som stora delar av administrationen officiellt förnekar – är klart skönjbar. Bortom administrationens snöda revanschism, opinionsmanipulation och fyrverkeriet av politiska chockeffekter finns en linje som kan sammanfattas i tre punkter.

Läs mer

USA:s president Donald Trump håller upp en tavla med de nya tullarna under sitt tal utanför Vita huset den 2 april. Foto: Mark Schiefelbein/AP.

Ledare/Utrikes • 03 april, 2025

Trumps ”guldålder” är en ny depression

Först tvinga världen att köpa amerikansk gas, olja och kol för att rädda den egna fossilekonomin (genom tullhot). Sedan inhämta och bunkra de ändliga, sällsynta råvaruresurserna på jordklotet (mineralavtalet med Ukraina). Och till sist förflytta tyngdpunkten norrut och bort från hettan (Grönland, Kanada).

Det behöver sägas – även om många beståndsdelar i trumpismens kulturkrig tillhör kategorin politisk chockeffekt och avledningsmanöver, så gör inte rasismen det. Flirtandet med vit makt-kretsar har faktiskt en funktion: att avhumanisera jordens fördömda är nödvändigt för att uppnå bred acceptans för ohejdad råvaruimperialism. Det förstod kung Leopold av Belgien, och det förstår Trumpadministrationen.

Cecilia Verdinelli

Specialistläkare och skribent.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Den 16 november 2023 publicerades ett upprop i Göteborgs-Posten, ”Våra judiska värderingar oförenliga med Israels orättfärdiga brutalitet”. 59 judar krävde att den svenska regeringen fördömer folkmordet i Gaza och ställer sig bakom kraven på eldupphör. Som en av initiativtagarna till texten startade jag med två andra instagramkontot @judisktupprop, där jag varit administratör fram till nu. Syftet var att öka spridningen av uppropet och att synliggöra judiska israelkritiska röster i Sverige.

Kontot har också fått likasinnade judar att hitta varandra. Det är fint. Vi har gått från isolering till brokig gemenskap som firar högtider, demonstrerar, bråkar och organiserar tillsammans.

Behovet av fler judiska sammanhang i Sverige är stort. Hos församlingarna står värnandet om förbundenheten med Israel inskrivet i stadgarna, en hållning som många av oss inte känner sig hemma i.

Jag är glad att @judisktupprop inte bara gett mig nya vänner och kunskaper men ett judiskt sammanhang att existera i. Utan det hade jag inte längre haft något sådant i Sverige.

Efter snart ett och ett halvt år sedan starten skulle jag vilja reflektera över responsen vi fått på vår hållning mot Israels folkmord på palestinier. Från såväl höger som vänster.

”Vänsterjudar är förklädda sionister”

Så länge vi kritiserar högerjudar och är synliga i propalestinska sammanhang tycks vi bryta mot fördomen om att alla judar är sionister. Vi blir godkända som allierade. Jag menar att det är en förrädisk position där våra kamrater utgår ifrån att judar är opålitliga tills motsatsen bevisats. När vi uppmärksammar antisemitism i dessa sammanhang ser samma personer som nyss hyllade oss sina fördomarna bekräftade: vänsterjudar går inte att lita på, de är bara förklädda sionister.

”Judar är överkänsliga och överdriver antisemitismen”

Inom vänstern är det en etablerad kunskap att diskriminering av minoriteter förekommer trots att majoritetssvenskar ”aldrig har sett den”. Den insikten verkar inte gälla oss. Påtalad antisemitism viftas bort för att högern missriktat kallar israelkritik för antisemitism. Sådant skapar en ond spiral av misstänksamhet som försvagar rörelsen för ett fritt Palestina.

”Antisionism och Israelkritik är förklädd antisemitism”

Antisionism är inte antisemitism. Ändå förekommer antisemitism i alla delar av samhället. En del antisemiter har lärt sig säga sionist i stället för jude. Det låter bättre, passerar i fler rum. Men lika illa som det är att ifrågasätta förekomsten av antisemitism är det att likställa israelkritik och antisionism med antisemitism. Det är också historielöst. Allmänna judiska arbetarförbundet (Bund) menade redan på 40-talet att proklamerandet av Israel skulle gynna terror, hemmagjord judisk fascism, nationalism och reaktionära strömningar.

”Ni är inte riktiga judar”

En återkommande respons från högerjudar är att vi som protesterar mot folkmord och ockupation är falska judar. Det är smärtsamt att se hur majoriteten i en minoritet anammar normsamhällets förtryckande funktioner och ytterhögerns syn på svenskhet där ”avvikande” grenar ska klippas av.

”Ni är alibijudar”

Föreställningen att vi som protesterar gör det för att ställa oss in hos vänstern kommer från människor som själva gör sig till språkrör för en regering som försvarar sig mot anklagelser om folkmord, etnisk rensning och apartheid.

Läs mer

Ett sjuttiotal personer samlades på Gustav Adolfs torg den 10 juni. Foto: Foto: Judiskt upprop.

Kommentar/Kultur • 20 juni, 2024

SD kommer aldrig att vara judarnas vänner

Behovet av fler judiska rum är lika stort som motståndet mot dem. Högern utmålar i princip all israelkritik som antisemitism. Det är allvarligt av två anledningar: begreppet urvattnas och judar likställs felaktigt med Israel. Att delar av vänstern ser uppmärksammandet av antisemitism som ett stöd för Israel är lika allvarligt. Det inte bara alienerar judar – det försvagar också analysen av den högerextrema, vilt rusande samhällsutveckling vi befinner oss i.

Alexandra Loonin

Alexandra Loonin, administratör för @judisktupprop mellan november 2023 och april 2025.

Konsten att skapa bra underkläder har gått förlorad. Modeskribenten Alice Aveshagen dissekerar samtidens intima estetik – och hittar konservatismen i grenen.

Jag bor i London. Det är nödvändigt att nämna, om vi ska tala om det här med någon sorts precision. Det här är inte Oskarshamn. Inte ens Oslo. Det är, åtminstone enligt alla officiella narrativ, en av världens modehuvudstäder. Så varför känns det som att underklädesutbudet är kuraterat av en krisberedskapsgrupp snarare än av någon med en relation till hud?

Jag gav mig ut för att köpa något vackert. Något tunt, kanske till och med opraktiskt. Men framför allt: något som signalerade ett estetiskt ställningstagande. På Selfridges, där jag hade tänkt botanisera bland underplagg som får en att rodna eller tänka (helst båda), stod jag i stället framför hyllmeter av textil kompromiss. En expedit log vänligt och frågade om jag sökte ”något specifikt”, och jag hörde mig själv svara: ”Något med puls.”

Alice Aveshagen

Kulturskribent och reporter som bevakar mode- och lyxindustrin.

Han har blivit en nätkändis för sina folkbildande dissar av den nya högerns klädsmak. Själv menar Derek Guy att bara vill lära sina följare att klä sig bättre. Flamman frågar ut internets främsta modekritiker om Bernie Sanders stil, shorts på stan – och Jimmie Åkessons val av strumpor.

I högstadiet gick det rykten om en kille i min klass, som köpt ett par jeans från Cheap Monday. Vissa sade att han brukade bada med sina jeans för att få dem extra tajta. Enligt en annan sägen behövde han tillbringa en halvtimme varje kväll med att ta av sig brallorna.

Men det obligatoriska hånflinet som vanligtvis följer rykten kändes påtvingat. Anledningen: alla tyckte egentligen att det var jättecoolt. Även jag, som i 15 år fortsatte köpa byxor som var lite för små.

Men jag kan inte göra det längre. Anledningen är mannen på skärmen framför mig: Derek Guy. Han är en blandning av modekritiker, folkbildare och nättroll, och har vigt sitt liv åt en hänsynslös kritik av allt existerande herrmode. Men en särskild plats har han reserverat för högerpolitiker.

På X, tidigare Twitter, har kanadensaren 1,3 miljoner följare – och på utmanaren Bluesky knappt en halv miljon. Han är känd under aliaset @dieworkwear – eller helt enkelt som the menswear guy – herrmodesnubben.

– Det har varit två märkliga år, säger han på länk från San Francisco.

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).

Polen öppnade för Ukraina – nu vill många ge upp

Elisa Perrigueur

Paulina Sokolow: Är inte ”Aron” välkommen till Palestinarörelsen?

De vill återuppbygga Gaza: ”Bottenlösa behov”

Paulina Sokolow

Flamman firar historisk upplaga på Sturehof

Carl Dürnberger: Mitt bleka fejs kommer förfölja högern fram till valet

Carl Dürnberger

Den verkliga terrorn är klimatpolitiken

Leonidas Aretakis

Kyrkan, skogen, knarket eller Jung

Carl Björkenborn

Mathias Wåg: I Gubbängen visade extremhögern sitt sanna ansikte

Mathias Wåg

Bakom tullkaoset vilar samma gamla roffaranda

Trumps ”guldålder” är en ny depression

Cecilia Verdinelli